Spår av liv |
De kommer snart.
Väggarna skriker av faktumet.
Hon vill inte att de ska komma. Hon vill fortsätta vara ensam.
Den lilla flickan vandrar fram genom de tomma korridorerna. Hon stannar vid ett fönster. Ser ut, ner över trädgården.
En djuphavsblå bil kör in på uppfarten. Två glada barn hoppar ur den, deras skratt ekar upp till flickan. En stor fläckig hund släpps ut ur bilen. Den stirrar på huset. Stirrar rakt på henne. Skäller, högt och nyfiket.
Hennes finger ser ut att smeka glasrutan. Som om hon ville smeka hunden.
Hon gillar den redan. Den är den enda av dem som skulle kunna få stanna.
De vuxna tystar hunden, och går in i huset med händerna fulla av väskor.
Hon möter dem på nedervåningen. Hon skriker åt dem. Säger åt dem att gå. De ska inte vara här!
De lyssnar inte. De ser inte ens på henne. Den enda som reagerar är hunden. Han stannar gnyende i dörröppningen, ser på henne med sina stora mahognyfärgade ögon. Hon ser att han blir rädd när hon skriker. Hon vill inte att han ska bli rädd, hon vill bara att de andra ska försvinna. Hunden nosar nyfiket på den lilla vattenpölen vid hennes fötter.
”Buster? Vad gnäller du om? Vad har du gjort?” Kvinnan i familjen sätter sig på knä bredvid hunden. Hon kliar honom bakom örat. ”Här finns inget att vara rädd för”, hon låter övertygande, men en lätt darrning av obehag far genom hennes kropp. Huset verkar fyllt av ögon, som alla ser på henne. Hon förstår inte. Såhär hade det inte varit när hon bodde här förut. När hon var liten, innan det där hände.
”Izzie?”, hon känner en hand på sin axel. Hennes blick far bak. Hennes man ser på henne med en blick fylld av oro. ”Är allt bra?”
Hon nickar kort. Tvingar bort obehaget. Det är inget konstigt med huset. Det är bara hennes hjärna som spelar trick med henne.
Huset är upplyst med levande ljus när kvällen lägger sitt mörka täcke över det.
Flickan ser ogillande in i vardagsrummet där hennes syster sitter och dricker någon rykande dryck tillsammans med sin familj.
Flickan vill också sitta där, hopkurad i en varm filt och höra sagor berättas. Hon kan ju lyssna på sagorna nu, men att stå och tjuvlyssna, när man inte är inbjuden, är inte lika roligt.
Hon ställer sig framför sin syster. Försöker gripa tag i systerns arm och dra iväg henne. Systerns arm glider ur hennes händer. Hon kan inte få tag i hennes arm.
”Izzie! Kom nu! Jag vill leka”, trots att hon står precis framför ögonen på syster, så blir hon inte sedd. Pölen på golvet syns knappt.
Vinden river i husknutarna. Trädgrenar kastas mot fönsterrutorna. Golven och taket knarrar. Som stegen från osaliga andar. Izzie kan inte rå för att hon återigen känner obehag. Hennes föräldrar hade lämnat huset så fort de kunde efter olyckan, och de hade tagit med sig henne. Det hon mindes av det var bara glada minnen. Hon tyckte inte om den här spöklika stämningen som byggts upp under de år som gått.
”Mamma!”, en barnsröst drar henne ur tankarna. ”Bejätta en saga mamma! Bejätta!”
Hon kramar om den lilla tre-åriga sonen som vilar sitt askblonda huvud på hennes mage. Ett jakande mummel kommer från hans lite äldre bror som sitter inbakad i en filt i pappans knä.
”Har jag berättat att jag bodde här när jag var liten?”, hon stryker Elias över lockarna. Den lilla pojken som var så duktig på att prata, och mer än gärna gjorde det, hade fortfarande kvar sitt problem att säga r.
Hon ler brett när båda pojkarna sätter igång att försöka övertala henne att berätta. Den äldre, Noah, överröstar lätt sin bror och när deras röster blir för höga stoppar hon dem.
”Okej, okej. Jag berättar!”, hon tar en klunk te, och ställer sedan ner koppen på bordet. ”Jag bodde här tillsammans med min mamma och pappa, eran mormor och morfar, och min tvillingsyster. Det här var länge sen, när jag var sex år precis som dig Noah.”
Länge sen?! Det var ju alldeles nyss.
Flickan ser med stora ögon på sin syster. Vad pratar hon om?
”Lek med mig! Inte pojkarna!”
Hon känner en hård klump i halsen. Hon vill gråta, men inga tårar rinner nerför hennes bleka kinder. Hennes långa blonda hår hänger i våta stripor. Hennes blick är tom.
”Kom nu, Izzie!” hon höjer rösten ännu mer. Vatten rinner från håret ner över hennes rygg, och droppar ner på golvet. Pölen växer i takt med hennes ilska.
”Men Noah, har du spillt ut ditt te?” Izzie försöker att inte låta irriterad på sin son. Pojken tittar indignerat på henne.
”Jag har inte spillt” Noahs oskyldiga röst är rakt igenom så övertygande att Izzie suckar lätt och fortsätter berätta om sin syster.
Flickan flyttar sig när Izzie försöker torka bort pölen.
”Du behöver inte städa. Kom och lek! Mamma tar hand om det där vet du väl?”
”Det var när min mamma levde. Jag och Mollie var ute vid floden och lekte. Mollie skulle bara hoppa på några stenar, så gjorde hon alltid. Hoppa över floden. Det hade regnat hela natten och stenarna var så hala. Jag försökte stoppa henne. Hon kom hela vägen till mitten och skulle.. skulle bara hoppa till nästa”, gråten klumpas i halsen. Hon är tvungen att ta en paus för att andas.
”Mamma lever! Hon är ju på rummet och sover! Jag vill inte prata om bad, det är så otäckt. Kom nu!” Flickan går mot dörren, stannar vänd inåt mot rummet i dörröppningen och lyssnar motvilligt. Rynkar på ögonbrynen när Izzie inte bryr sig. En rad av våta fotavtryck visar var hon gått.
”Stenen var för hal. Hon halkade när hon landade. Jag minns hur hon skrek”, tårarna börjar nu forsa ner över Izzies kinder. Hon drar Elias närmare intill sig. Elias säger ingenting, men han studerar tyst de våta fotavtrycken som dyker upp på golvet. ”Jag kunde inte rädda henne.”
”Izzie! Jag är inte död! Jag står här! Det var svårt att andas, men det var ju bara svart en liten stund!”
”Ibland känns det som om Mollie fortfarande var kvar här, med mig.”
|
| Kommentarer | | Ferdos-Lina - 28 feb 11 - 18:03 | | Åh vilken novell! |
|
|
|
