Ett Hjärta Som Behöver Lagas [Del: 3 ] |
När han märkte att hon tittade på honom, så log han och sa:
- Det är väl okej att jag sitter här? Det är liksom den enda lediga bänken.
Livia fick inte fram ett ord, utan bara nickade.
- Vad heter du? sa han sen.
Livia sa inget utan tittade ner i bänken utan ett ord, och började skriva.
Hon märkte att Sammie skakade på huvudet, och såg förvånad ut. Antagligen för att hon inte hade svarat på hans fråga. Hon visste att det egentligen var oartigt, men hon ville inte alls bli vän med honom, ville inte att han skulle komma henne nära. Han var farlig. I alla fall för henne.
Under rasten, så såg hon att det var många, till skillnad mot henne, som mer än gärna ville bli vän med Sammie. Alla hennes klasskamrater flockades runt honom, och alla slogs om hans uppmärksamhet.
Men Sammie verkade inte han något emot det såg det ut som.
Han pratade och skrattade, och verkade vara van vid att vara i centrum.
Livia kom ihåg, där hon stod i ett hörn och iakttog honom, att han hade nämnt att hans pappa fått jobb vid teatern. Antagligen var hela hans familj teatermänniskor, och han spelade nog teater själv också. Så han var antagligen van vid att vara medelpunkten.
Rasten gick ganska snabbt, snabbare än den brukade.
Lektionen därefter var engelska. Livia var väl inte en av de bästa, men heller inte en av de sämsta. Hennes stora problem var egentligen att hon inte ville, eller vågade, redovisa inför klassen. Hon var så rädd att hon inte skulle få fram ett ljud, eller att hon skulle säga fel.
Hon försökte alltid slippa undan det, te x genom att "råka" vara sjuk den dagen.
Idag skulle de se på en engelsk film, och den skulle inte vara textad.
Livia satte sig nästan längst bak i klassrummet, och hoppades att Sammie inte skulle sätta sig i den tomma bänken bredvid henne.
Det gjorde han inte heller. Han satt bredvid Kalle, som var en av klassens självutnämnda ledare. Livia tyckte inte om honom, för han brukade skratta och peka åt henne ibland, när hon väntade på bussen.
Men Sammie verkade då inte ha något emot honom, för de satt och småviskade under hela filmen.
Livia satt och försökte koncentrera sig på filmen, vilket inte var så lätt då Kalle och Sammie satt framför henne. Det var ganska störande när de viskade hela tiden.
Något som också distraherade henne, som hon knappt ens ville erkänna för sig själv, var Sammies bruna härliga hår, som lockade sig lite i nacken.
Då filmen var slut, kom Livia knappt ens ihåg handlingen.
Det enda hon kom ihåg var att Sammie hade lockar i nacken.
När hon tänkte på det så var hon tvungen att skratta åt sig själv, men sekunden därefter kände hon sig enbart löjlig. Och rädd.
Tänk om hon höll på att falla för Sammie?
Det fick hon inte göra, inte på några villkor. Hon skulle akta sig för killar, de var endast till besvär.
Hädanefter så skulle hon inte tänka på killen som hette Sammie, hon skulle inte ens titta åt killen med de underbara håret som lockade sig så fint i nacken.
Nej, hon kände inte ens någon som hette Sammie!
Livia nickade bestämt, och kände sig nöjd med sig själv. Detta skulle nog fixa sig.
Resten av dagen gick ganska fort, de hade en dubbeltimme i matte efter lunchen. Sen var dagen slut.
Livia gick sakta ner till busshållsplatsen.
Hon hoppades att hon inte skulle missa bussen, men heller inte att hon kom för tidigt och var tvungen att vänta.
Det var inte särskilt kul att stå och vänta där, inte eftersom det populära gänget brukade stå där, och de brukade alltid skratta åt henne då hon kom.
Som tur var hade bussen precis kommit, så hon behövde bara hoppa på och sätta sig på sin vanliga plats.
Bussresan gick ganska snabbt, hon satt och halvslumrade och tittade ut genom fönstret.
När bussen stannade vid hennes hållplats hoppade hon av. Ingen skrek efter henne idag.
Hon går sakta hemåt, och hoppas att ingen var hemma. Helst inte Markus, för i såfall är tv:n upptagen. Snart så börjar hennes favorit program, och det vill hon helst inte missa.
Hon såg det varje dag, och var väldigt noga med att aldrig missa det.
Hon låste upp dörren, och ropade lite prövande:
-Är det någon hemma?
Ingen svarade.
Skönt, ingen är hemma, tänkte Livia lättat.
Hon tog fram lite mellanmål, och satte det på en bricka. Sen bar hon in det till tv-rummet.
Men idag så kunde hon inte riktigt koncentrera sig på handlingen, och hängde överhuvudtaget inte alls med.
Efter ett tag så kom Markus hem med en kompis och de gick direkt upp till hans rum, efter att snabbt ha stuckit in huvudet och sagt hej.
Efter att hon hade diskat och ställt undan allt, så gick Livia upp och satte sig för att skriva lite.
Det brukade ha en lugnande effekt på henne, men inte idag.
Hon kunde verkligen inte sitta still, och kände ett konstigt pirr i magen. Hon kände sig som om hon var berusad.
Varför kände hon så?
Kunde det ha något att göra med Sammie?
Nej, hon ruskade snabbt på huvudet, som om för att försöka få bort tankarna. Hon var nog bara lite trött, så måste det nog vara. Hon fick allt ta och lägga sig tidigt i kväll.
Efter klockan fem, så hörde hon ytterdörren öppnas och slås igen, och förstod att det var Sonja och Jörgen som hade kommit hem från sina jobb.
- Hallå? Är ni hemma? ropade Sonja.
- Ja, jag och Markus är hemma ropade Livia tillbaka.
- Förresten, vad ska vi ha för något till kvällsmat?
- Jag hade tänkt göra lite pytt i panna, eller det kanske är för mäktigt? undrade Sonja, där hon stod nere i köket.
- Nja, det var ganska äcklig mat idag, så jag är ganska hungrig. Om Markus är hungrig, det vet jag inte. Han är äter ju i princip vad som helst, hur äckligt det än är sa hon med en äcklad grimas.
- Jo, han brukar ju göra det sa Sonja och skrattade. Men han har nog inte något emot pytt i panna skulle jag tro.
- Du kan väl ropa när maten är klar? frågade hon.
- Visst, det ska jag göra.
Livia satte sig vid skrivbordet som hon hade i sitt rum. Det stod precis vid fönstret så att hon kunde sitta och titta ut. Väggarna var helvita, och hon hade en ganska stor säng, med ett rött överkast. Längs med en väggen stod en stor bokhylla, med en massa olika böcker. Livia gillade att läsa. Över sängen hängde en massa olika teckningar, säkert minst 20 stycken. Och det var inte ens en tredjedel av alla de teckningar som hon gjort.
Hon böjde sig ner och öppnade ena byrålådan, och tog ut en tjock, gammal anteckningsbok. Hon slog upp den och började skriva. Detta var hennes dagbok, där alla hennes innersta tankar och känslor stod. Sånt hon inte sa till andra.
Det kändes skönt att skriva av sig ibland, och idag behövde hon verkligen få ut sig alltsom hon hade inom sig.
Idag började det en ny kille i vår klass. Han har stora underbara bruna ögon, och brunt hår som lockar sig i nacken.
Han verkar så annorlunda, om man jämför med andra killar. Kan inte förklara det, men han är något speciellt. Får inte fram ett ord då han säger något.
//Livia.
Så, det fick duga. Men hon var nog tvungen att gömma undan den så att ingen skulle hitta den, och läsa vad hon precis hade skrivit. Det skulle vara hemskt. Någon av Markus kompisar skulle säkert kunna göra något sådant.
Hon tog och gömde undan den på en säker plats, och precis när hon hade gjort det hörde hon Sonja ropa att maten var klar.
Hon sprang snabbt ner för trappan.
Där satt redan Markus, och hans kompis Jonas, och höll redan på att äta.
Jörgen kom strax efter henne.
Sonja log mot Livia då hon kom, och sa med glimten i ögat att hon fick allt ta och skynda sig att ta mat, innan de här båda killarna hade ätit upp alltihop.
Hon åt ganska snabbt, och när hon sen var klar så gick hon upp på sitt rum. Hon hade inga läxor, vilket var väldigt skönt. Hon satt sig lite på sängen och funderade på vad hon skulle göra. Kanske ta och läsa ut den där boken hon köpte i förra veckan?
Hon letade fram boken i bokhyllan och la sig bekvämt tillrätta i sängen, och började läsa. 1 ½ timme senare gnuggade hon sig trött i ögonen, och la boken åt sidan och tittade på klockan på väggen.
Kvart i 8! Tiden hade gått fort. Men hon kände sig inte så trött ännu, så hon satte sig vid skrivbordet för att rita lite. Hon hade ett stort ritblock, där hon brukade skissa. Livia satt en stund och tittade igenom alla teckningar hon gjort. Det hade blivit ganska många genom åren. Hon hade börjat teckna på allvar när hon var ungefär 12 år, och nu var hon 16 år, snart 17.
Hon bläddrade snabbt fram till ett vit blad, och började rita. Snabbt växte det fram en flicka med långt, lockigt hår. Flickan såg förvirrad ut, och ovanför henne var det ett stort frågetecken.
Hon ritade, och ritade, och när hon nästa gång tittade på klockan var hon nästan 10. Livia kände att hon var trött i ögonen, och att det nog var dags att lägga sig. Hon la undan sina ritgrejer i en skrivbordslåda, och gick sedan till byrån för att leta fram sin pyjamas. Eller en pyjamas kunde man nog egentligen inte kalla den, det var bara en utsliten gammal T-shirt, och ett par joggingbyxor hon hade haft i 8:an, men som var så sköna att hon inte ville slänga dem.
Hon hörde svagt att tv:n var på där nere, och att Markus kompis visst fortfarande var kvar.
- Jag går och lägger mig nu! ropade hon nerför trappan, och hörde ett svagt god natt.
Därefter gick hon sakta tillbaka till sitt rum, och la sig i sängen. Hon kände att hon för ovanlighetens skull var ganska trött, och att det skulle bli skönt att få sova.
Fortsättning Följer! :)
Lägger in del 4 här efter..
|
| Kommentarer | | woops - 31 jan 07 - 05:24 | | (: | | Ledsen91 - 22 okt 06 - 01:21 | | dags att läsa nästa del.. :) |
|
|
|
