På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Ett Hjärta Som Behöver Lagas [ Del: 4 ]

Nästa dag vaknade hon ganska tidigt, redan vid halv 6. I vanliga fall brukade hon gå upp kl 6.
Hur hon än vände och vred på sig, så kunde hon inte somna om, så det var bara att gå upp och leta fram några kläder som hon kunde ha på sig idag. Efter en stunds letande tog hon ett par ljusa jeans och en grå T-shirt till dem. De jeansen var en av de nyaste hon hade, och de enda som inte var inköpta hos HitteHörnan. Det var Sonja som hade köpt dem till henne då hon fyllde år. Hittills hade de bara legat längst in i garderoben, utan att ha blivit använda en endaste gång.
Hon ställde sig och tittade en stund på sig själv i spegeln. Ett par gröna sorgsna ögon tittade tillbaka på henne, och ramades in av ett långt rågblont hår som räckte ungefär ner till axlarna. Kinderna var rosiga och munnen röd och fyllig.
Hon var faktiskt ganska söt, var hon tvungen att erkänna.
Hastigt tittade hon på klockan och såg att det var lite bråttom nu. Hon borstade tänderna och drog hastigt igenom kammen i håret, innan hon sprang ner.
Sonja och Jörgen var redan uppe, de var ganska morgonpigga av sig. Radion stod på och spelade den gamla låten "Främling" av Carola, en låt som Livia var ganska trött på vid det här laget. Hon satte sig vid bordet, och sträckte sig efter en macka.
- Är du trött? frågade Sonja.
- Nja, sådär sa Livia och gäspade.
- När kommer Markus ner? undrade hon sen.
Just då så kom Markus och satte sig på stolen bredvid.
När man pratar om trollen tänkte Livia och log för sig själv.
Markus satt och gnuggade sig i ögonen, och sa inte så mycket under frukosten. Han bara åt, och gav sig sen iväg till skolan efter att han mumlat "Ses!".
Jörgen sa inte heller så mycket, men det var inte på grund av att han var trött, utan han var orolig för något som rörde jobbet. Den enda som var pigg på att prata var Sonja.
När klockan var ungefär tjugo över 7, så gick Livia. Bussen brukade gå kl halv 8, och det tog ungefär 8 minuter att gå ner till busshållsplatsen. När hon kom närmare hållplatsen, så såg hon att Kalle och hans gäng stod där och väntade på bussen.
- Snälla Gud, gör så att de låter mig vara ifred! bad hon för sig själv.
Hon gick så sakta hon kunde, och bara hoppades att de inte skulle säga något. Hennes önskan verkade bli uppfylld, för de såg inte henne. Efter någon minut så kom bussen, och det var bara att hoppa på.
Snart var de framme, och då hon hoppade ut ur bussen så kunde hon inte låta bli att titta sig omkring, för att se ifall Sammie var i närheten. Antingen hade han hoppat av före henne, eller så var han sjuk.
När hon kom upp till sitt skåp, såg hon till sin lättnad att det inte var några kompisar till den där populära tjejen som stod där. Hon låste upp sitt skåp, och kollade på schemat, och såg att det var svenska. Hon tog sina böcker, och hoppades att de idag skulle vara i det vanliga klassrummet, och inte i det som de var i igår. Som tur var så skulle de vara i det gamla vanliga klassrummet. Deras lärare hade inte kommit ännu, så de fick stå och vänta en stund. Efter en stund så kom Margareta och låste upp. Idag så skulle de fortsätta med novellen, det var sista gången. Nästa gång de hade svenska så skulle de lämna in dem. Livia hade inte så mycket kvar, så hon skulle nog hinna färdigt idag. Hon satte sig ner och började skriva. Efter en stund så öppnades dörren, och in kom Sammie. Livia hade trott att han var sjuk idag, men sån tur hade hon visst inte.
- Hej! Förlåt att jag är sen. Jag missade bussen, så pappa fick skjutsa mig sa han andfått och satte sig ner vid bänken bredvid Livia!
Hon hoppades att han inte skulle börja prata med henne, såsom han hade gjort förra gången, men såklart så gjorde han det.
- Hej Livia sa han och log innan han böjde sig ner för att börja skriva på sin novell.
- Hej.. sa hon tyst.
Han visste vad hon hette! jublade hon inom sig.
Resten av lektionen var hon glad, och kunde inte låta bli att snegla på Sammie ibland. Då lektionen var slut så började alla att packa ihop. Livia hade en sak att fråga Margareta, deras lärare, så hon stannade kvar. Detsamma skulle visst Sammie göra.
- Ja Livia? Vad det något som du vill fråga? frågade Margareta.
- Joo.. sa hon tyst.
- Ja?
- Finns det en chans att få VG fast man inte vill redovisa inför klassen? sa hon snabbt.
Vad hon skämdes. Vad trodde Sammie nu om henne? Att hon var en mes?
- Jag vill ju helst att ni ska redovisa inför klassen, i alla fall en gång. Men om du känner att du verkligen inte vill, så kan du redovisa bara inför mig sa Margareta vänligt.
- Tack så hemskt mycket sa hon tacksamt.
- Ville du också fråga något Sammie? sa hon sen och vände sig mot honom.
- Jag bara undrade ifall jag är tvungen att lämna in novellen samtidigt som de andra. jag har ju precis börjat med den.
- Nej, det behöver du inte. Du kan lämna in den nästa gång igen sa hon.
- Okej, vad bra sa Sammie och log.
Livia hade redan börjat gå, men hörde att det var någon som ropade på henne.
- Vänta lite Livia! ropade Sammie och sprang i kapp henne.
Egentligen ville hon inte vänta på honom, och än mindre prata med honom, men det skulle vara lite oartigt att bara gå därifrån.
- Jo, jag hörde ju vad du frågade Margareta sa han.
- Ja? sa Livia undrande och tänkte inom sig.
"Han kommer säga att jag är mes! Säkert kommer han det!"
Men till hennes förförvåning så sa han istället:
- Om du vill så får du gärna följa med mig till teatern någon gång. Det är ett jätte bra sätt att bota rampfeber på sa han och log.
- Jag vet inte.. jag är ingen teatermänniska viskade hon tyst.
- Det var inte jag heller innan. Jag var jätte rädd för att stå inför publik. Du kan väl hänga med mig nu idag? Jag har teater direkt efter skolan.
- Nej, jag tror inte det sa Livia snabbt.
- Okej, en annan gång kanske?
- Kanske det.. Men nu måste jag faktiskt gå sa hon sen, och gick snabbt därifrån.
Kvar lämnade hon en förvånad Sammie.
Hon nästan sprang bort till sitt skåp, och hoppades att han inte skulle få för sig att följa efter henne, för att fråga henne vad det var för fel.
Hjärtat bultade, och hon kände sig helt yr.
Varför fick han henne att känna sig såhär?
Resten av dagen gick ganska fort, och de slutade redan vid tvåtiden.
Hon tog sin väska, och la ner engelska boken. De hade glosor tills på torsdag, så det var lika bra att öva på dem. Hon hade inget annat att göra i alla fall. Sen låste hon skåpet, kollade som vanligt en extra gång för att se så att det verkligen var låst. Sen gick hon ner till busshållsplatsen. Redan på långt håll hörde hon Kalles röst, som oftast hördes ganska väl. Han stod också därnere med sitt gäng för att vänta på bussen. Hon försökte göra sig så liten som möjligt, hoppades att hon skulle ha tur denna gången med. Att han inte skulle lägga märke till henne. Men hennes tur verkade ha tagit slut, för Kalle vände sig om när hon kom, precis som om han visste att hon var på väg. Hans elaka ansikte sprack upp i ett leende.
- Nämen, är det inte lilla musen som kommer? sa han och skrattade.
Som på befallning skrattade alla hans kompisar också.
Livia försökte ställa sig i ett mörkt hörn vid busskuren, och hoppades att han skulle låta henne vara. Men Kalle hade alldeles för kul för att vilja sluta. Oturligt nog så var det bara Livia och Kalle och hans gäng som stod där nere vid busshållsplatsen.
Kalle började gå närmare Livia. När han var så nära att det bara skilde några steg emellan dem, så sträckte han sig fram, och tog hennes väska som hon höll hårt i handen. Hon försökte att hålla fast den så hårt hon kunde, men Kalle var starkare eftersom han höll på med styrketräning på fritiden. Han vände sig om och flinade mot sitt gäng som stod en bit bakom honom.
- Nu är du inte så mallig längre va? sa han och hånflinade mot henne.
- Snälla, kan jag få min väska? viskade hon.
- Nej, först ska jag och Erik här, han nickade åt en storvuxen kille som stod bakom honom, visitera väskan.
Erik kom och ställde sig bredvid honom, och tillsammans öppnade de väskan och började våldsamt rista på den. Allt medan de andra kompisarna stod och hejade på. Alla hennes grejer började ramla ut, och hamnade på marken. Sist av allt ramlade en binda i ett grönt papper ut.
Livia skämdes som en hund, och var väldigt nära tårarna. Men hon ville inte att de skulle få nöjet att se henne gråta. Men hon visste också att det här skulle Kalle aldrig låta henne komma undan med. Han skulle reta henne i evigheter.
Mycket riktigt, när Kalle och Erik såg vad det var som hade ramlat ut, blev de först så förvånade att de bara stod och stirrade på den lilla fyrkantiga saken. Sen kom gapskratten. Kalle och de andra vek sig av skratt.
- Vad fan är detta för något? kved Kalle och höll upp den.
- Det vet du mycket väl. Kan jag få min väska nu? sa hon och snyftade till. Tårarna var mycket nära nu.
Hon försökte hålla tillbaka dem så gott hon kunde, men hon lyckades inte riktigt. En ensam tår trillade sakta nerför hennes kind.
Självklart såg Kalle detta, och skrattade ännu mera, allt medan han fick fram mellan skratt attackerna;
- Titta! Hon gråter!
Som tur väl så kom bussen precis i det ögonblicket. Livia böjde sig snabbt fram, och tog upp alla sina skolsaker som låg på marken. Kalle och de andra sprang genast och hoppade på bussen.
Precis när hon hade fått upp alltihop, och ställde sig upp för att gå och sätta sig på bussen, så såg hon hur Kalle böjde sig fram mot busschafförren och sa något. Därefter gick han och satte sig, och bussen började köra sin väg.
- "Nej, nej! Jag får inte missa den!" tänkte hon desperat och började småspringa mot den.
Men det var ingen idé, busschafförren såg henne inte, och hon såg på långt håll Kalles hånflin.
Hon satte sig sakta ner på trottoaren, och först då kom tårarna. Hon grät som om hennes hjärta höll på att brista. Helt plötsligt kände hon en hand på sin axel, och tittade hastigt upp.
Sammie tittade tillbaka på henne.
- Hur är det med dig? Frågade han och satte sig ner bredvid henne.
- Det är inget, ingenting alls snyftade hon fram.
- Men jag ser ju att det är något sa han, och tog upp ett papper och gav henne.
- Det är bara den förbannade Kalle och hans gäng, fick hon till slut fram efter en stunds tystnad.
- Okej, vad har de gjort då?
- De tog min skolväska och hällde ut allt på marken. Sen så sa Kalle något till busschafförren, så att han körde iväg utan att vänta på mig.
Det där om bindan ville hon inte säga. Det var för pinsamt.
- Bry dig inte om honom. Jag känner inte honom så väl, men vad jag förstår så verkar han vara en riktig skitstövel sa Sammie och såg arg ut.
- Men du satt ju och pratade med honom på engelskan igår? sa hon förvånat.
- Jo, men då fattade jag ju inte hurdan han var. Han började prata med mig och frågade om jag höll på med styrketräning. Jag har ingenting emot det, men jag är heller inte ett dugg intresserad av det. När Kalle väl förstod det, och slutade tjata om att jag skulle följa med honom till gymmet, så var jag inte så intressant längre.
- Okej, han har varit på mig i evigheter. Det verkar som om han riktigt njuter av att reta mig sa hon och tittade ner.
- Men du ska inte ta emot det. Säg till någon nästa gång, eller skäll ut honom rejält sa Sammie och log.
- Men förresten, sa han sen, hur ska du nu komma hem?
- Jag vet faktiskt inte sa hon. Det hade hon inte ens tänkt på.
- Nästa buss går inte förrän om 2-3 timmar.
- Men du, min pappa kommer snart för att köra mig till teatern. Du kan väl följa med? sa han och log.
- Är det säkert? sa hon försiktigt.
- Såklart sa Sammie och skrattade till. Nu kommer han förresten.
En blå Saab kom och svängde in vid busskuren. Sammie öppnade dörren och hoppade in.
Livia var lite mer osäker, och gick sakta fram emot bilen. Skulle hon följa med? Allt det där om att hon skulle undvika Sammie då? Men sen insåg hon att hon i princip inte hade något annat val, och Sammie var ju faktiskt snäll. Snabbt öppnade hon bildörren till baksättet, och hoppade in.
Sammies pappa vände sig om och hälsade.
Sen körde de iväg.

Spännande? ;)

Fortsättning Följer!

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

HateMyLife - 1 feb 07 - 08:09- Betyg: