fuck all haters del.1 / kort del.TH FF |
återigen flödade deras ord igenom mitt huvud. känslan av att återigen förälska mig i deras stämband är obeskrivlig. jag trodde att mina känslor var borta och glömda, men det visade sig att allt jag behövde för att falla igen, var att ta mig tid och lyssna. lyssna på det vackraste som någonsin funnits.
varje gång musikvideon tog slut, tog mitt hjärta ett skutt och jag slutade andas för en sekund. en sekund som kändes som ett år. ett hemskt år utan att få höra deras ljuvliga tyska ord, som jag inte hade en aning om vad dom betydde. jag kunde dock gissa mig till vissa ord, dom var ju ganska lika mitt egna språk.
för fyra år sedan var dom mitt liv, allt jag brydde mig om. min räddning. nu är dom så mycket mer.
det gick en sekund och sen var jag fast. du var mitt spindelnät och jag var den där korkade flugan som inte visste bättre.
en blick och mitt hjärta var ditt föralltid.
jag stirrade ner i sanden, jag hade idiotiskt klottrat ner hans namn med en pinne som jag nu stod och höll i. handlingen hade jag inte varit medveten om, jag var som en docka som någon satt och lekte med. argt suddade jag ut det jag skrivit och kastade iväg pinnen som landade med ett plask vid vattenbrynet.
- korkat.. muttrade jag, stoppade händerna i fickorna på min luvtröja och fortsatte sen gå.
Mitt namn är My och jag är inte annorlunda. Jag är mer utav en patetisk avbild utav alla andra, jag är osynlig helt enkelt. Jag är femton år och mitt liv är precis som det borde vara. Enkelt, tråkigt och händelselöst. Eller.. mitt liv var så, tills han upptäckte mig. Just mig. Det pirrade till i magen och det ryckte lite i mina mungipor.
En månad tidigare.
- Alltså vafan My, dina betyg har ju bara blivit sämre och sämre.. mamma satt och stirrade på mig med en vodkaflaska i handen.
- Jaha? Jag höjde på ena ögonbrynet och korsade armarna över bröstkorgen. När hon slutade dricka, kanske mina betyg skulle kunna bli bättre. Fast ändå inte. Hon la trött ner betygen på bordet och tog en stor klunk vodka. Hon grimaserade och fäste blicken på kylskåpet.
- Vi har ingen mat, handla. Jag nickade kort, gick ut och drog på mig mina utslitna svarta converse. Håret var uppsatt i en slarvig bulle och jag hade på mig mina gamla, urtvättade jeans. Stegen ledde mig nerför trappan och ut ur det pissluktande höghuset. Solen sken högt och ståtligt på himlen, strålarna föll på mina halvfräkniga kinder och jag blev en aning bländad. Men jag hade ingenting emot det, jag hade ingenting emot lite ljus. I lägenheten luktade det alltid spya, sprit och kattpiss och persiennerna var alltid nerdragna. Mamma lät inte solljuset sippra in, inte någonstans. Inte ens i mitt egna rum. Hon var alltid för bakfull för att tåla ljusstrålarna och jag började tro att vi var vampyrer. Jag log åt min egna fantasi och traskade ner längs trottoaren, nattregnet speglade sig i pölar längs kanten och jag plaskade lite extra i dom stora pölarna, precis som ett litet barn hade gjort. Jag slutade när jag märkte att folk stirrade på mig, först stirrade jag argt tillbaka, men efter ett tag orkade jag inte bry mig längre.
var för trött för att skriva mer. men nästa del blir längre.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Cannedcorn - 1 mar 11 - 08:31- Betyg:  | | Oh jag fastnade på en gång. Mejla när nästa kommer c: | | BESTMEMORiiES - 28 feb 11 - 23:28- Betyg: | | åhåhå, mejla nästa jao :D:D <3 |
|
|
|
