På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Tjejen nummer nio, del 9

Kände att det var på tiden att jag skickade in en ny del,
kanske lite kort, men det får ni stå ut med.
Enjoy

Ytterdörren öppnades och in kom Robin med famnen full av pizzakartonger. Doften av de varma och ny gräddade pizzorna letade sig in genom alla springor i huset. Jag och Sofie vände äntligen bort blicken från tv:n, där vi hade sett de ena efter det andra meningslösa och töntiga men smått roliga tv-programmen. Sofie kom snabbt på benen och skyndade sig för att hjälpa Robin med de sex pizzakartongerna. Hon hade inte glömt bort varför hon var här än. Bakom honom kom Josefin in, drog handen genom sitt hår och log självsäkert mot mig. Jag såg hur hon hade älskat att vara med honom själv. Men jag kunde inte hata henne för det, för jag visste att jag skulle känna exakt samma sak. En efter de andra tjejerna började ansluta sig till det större rummet återigen när de hörde att han kommit hem igen. Men jag såg hur de tittade med både längtan och avsky på pizzakartongerna, var det ett skämt?
”Vem vill ha pizza?” Frågade han leende, tittade runt på varje tjej i rummet. Ingen svarade. Jag tittade halvt roat på den pinsamma tystnad som uppstått från min plats i soffan. Själv kände jag inget sug till pizzorna, hade ärligt aldrig varit så förtjust i det. Dessutom var min mage fortfarande mätt efter alla de omgångar glass jag och Sofie hade tagit. Men jag reste mig från soffan och gick fram mot pizzorna. Kände hur allas blickar drogs till mig. Försökte gå självsäkert, sexigt. Men jag visste att det bara såg dumt ut.
”Vad har du för pizzor då?” Jag tittade frågande på honom, och jag såg att han log. Precis då kändes det viktigast.

Snart var det bara en halv vecka kvar i huset. Och jag kände hur olusten växte för varje dag som gjorde att vi kom närmare slutet. Jag ville inte åka hem. Jag ville stanna här med honom. Inte för jag knappt hade varit med honom eftersom han oftast hade gjort något under dagen tillsammans med någon annan tjej. Bakat, gått på bio, tränat, badat, fikat, shoppat. Han hade varit ensam med alla tjejer utom mig. Nu var han återigen med en tjej, Emelie, och det gick inte vara någonstans i huset utan att man hörde någon berätta om deras historier med honom. Vad de hade gjort. Hur nära det hade varit att de hade hänt något. Allt. Till och med Sofie hade blivit gräsligt jobbig. Den enda tjejen som inte pratade om det var Josefin vilket gjorde henne till den bästa tjejen i huset. Men hon var fortfarande Josefin, egoistisk och mallig vilket gjorde henne återigen till den värsta. Men jag kunde inte sluta känna hur avundsjuk jag blev när han frågade en av oss om hon ville hänga med och göra något. Jag visste inte om han sparade mig till sist för att han ville träffa mig sist, om jag var speciellast. Eller om han hoppades att jag skulle åka hem innan han hann fråga mig. Jag visste inte ens om han skulle fråga mig. Men det var de jag hoppades på när jag somnade på kvällarna. Att jag skulle bli nästa tjej. Men det blev jag aldrig. Jag drömde om det. Jag hatade det, jag hatade besattheten av honom. Den gjorde mig tokig. Ville ha honom nära, samtidigt som jag ville ha honom så långt ifrån mig som möjligt. Besatt.

Emile och Robin steg in i rummet. Hand i hand. Jag kände hur allt försvann. Inte hon också. Han mötte min blick, min avundsjuka, bedjande och ilskna blick. Jag såg hur han lösgjorde hennes grepp, men jag kunde inte släppa det. Det var min blick som gjorde att han släppte, inte hans vilja. Emilie steg längre in i rummet, man kunde se hur hon sprudlade av lycka. Hat.
”Vi hyrde en film som vi tänkte att vi kunde se ikväll”, sa Robin och tittade nervöst på mig. Jag vände bort blicken.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Eme_96 - 10 mar 11 - 14:37- Betyg: