Starkare än allt, del 14 |
Jade
Julia hade till slut svarat på mina sms med att säga att hon var sjuk men att det inte var någon fara. När jag sedan frågat om hon ville att jag skulle komma och hälsa på henne hade hon sagt att det inte skulle behöva, det var som sagt ingen fara med henne. Hon hade mått lite dåligt föregående dag och hade stannat hemma för att vara säker på att hon skulle kunna gå på festen imorgon. Det var i alla fall vad hon hade sagt, men jag ville inte svälja det. Samtliga i Gänget verkade tycka att det var en fullkomligt rimlig möjlighet, men jag visste ju att de var blind. De såg inte vad som höll på att hända med min älskade Julia. Hur hon för varje dag demolerades och försvann alltmer från den hon verkligen var, det som ibland verkade skina igenom då hennes blick mötte min.
Gänget hade bestämt sig för att äta skippa lunchen för att gå och shopp istället men jag var inte speciellt sugen på att häng på för att hitta kläder inför morgondagen, dessutom hade Bella själv sagt att hon ville pratat med mig och att det var viktigt. Även om jag inte hade någon större lust att prata med Bella så ville jag inte dra runt med Gänget hela dagen. Jag hade shoppat med dem en gång tidigare och det hade tagit fem timmar, och det var jag inte speciellt sugen på att offra just nu. Bella däremot skulle man kunna slippa undan från efter ett par minuters snack om vad det nu kunde tänkas vara för oviktigheter som rådde.
”Hejje Jejje”, fnittrade Bella och omfamnade mig i en så närgången kram att jag nästan åt upp hennes kraftigt blonderade hår då hon pressade det mot mitt ansikte. ”Asså jag måste verkligen snacka med dig. Visst kommer du väl på festen?”
”Sure, det har jag ju redan sagt.”
”Perfa. Asså jag är rätt så taggad, det kommer bli sååå sjukt kul asså. Du ser väl till att ta med dig Julia?”
Jag kunde inte låta bli att sucka. Där kom det där dubbelspelet in i bilden igen. Det fanns inte en chans att man skulle missa att Bella och Julia hatade varandra, men ändå låtsades de om att de var som bästa vänner. Något sort komplicerat makthandling som jag antagligen aldrig skulle förstå mig på. De verkade behöva varandra för att hålla sig starka, kunde dra nytta av varandras status på något sätt.
”Varför låtsas du ens?”
”Va?”, frågagade Bella och såg nästan förvånad ut men den gapande munnen och plötsligt uppspärrade ögonen var en konstlad min som bara fick henne att de dum ut. Hon var en usel skådespelerska.
”Alla vet att du hatar Julia. Så varför beter du dig som om ni vore kompisar. Alla vet att det ändå bara är fake.”
”Men lilla Jejje, asså jag vet att det inte är härifrån, så du kommer antagligen inte förstå dig på det här. Det är såhär det funkar i Sverige. Kontakter är makt.”
Nästan exakt den väg mina tankar nyss vandrat. Jag hade tydligen större insikt än hon verkade förstå. Jag fattade visst hur det fungerade, bara att jag tyckte det verkade totalt urlöjligt. Allting var ju bara på låtsas, var det verkligen bara jag som såg det? Var alla andra förblindade för att de levde i lögnen själva? I vilket fall som helast så var det sjukt, och jag kunde kände en liten rädsla över att det skulle komma infektera mig med. Jag ville inte bli en ytlig människa som gick runt i en låtsasvärld. Jag ville inte att jag skulle kunna fördärvas likt Julia utan att någon skulle märka det.
”Varför är det viktigt att Julia kommer?”
”Äh, viktigt och viktigt vet jag väl inte. Det är ju inte direkt så jag inte skulle kunna klara mig utan henne. Det är bara det att jag vill snacka med henne om en grej. Något som hon borde få veta.”
Illamåendet svängde om i magen och jag mindes vad jag hade sett förra veckan. Kanske var det det som Bella menade med att hon ville prata med Julia om. Kim och Julia hade ju glidit isär märkbart, men ändå. Jag hade nästan blivit glad över att det var på väg att ta sluta, för jag hade länge fått på känn att han inte var bra för henne. Att hon förtjänade någon annan, någon som faktiskt brydde sig om hur hon mådde och älskade henne för den hon var, inte för den hon framstod som. Jag hade tänkt att han inte skulle få göra illa henne längre, och det hade nästan varit skönt. Då skulle jag äntligen få Julia för mig själv. Jag skulle kunna komma åt henne lättare, få henne att läka. Om Kim hela tiden reducerade Julia skulle jag ju aldrig få en chans att få lära känna henne på riktigt, utan bara få små glimtar av en olycklig själ då och då. Jag ville frigöra den, det som fanns bakom masken hon klistrade på när andra var i närheten. Alltså var hon tvungen att bli av med Kim, men jag ville inte att det skulle ske såhär. Inte nu, inte sen. Det var helt fel sätt, ingen fick göra min Julia illa! Tidigare hade jag trott att hon var min andra hälft, men hon betydde mer än så. Hon var viktigare än mig själv. Hon betydde så himla mycket mer.
”Jag vet inte om hon kommer”, mumlade jag och såg på Bella som inte tycktes märka att min röst hårdat något.
”Men det är klart hon ska komma!”
”Jag vet inte hur hon mår. Hon är sjuk, så vi får väl se.”
”Aha. Hur är det med henne då?” Den sötsliskiga mjukheten i min såkallade väns röst gjorde mig nästan illamående. Hon fattade tydligen ingenting.
”Jag vet inte, sa jag ju. Jag hade tänkt dra till henen, kolla hur det är med henne.”
”Ah men du kan… vänta, brorsan ringer”, muttrade Bella och höll upp handen i en urskuldande gest.
Jag vände mig bort ifrån henne och kollade på klockan medan hennes röst malda på någonstans i periferi. ”…Men ja. Eller jag vet inte, rätt mycket. Ja, jag betalar det är chill. Men bara du faxar’t så. Mmh men ta det vanliga. Basic liksom…”
Klockan var halv ett så jag skulle nog hinna till Julia innan ett. Längre än så skulle det väl inte dröja.
”Men jag vet att du skulle ta skiten men… man ja säger jag ju. De är borta hela helgen, så det är chill. Ja, jag kollade med dem senast imorse. Du vet hur morsan är när det gäller moster. Men ja. Ah, vi ses ikväll då, ciao!” Bella suckade och såg på mig igen. ”Så, jo jag tänkte säga att du kan ju hälsa ifall hon kommer eller inte.”
”Jo det kan jag väl göra…”, blev mitt svar när jag redan var på väg ut genom dörren. Det var ju inget jag direkt tänkte sträva efter.
”Bra, då ses vi imorgon!”
”Mm… hejdå.”
Trots att isen lagt sig över den lilla staden sprang jag ändå hela vägen hem till Julia. Jag sipprade på frostglaserade trottoaren otaliga gånger innan jag till slut var framme i hamnen, fortfarande med andan i halsen och en brännande smärta så den iskalla luften skurit min luftrör.
Tystnaden efter de tre knackningarna kändes besvärlig. Sekunderna kändes som timmar och inom loppet av ett ögonblick hade jag redan målat upp olika scenarion i huvudet varför Julia inte öppnade. Något kanske hade hänt henne, något allvarligt. Jag fingrade orligt på dörrhandtaget efter en till knackning och upptäckte till min förvåning att det var olåst. Lätt och så gott som ljudlöst bortsätt från det lilla metalliska klickljdet gled den upp.
”Julia? Julia, är du här?”, frågade jag men fick inget svar tillbaka. Kanske hade det varit inbrott? Jag såg mig hastigt omkring men konstaterade att allt såg ut precis som vanligt, att inga lådor var utdragna eller förstöra föremål strödda över golvet. Men det var någonting som saknades, mänskliga andetag som inbringade den där tryggheten i ett hem, närvaron av en levande själ. Det kändes kusligt, det kändes faktiskt att någonting saknades.
”Julia? Är du här?”
Inget svar. Bara ett ynkligt tickande från klockan inifrån köket.
Jag tassade ut i köket och tog mig en titt på klockan vars visare sa att hon var två minuter i halv ett. Det betydde dels att jag inte skulle hinna äta eftersom det var normal lunchtid och att det fanns en möjlighet att kanske någon av hennes föräldrar var hemma just av den anledningen. Kanske var de bara inte här, de kanske var... jagvände mig och såg efter med det fanns inte en själ i sikte. Badrummet? Eller kanske sovrummet eller… jag stelnade med ens till. Tänk om de var i sovrummet. Tänk om… vad skulle annars kunna vara förklaringen? Det måste ha hört mig, och de visste alltså att jag var där. Men de svarade inte, för vad skulle de göra. Linda ett lakan runt sig och förklara för mig att Julia inte var här.
Det blossade märkbart om mina kinder och efter en snabb titt i spegeln kunde jag konstaterna hur rodnade spridit sig ändå ner mot brösten där huden doldes av min mörklila blus. Tänk om de skulle komma och se mig nu. Jag kunde inte bara stå där och stirra mig i spegeln och bli mer och mer generad för varje tanke som passerade, så snabbt backade jag ut emot dörren igen men en enda tanke i huvudet – jag måste härifrån, fort!
När jag just fått fäste om dörrhandtaget och skulle till att öppna kände jag hur det drogs upp av annan kraft. Mitt i min vändning fram att ha gått baklänges till att öppna dörren sprang jag mer eller mindre in i Julia.
”Aouch! Jade?”
”Julia. Men Vad gör du här?”
Hennes ängliga uppsyn sprack upp och förbyttes av ett leende. ”Jag bor här, om du minns. Vad gör du här?”
”Jag skulle kolla till dig. Jag ville se hur du mådde.”
”Jag sa ju att jag mådde bra? Jag skickade ju ett sms”, muttrade hon och verkade med ens lite surmulen.
”Efter ett bra tag ja! Varför svarade du inte tidigare? Jag tror inte du har den blekaste om hur det kändes. Det var som om du inte ville veta av mig mer, och jag hade ingen aning om hur det var med dig. Du hade kunnat dö utan att jag skulle haft den ringaste…”
”Kom du hit för att skälla ut mig?” Rösten lät inte speciellt fientlig, bara liten och svag.
”Nej, förlåt”, utbrast jag och kastade mig i hennes famn. ”Du gör mig bara så orolig.” Mina ord hördes inte mer en ett dovt mummel då jag pressade ansiktet mot hennes hår. Jag lät handen som jag höll om hennes huvud föra håret en aning närmare då jag sniffade på det. Jag kände såklart igen den bittra lukten som lätt satte sig, röklukt.
”Har du rökt?”, frågade jag fast jag egentligen inte behövde något svar på frågan. Jag visste ju redan att hon hade det.
”Ja, det var därför jag var ute. Jag orkade inte låsa dörren. Tänkte att ingen borde komma på typ två minuter men jag hade tydligen fel.” Hennes leende väckte en liten fjäril till liv som fladdrade till i magen.
”Jag trodde ett tag att det var dina föräldrar som var hemma. Jag var rädd att…
äsch.”
”Nejnej”, skrattade Julia och även hon tycktes bubbla upp en aning när hon mötte min blick. ”Pappa är fortfarande är Frankfurt den här veckan och mamma käkar alltid på jobbet så jag blir alltid själv hemma.”
”Alltid?”
”Nej, asså de kommer ju hem sen. Mamma slutar runt fyra och pappa ser man väl också ibland, när han inte har massa sammanträdanden och skit. Han är nästan aldrig hemma men han försöker väl så gott han kan med att vara hemma alla helger och födelsedagar och så.”
”Aha.” Min röst blev med ens mindre än Julias hade verkat i början. Orden fick ingen riktig form och jag visste inte hur jag skulle kunna få fram någonting alls. Så de
T slutade med att jag bara stod i flera sekunder och bara betraktade henne. Håret var lite lagom rufsigt och gårdagens smink hade kletat lite i utkanterna av ögonen men var ändå förvånansvärt oskatt.
”Vad är det?”, frågade hon och lade huvudet på sned, som om jag var den sjuka.
”Du är fin”, suckade jag. ”Det är allt.”
Ett osäkert leende tog sakta form i hennes ansikte, började lite lätt i ena mungipan och spred sig till andra.
”Jag hoppas du driver med mig. Så här ofixad har jag inte känt mig på länge. Jag undviker faktiskt speglar för att slippa tänka på hur jag ser ut.”
”Du är fin ändå.” Efter någon sekund harklade jag mig då jag kom på att jag började föra in samtalet på obekväma banor. ”Hur är det med dig. Egentligen. Fanny sa att det var lite kasst redan igår?”
Julia knyckte på huvudet och såg ut genom fönstret ut mot kusten. ”Så illa var det väl inte. Det är rätt okey faktiskt.”
”Men varför kom du inte till skolan då?”
”Men det sa jag väl?”, mumlade Julia när hon gick bort och satte sig i soffan. ”Ska du sitta du med eller hade du tänkt stå där hela dagen?”
Jag masade mig bort med släpande fötter för att dimpa ner strax intill henne.”
”Har du ätit något?”
”Har du?”
”Julia grimaserade. ”Tro inte du kan undvika mina frågor, svara istället.”
”Det är ju du som undviker mina. Varför kom du inte till skolan?”
”Men för att jag inte mådde nå bra. Eller jo, det gör jag”, var hon snabb med att lägga till. ”Men jag ville vara säker på att det inte var något. Så jag stannade liksom hemma bara därför.”
Jag såg henne i ögonen och kände mig dummare än någonsin. Jag satt och hade korsförhör varför hon var sjuk. Dt var ju löjligt! Hon måste ha tyckt att jag var extremt besvärlig och löjlig. Rodnaden började blomma upp igen. ”Aha. Är det bra nu då?”
Hon nickade mig till svars och lät sitt leende ge den lilla fjärilen i magen ett frispel. Runt, runt fladdrade den med snabba vingslag ända nerifrån livmodersmuskeln till strupen kunde jag känna den.
”Bella undrar om du kommer på festen, förresten.”
”Festen? Jaha jo ja... nej du vet att jag… är inte så säker på det. Asså visserligen så blir det säkert kul, men asså det är ju ändå Bellas fest och ja, du fattar. Men jag tror jag ska gå ändå, jag kan ju inte låta henne ha kul alldeles ensam”, skrattade Julia men man kunde tydligt höra hur långt ifrån hjärtligt det var.
Jag nickade och såg tigande ner i mitt knä. Benen tycktes skaka lite lätt och det spred sig ändå ut i fingertopparna som samtidigt fuktade dig. Vad var det med mig?
”Ska du gå
”Va?”
”Ja asså inte nu, utan på festen. Ska du gå på den?”
”Ja asså jo det tror jag väl men asså… jag går ju inte utan dig. Så jag tänkte att om du inte mår nå bra så är det nog bästa att du stannar hemma…” Mina tankar for snabbt iväg till Bella igen och hennes hånleende när hon sagt att hon ville prata med henne om en sak. En speciell sak som hon inte alls fick säga, för Julia fick inte veta. Hon skulle aldrig få veta för då skulle det aldrig kunna såra henne. Inget annat skulle heller få såra henne, ingenting och ingen alls. Speciellt inte Bella.
”Men så farligt är det ju inte. Men asså…”
”Men Julia om du har varit sjuk så är det nog bäst att du stannar hemma, eller hur?”
”Men Gänget har sagt att det kommer bli året fest med hur mycket sprit som helst och jag bara kan ju inte låta dem gå obevakade, du vet ju hur de är. Sanna har ju visserligen lite vett, men Fanny och Elina brukar ju gå bananas när det är party. ”
”Oroa dig inte för dem”, skyndade jag mig och gav henne en lätt klapp på låret för att lugna. Det gällde att övertyga henne nu annars skulle hon aldrig ge sig. Det gällde att ta det nu, sen skulle det vara försent. Jag kunde berätta det för henne, men inte Bella. Skulle jag säga det på en gång, just nu? Nej, hon skulle aldrig tro mig, och oavsett så skulle hon troligtvis hata mig för tid och evighet. ”De klarar sig alltid.”
Jag försökte klämma fram så många argument som möjligt men tror inte att några av dem var speciellt övertygande. Julias skepsis stod som skrivet i ansiktet och jag tror inte heller att jag kunde hålla masken speciellt bra. ”Jaha?”, muttrade hon.
”Jo men… det är klart de kan ta hand om sig själva. Om du inte mår bra, det är klart att du ska vara hemma och vila upp sig. Se på en film eller något?”
”Kanske det… men du, börjar inte du snart?”
”jävlar!” utbrast jag när jag såg att klockan redan hade blivit ett.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | maddeemaddee - 10 mar 11 - 12:19- Betyg:  | riktigt bra!
mejla när nästa kommer? :) |
|
|
|
