Den enda... |
Dagboken: Tisdag 21/5 Tid: 16:48 (Hopeless)
Varför är det så svårt för dom att fatta hur extremt dåligt jag mår? Alla dumma, ogenomtänkta och nedtryckande kommentarer jag får varje dag i plugget får mig att känna mig totalt värdelös och att jag inte är bra på nåt. Alla hatblickar som slängs mot mig, alla hånfyllda skratt, allt skitsnack bakom min rygg och alla mina sårade tårar som bränner när dom rinner nerför mina röda kinder och vidare ner mot min hals. Allt det får mig att vilja ta livet av mig! Men vad ska jag göra? Var finns glädjen som jag behöver för att kunna leva vidare? Var finns den person som kanske känner som jag, som förstår hur jag känner mig och som förstår allt som jag måste gå igenom alla dagar? Var finns den som bryr sig? Jag öppnar lådan till mitt vita skrivbord och tar ut rakbladet, sänker det sakta mot min arm som redan är full av ärr och gamla skärsår. jag trycker bladet hårt mot huden och drar till. Det bränns lite och svider en stund men då jag ser blodet så får det mig att glömma mitt tragiska liv för en kort stund. För mig så är det en härlig känsla, det är som en kick och man vill bara skära mer och mer tills det inte finns nån arm kvar, men idag så nöjer jag med en gång. Jag täcker över det blödande såret med en tygbit som jag knyter hårt runt min arm och drar min svart skjortärm över armen. Än en gång har jag överlevt en hemsk och mörk dag, men kommer det att bli en dag till? Det kanske jag märker...
Jag älskar, men blir aldrig älskad
Jag ser, men blir aldrig sedd
Jag tilltalar, men blir aldrig tilltalad
Jag pratar, men blir aldrig hörd
Jag längtar, men blir aldrig längtad
Jag söker, men finner inte något
Jag skriker, men det kommer inget skrik
Jag gråter, men det kommer inga tårar
Jag märks, men ingen märker mig för den jag är
Jag kommer att bli letad, men aldrig bli hittad...
- Sabina, det är en i telefon som vill prata med dig!
Det var min mamma som skrek på mig nerifrån köket. Jag blev nästan lite förvånad, för den enda som brukade ringa mig var min mamma. hon brukade ringa från sitt jobb och berätta att det fanns mat i kylen och att det fanns mat i kylen. Min mamma heter Therese och är 37 år gammal. Hon jobbar på ett barnhem för sjuka barn, vissa ungar kan bo där runt ett år medans vissa bara stannar i två veckor. Jag tror att hon trivs ganska bra ed sitt jobb för jag har aldrig hört henne klaga över något som är fel där. Hon är ganska lång och smal och har en stark blåfärg på sina smala ögon, hon har en rund söt näsa som ofta blir rödblommig då hon är nervös, munnen är stor och överläppen är större än underläppen. Oftast så klär hon sig i jeans och en långärmad tröja. Till skillnad från mig så har hon aldrig några utstickande kläder som märks mycket, därför att jag tror att min mamma inte gillar att synas så väl, för att hon skäms över hur hon ser ut trots att hon ser helt perfekt ut enligt mig. Min mamma är bra på det mesta. Hon lagar fantastisk god mat och hon tar ansvar för sina saker och har det mesta i sin ordning, var sak på sin plats. Men det mesta med min mamma är att hon bryr sig, fastän jag inte har berättat om hur jag känner mig och vad jag gör så vet jag att om jag skulle berätta det så skulle hon förstå och göra allt hon kan för att hjälpa mig. Men jag vill inte berätta. För jag skäms så mycket över mitt tragiska liv. Min mamma har många olika vänner som hon ibland på helgerna brukar gå ut och festa med, men oftast så brukar dom bara gå stan och ta en fika tillsammans. I min familj så är det bara jag och mamma för min pappa stack då jag bara var två år så jag känner han inte så bra, jag vet varken om han lever eller vart han bor nånstans eller om han lverhuvudtaget har nått hem. Jag bryr mig ärligt talat inte om han. Det är hans eget problem att han stack och inte mitt. Varken jag eller min mamma vet varför han gjorde det utan han bara tog sitt pick och pack och stack. Mamma har inte direkt några sport intressen, hennes största intresse är väl att umgås med sina kompisar och kolla på alla patetiska kärlekssåpor som går på teven nu för tiden.
Undrar vem det kan vara som ringer mig? Jag går ner till köket och lyfter den röda telefonluren med darrande händer och får fram ett klent:
- Hallå?
- Hej Sabina. Det är Mr.Beckingdale. Är allt bra med dig?
Ånej! Det är min rektor. Varför måste han ringa för att prata med mig om mina "problem" som dom kallar det?
- Joo det är det väl, svarar jag.
- Är det säkert? Jag har fått höra från dina lärar att du varit frånvarande vissa lektioner och...
Att jag inte lyssnar på lektionerna, att jag sitter helt tyst och stilla i min egen lilla värld, att jag alltid är själv på rasterna och att jag inte går med på att ha grupparbeten eller muntliga framföranden! Jag vet! Snart komer han att börja prata om att det är bäst för mig att jag går till skolkuratorn eller skolpsykologen, men det finns ingen i hela världen som vet hur jag känner, som vet hur det känns och som vet vad jag får gå igenom varje dag. Jag har varit hos skolkuratron förut och det enda hon sa var att jag skulle prata med dom som utsätter mig för denna ständiga smärta inombords. Hur kan en så dum och oförstående kvinna få vara kuratorr? Hon fattade inte ett skit av vad jag menade eller hur jag kände mig! Så nej1 Når sånt blir det inte igen! Aldrig i livet att jag går tillbaka! Inte en chans!
- ...Hallå?! Sabina? Är du kvar?
- Mmm, säger jag.
- Okej vad bra, men vi kan prata om det i skolan nån dag, du verkar alldeles för trött idag. Är det okej om vi säger så?
- Mmm, säger jag igen och lägger på luren.
Jag vill inte prata om mina "problem" med nån. Det finns inget som hjälper, istället får jag stå ut ända tills den dagen då...
jag törs inte ens tänka på dom orden, för dom svider så otroligt mycket. Men det är inte mitt fel att jag måste må dåligt därför är det inte mitt fel att jag varje dag låser in mig på tjejernas toalett i skolan och gråter tills ögonen blir alldeles illröda och svullna. Där inne på toaletten kan jag höra tjejerna prata. Det är oftast Mia, Sarah, Lina oxh Stina som står där framför speglarna och bättrar på sminket och fixar till frisyren. Jag kan höra allt dom pratar om, killar och vad dom ska hitta på efter skolan. En ska vara med sin kille och dom ska troligen gå på bio för att se senaste filmen och en annan ska se på dagens avsnitt av Top Model. En dag när jag satt där inne på toaletten och grät så hörde jag en sak som fick mig att vilja försöka dränka mig själv i toalettstolen, (men det skulle förmodligen inte gå, men för det jag hörde så skulle jag kunna göra vad som helst för att inte leva!) dom orden, meningarna som jag hörde högg rakt in i mitt hjärta, det var som att få en rostig kniv instucken i mitt hjärta. Med gråten i halsen så var det dom här orden jag fick höra:
- Alltså den där tjejen i din klass Sarah, vad heter hon nu igen? Ehh Sabina den svarthåriga bitchen. Hon har ju aldrig nån att vara med. Alla stänger henne ute. Alla snackar skit om henne och skrattar åt henne bakom hennes rygg, men det är ju hennes eget fel! Det är hon som sminkar sig fult. Jag menar vem använder svart läppstift och kolsvart ögonskugga nu egentligen? Det är inte inne lägre. Hon har fula kläder, som hon säkert har hittat billigt på second hand. Hon klär sig ju som en billig hora ibland. Hon går alltid runt och läser sin tråkiga bok på rasterna och håltimmarna. Vem har respekt för sånt? Nej! Hon är helt fel. Ungdomar nu är inte som hon! Om man inte är cool och blondin eller brunett så kan man lika gärna försvinna försvinna från jordens yta! Det är hennes eget fel att hon är utanför!
Det var så Lina sa dom orden. Med sin spydiga, pipiga, ljusa och otäcka röst sa hon dom orden. Orden som förstörde restan av mitt liv och resten av mitt redan så förstörda lilla svarta sorgsa hjärta. Men det hon sa var fel! Jag har inte valt att var utanför, för det är dom "coola" som har bestämt att jag ska vara det för att jag inte är som dom. För att jag vågar vara annorlunda. Hennes ord förstörde hela mitt inre och hela mitt liv! Men varje dag är lik den andra, blickarna, skratten, rykterna som sprids snabbare än vinden, knuffarna och alla hemska kommentarer. Jag står inte ut längre, jag vill inte ha ett liv längre, vilket gör att jag vill sluta existera!
Rrrrr...
- Ååh!
Med ett stön kämpar jag för att komma upp ur sängen klockan 06:30 på onsdagsmorgonen då min väckarklocka ringde. Första tanken är densamma: Vill inte tillbaka till skolan! Men jag kan inte stanna hemma idag, för då skulle min mamma börja misstänka nåt eftersom att jag var hemma hela förra vekcan. Så det blir ännu en plågande helvetesskoldag. Ja, det enda jag kan göra är att stå ut ända till slutet...
jag försöker att välja vilka kläder jag ska ta på mig, men vad spelar det för roll? Alla kläder jag har på mig är lika fula i deras ögon. Enligt dom så är allt fult på mig! Så det får bli samma kläder som igår, svarta säckiga byxor, en svart t-shirt med ett rött Kizz tryck och min svarta skjorta över.
Med tunga steg går jag ner en trappa och in på toaletten och borstar tänderna, tar fram mitt smink och börjar kladda. Enligt dom så är det som jag målar i mitt ansikte bara kladd. Svart mascara, svart kajal och svart läppstift. Helt i onödan, trots allt så är det ju bara kladd. Jag ställer mig upprätt fast med lite hängande axlar och granskar min spegelbild, jag börjar med ansiktet, svart hår (helt fel) som ramar in mitt runda ansikte, blå smala ögon, dom ska ju vara runda som på Mia, en liten rund näsa och en mellenstor mun, inget fel på den om jag själv får bedömma, men det är ju inte jag som bestämmer om det ser bra ut eller inte för i våran utseendefixerade värld så är det återigen dom "coola" som bestämmer. Blicken fortsätter ner mot mina bröst. Dom är inte för små och inte för stora, men det kan ju inte vara nåt fel på dom för dom ser ut som Stinas bröst. Jag är smal, kanske för smal men jag har inte anorexia men det händer att jag spyr upp maten ibland, men kanske har jag bulimi. Långa smala ben, det är därför som jag jämt har stora säckiga byxor på mig så att benen ska se lite kortare ut. Men annars så tycker jag att jag ser helt OK ut. Men jag har nog fel. Jag har fått bekräftelsen förr och det är att jag är en fet, ful och äcklig bitch! Det är hemsk nedtryckande att få höra sånt flera gånger om dagen i plugget. Så här gör jag varje dag innan jag går till skolan, står framför spegeln i badrummet och granskar mig själv från topp till tå.
Halv nio ringer det in och jag går med snabba steg längst ner i klassrummet och sätter mig vid min bänk. det är bäst att sitta just där jag sitter, för då har jag uppsikt över alla andra och då är det inte lika lätt för dom att kasta suddstumpar och ihopknycklade pappersbollar på mig. Men jag ser också dom som får en lapp, viker upp den, läser, fnissar till lite, tittar bak på mig och spänner sina ögon i mig och kollar på mig med en äcklad blick, skrattar, viker ihop lappen igen och skickar den sedan vidare till nästa person som i sin tur upprepar samma sak. Så är det varje dag. Alltid finns det nåt som är fel på mig och alltid så finns det nåt att klaga över.
- Sätt er ner! skriker svenska Sven med en gäll röst då han stiger in i klassrummet.
Våran svenska lärare Sven avbröt mina tankar. Men det är ju lika bra det, jag kan ju försöka att koncentrera mig på annat för en kort stund.
- Ta upp era anteckningsböcker och skriv upp det som jag skriver på tavlan! befaller Sven och alla gör flitigt som han säger.
Han har skrivit upp en massa saker om verb och sånt men jag fattar inte nåt av det. Sitter bara tyst på min plats och kollar ut över klassrumssalen. Det finns 22 stycken bänkar men just nu så står två av dom tomma. Väggarna är målade i nån sliskig grönfärg som nästan får en att må illa och här och var sitter det olika grupparbeten upptejpade på rad. Det finns en ganska stor anslagstavla där våra lärare har satt upp ett schema, olika papper om kommande aktiviteter och läxorna för varje vecka sitter också där. På en vägg sitter den en stor världskarta och på den vägg som är längst fram i klassrummet hänger tavlan som lärare skriver upp arbetsuppgifter och ibland även information på. Just nu så är det hyffsat lungt i salen, men man kan höra småviskningar och skratt lite då och då. Det finns en lukt av en massa hårprodukter, deodoratner, parfymer och lite svett, och allt det bildar en hemsk doft som sticker då jag andas in genom näsan. Rummet är fullt av människor, vissa som hostar, nån fryser, nån nyser, en halvsover, nån skrattar, nån viskar ja varenda en gör nånting men det känns som att det bara är jag som ser det. Som ser att egentligen inte nån skriver upp det som Sven har skrivit upp på tavlan eller som överhuvudtaget bryr sog om det som han skriver och berättar. Jag kollar mot klockan som hänger på väggen ovanför dörren, den visar 09:20 och snart är det rast. Snart börjar det värsta igen.
Det ringer ut, jag vill sitta kvar på min plats och inte behöva gå dit ut, men ändå så går jag sakta ut genom dörren, dörren som leder vidare in i helvetet. Det första man möts av är en hård knuff i sidan och sedan kommer det en till fast den här gången är den kraftigare och känns lite mer.
- Se dig för jävla bitch! Är det nån kille som skriker efter mig med en mörk röst men jag bryr mig inte om att titta efter vem det var, för det spelar ingen roll vem det var. killar som tittar, snackar och säger sedan den där kommentaren som jag har väntat på.
- Var har du hittat dom där kläderna? Dom ser ju förjävliga ut! Ännu fulare blir dom på en så fet och ful person som dig! säger en av killarna i gänget troligtvis så är han "ledaren" och dom andra killarna skrattar hysteriskt i kör bakom han som står i centrum.
Sakta och osäkert kollar jag runt omkring mig. Jag måste vara ensam om att gå igenom det här helvetet varje sekund, varje dag. Dom enda blickarna jag ser är fyllda av hat och hån. Alla hemska skratt jag hör är riktat bara till mig. Alla knuffar, alla viskningar ja allt! Allt hemskt som finns här i världen är till för att jag ska få emot mig! jag lever för att få en massa skit ifrån människor som inte känner mig! Jag lever endast för att må dåligt. Gud måste kanske få ha någon att straffa och av nån konstig andledning så har jag blivit den utvalda. Men nu är det slut på det! Nu tänker jag inte ta mer skit. Jag tänker inte låta nån göra narr av mig längre! Varför bryr dom sig ens om att säga saker till mig då dom inte har nåt bra att komma med? Om dom nu hatar mig så otroligt mycket varför slösar dom då sin värdefulla tid på att göra såhär mot mig? Dom borde väl kunna använda den till nånting bättre? Dom vet inte hur extremt dåligt jag mår av det! Jag tänker inte ta mer! Nu är det slut!
Mitt liv är tomt, mitt hjärta har sakta tynat bort. Nu kommer gråten då jag står här på brokanten och tittar ner på vägen som är 15 meter under mig. Vita, röda, blåa och gröna bilar susar förbi där nere under mig. Det är ju enkelt, det är ju bara ett litet hopp sen är det över. Mitt liv är borta och mitt hjärta ligger i gråsvart aska inom mig. Inom så kommer känslan alltid att finnas kvar. Även om jag är borta så glömmer jag aldrig dom värsta dagarna i mitt liv. Dagarna som plågat mig så fruktansvärt mycket, men nu finns det ingen återvändo jag har bestämt mig. Det är inte värt att ta mer skit! Det här är enda utvägen. Nu kommer jag bort från allt det onda som plågat mig i tre långa år. Nu kommer dom att bli glada, då dom får höra att en viss Sabina Carlsson har hoppat från en bro så kommer dom att jubla av glädje för att dom slipper se mig och dom kommer aldrig att tänka på att det faktiskt var deras fel att det gick så långt. Nu är det slut på det här helvetet! Innan jag hoppade kom det en tår, och den tåren var den värsta på länge. Aldrig har en tår känts så tung och dyster men det värsta av allt var att den brännde så fruktansvärt mycket, men det var en brännande smärta av lättnad. Det sista jag tänkte på var på min mamma. Jag tänkte "Förlåt men jag kan inte ta mer! Jag önskar att du visste varför det blev såhär, men det var lättast för mig att inte berätta. Allt är borta nu men jag glömmer aldrig dig mamma, jag älskar dig mamma!"
Denna sorgsna flicka tog sitt liv för att hon vågade vara sig själv och för att hon vågade vara annorlunda, för hur ska man kunna leva i en värld som plågar en sådär? För henne så fanns det inget val! Hon var
Den Enda!...
Nothing matters anymore, because everything has gone away...
A little girl who was so alone, so pretty and so unknow...
She had a dream where everything was alright, but when she woke up it was all the same, she was all alone again...
She knew that her dreams were meanigless, cause no one cared about her, she cried so many tears...
There are so many evil people in this world...
That is why she took her life, and her dreams were forever dead...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | tegelsten - 13 jul 07 - 12:40- Betyg:  | | Verkligen riktigt bra, hemsk men otroligt bra.. |
|
|
|
