På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Tjejen nummer nio, del 8

”Sofie!” Ropade jag med gäll röst.
”Jaja, jag kommer”, svarade hon och började med osäkra ben gå nedför de stora stenblocken. De stenblock som gjorde det svårare att komma ner till havet som låg på huset baksida. Själv var jag redan nere i det – fortfarande - iskalla vattnet. Men jag brydde mig inte. Jag gjorde vad som helst för att slippa tjejerna där inne. Allt deras fjäskade för honom, alla olika falska leende. Speciellt orkade jag inte med henne. Josefin. Hennes falska spel, och vetskapen att hon snart hade honom. Det som däremot skadade mig mest var att han gillade det. Han gillade allt fjäskande, hans ögon tindrade så fort han fick all uppmärksamhet. Därför drog jag mig undan. Drog mig ner till havet, egentligen hade jag alltid hatat havet. Hatade att få salt i ögonen och munnen, men nu var det min räddning. Min räddning från dem.
”Det är ju svinkallt, Hannah!” Hörde jag Sofie bryta den tystnad som uppstått. Jag kände henne knappt, men ändå gillade jag henne.
”Jag varnade dig”, sa jag retande. Jag vände blicken mot henne igen och såg att hon var uppflugen på stenarna igen, skakande och huttrande i solens sken. Tittade med avundsjuka på henne. Hennes vackra smala kropp. Hon hade en väldigt vit hy, men det passade henne. Hon vände blicken mot mig. Leendet ökade. Det fanns visst en värdig vinnare i huset.

Jag vände blicken mot huset. För att se om jag kunde få någon skymt av dem, se vad de höll på med. För att sänka min avundsjuka. Men speciellt ville jag se honom. Och där stod han. Mitt framför mig på klipporna, lätt leende och ögon som tindrade i solens sken.
”Hej, tänkta bara säga att jag sticker och tränar en sväng”, sa han. Lätt, enkelt. Josefin klev ut från huset, vaggade fram till kanten. Stolt.
”Tänkte bara påpeka att jag också följer med.”
”Okej”, svarade Sofie. Jag hörde hennes antydan som mer lät som ’Och, vi bryr oss inte’. Jag kunde inte hålla leendet inne och jag såg hur mycket det störde Josefin.
”Eller hur Hannah, det är ju viktigt med träning?” Jag hörde vad hon pekade på. Att jag var större än dem. Fetare. Tjockare. Robin såg det inte. Leendet som uppenbarandes på hennes ansikte. Det där äckliga självsäkra leendet. Stolt över att hon träffat en öm punkt. Jag kände hur hela jag stängdes av och det enda jag kunde känna var hatet mot henne som flöt igenom mig. Jag vände mig om, tvingade hela min kropp att inte flyga på henne. Som jag brukade göra. Det var mitt sätt att lösa saker. Jag var inte snabbtänkt när det gällde att vara snabb i mun, jag kunde egentligen knappt prata med människor överhuvudtaget. Men jag kunde skada dem på andra sätt. Oftast kastade jag bara saker på dem, vad som helst. Det jag fick tag på. Ytters sällan flög jag på dem. Men det hade hänt. Så varför skulle det inte hända igen? Jag började räkna till tio, försökte lugna ner varenda muskel i min kropp. Men det gick inte, det blev snarare bara värre. Jag kände hur musklerna började skaka, de kände längtan att användas. Kände hur tårarna trängdes fram. Det var då jag dök ner i havet. Dök från allt.

Jag tittade på tv:n, inte intresserat utan hade bara blicken där för att slippa se någon annan, mest för att slippa Sofies frågor. Jag visste inte ens om hon skulle fråga något, men alla brukade fråga. Hon hade varit tyst enda sedan vi hade gått upp från havet, gått tyst bakom mig. Jag visste inte vad hon tänkte på, kanske hade hon kommit på att det var något som var fel på mig.
”Kom igen nu, Hannah.” Jag vände blicken mot Sofie. Hon stod bredvid mig, leende. Med en glass och en sked instucken i ena handen och en annan sked i den andra. Hon sträckte fram handen med glassen mot mig. Jag skakade på huvudet, kunde inte få ut Josefins ord ur mig. Fet.
”Skit i henne, hon är bara en stor fet äckel potta”, sa hon och log.
”Potta?” Jag tittade halvt roat och halvt skeptiskt på henne.
”Ja, hon är värre, men har inte lust att snacka skit om henne”, svarade hon och slog sig ner bredvid mig i soffan. ”Här, ta”, fortsatte hon. Jag tog glassen ur hennes hand, tog en tugga och kände hur glassen smälte underbart i min mun.
”Tack”, viskade jag. Hon log vänligt mot mig.
”Förresten, vad ser du?” Jag vände blicken mot tv:n igen och leendet ökade.
”Jag har ingen aning.” Jag hörde hur hon började skratta. Ett vackert, lite smått töntigt men äkta skratt. Äntligen.

Tack för kommentarerna
Hoppas ni gillar denna del också ^^

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)

Idizzen - 3 mar 11 - 22:08- Betyg: