Den som lever får se. |
”Så... det här är… adjö?”
Hon svalde svagt och de allt mer färglösa läpparna försökte bilda ett flin. Det lyckades inte riktigt. Inte som förut.
Det blev bara ett svagt, halvdant leende.
Han vaknade liksom till när hennes röst nådde honom och blicken mötte hennes, återigen. Han hade försvunnit där ett tag, börjat tyst titta ut i tomma intet.
”Så… du… låter mig… gå?” sade hon och hennes andetag var rossliga nu, rösten var hes och de annars så varmt rosa kinderna hade tappat sin livfulla glans.
Hon rörde på sig lite och gnällde svagt av smärta. Den ena handen som låg tryckt mot hennes mage - över det hemska såret – lyfte hon och förde långsamt mot honom.
Han kände den fräna lukten av blod när hennes svaga fingrar nuddade hans kind, och det varma, kladdiga mot hans sträva käke stannade kvar när hon tog bort handen.
”Jag… slutade aldrig… älska dig”, sade hon efter en kort tystnad och såg upp mot honom.
Den där livfulla skärpan i hennes bruna ögon fanns inte där längre, den ersattes istället av en matt, ofokuserad tomhet. Som om livet långsamt rann ur henne. Och det var ju sant.
Bokstavligen.
Han tittade ner på henne och lät försiktigt ett finger följa linjen av hennes ena kindben. En smekning som han alltid gav henne. Bara henne.
Hon slöt ögonen av beröringen och rörde sig lite i hans famn. ”Håll om mig.”
Han slöt armarna om henne hårdare, och lät fingrarna nu leka med hennes hår istället. Som vanligt. Som förut.
Hon såg upp igen, fångade hans blick och öppnade försiktigt munnen. Nu valde hon noggrant ut sina ord, för varje sekund tynade hon bort mer.
”Jag lämnade… dig… aldrig för … att jag slutade… älska dig, ”, sade hon och tog en paus, hon andades häftigt mellan orden och rösten hade blivit ännu hesare. ”Men… du och jag… är så… olika. Jag kunde… aldrig se vår… framtid, jag kunde … aldrig se oss… gifta oss, få barn… bli gråhåriga ihop… få barnbarn…”
Ett kort, intensivt läte kom ur henne. Ett kort litet skratt. Minnesbilderna som nu dök upp i huvudet på henne fick henne att le. Vissa stunder hade de varit så lyckliga, på riktigt.
”Du visste att jag inte var den typen”, sade han tillslut och såg ner på henne. ”Du skulle inte ha lämnat mig.”
Hon slöt ögonen i en utdragen blinkning och en tår letade sig ur ögonvrån. Hon som inte ville slösa sina sista minuter i livet med att gråta.
”Du... du är… farlig. Även för … dig själv. Hur mycket jag… än älskar dig… så kan jag… aldrig riktigt… vara säker.”
Hon drog ett djupt, rosslande andetag och mötte hans blick. Nu var hon riktigt blek. Läpparna hade börjat tappa sin färg och såg onaturligt vita ut.
”Jag visste… att du skulle… komma efter… mig. Men jag trodde inte…”
En till tår gled nerför hennes kind och hon torkade bort den. Ett tjockt, rött streck av blod klibbade sig fast istället. Han torkade nästan direkt bort det röda strecket med tummen. Inte i ansiktet. Inte i hennes ansikte.
”… jag trodde… inte att jag… skulle dö före dig”, sade hon tillslut och något i hennes ögon skymtades igen. I den bruna färgen strålade en kort stund den gamla retsamma, livfulla blicken igen. Han log mot henne och hon log svagt tillbaka samtidigt som hon greppade hans ena hand med mörkröda fingrar.
Långsamt böjde han sig ner, lät sina läppar försiktigt snudda vid hennes och smekte hennes hår gång på gång. Hon kände att tiden började rinna iväg, utan henne. Om några ögonblick skulle hon inte existera längre.
”Vi ses i nästa liv”, sade hon tyst, och tryckte hans hand en sista gång så hårt hon förmådde.
”I nästa liv”, upprepade han, men rösten skar sig lite och en tår bröt sig ändock fram när han kände hennes grepp om hans hand lossna.
För det var sant det alla sa: ingen levande människa såg honom gråta. Inte ens hon.
Han sköt den kalla kroppen ifrån sig ner på den numera nerblodade soffan och lade en filt över henne. Han smekte hennes kindben med ena fingret en sista gång innan han vände ryggen till och gick.
Han var inte den som såg sig om, eller grubblade på vad han hade gjort.
Inte ens om han nyss dödat den enda kvinnan han någonsin älskat.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Neon - 26 apr 11 - 20:11 | | tack tjejen <3 | Dance - 19 mar 11 - 17:05- Betyg:  | | shit va bra. inte för att jag fattar allt, men det var väl det som var det bästa. det mystiska. man vill ha en fortsättning, en förklaring. men det vore lite svårt eftersom hon dog. okej jag är sämst på att kommentera men den är i all fall grym. |
|
|
|
