Som om |
- Du är inte ens värd det! Spottade hon i ansiktet på henne. Sarah torkade med stor dramatisering bort den lilla pärlan spott som glänsande hade hamnat på hennes kind och skakade till rejält med handen som om hon försökte få bort en massa klet från den.
Flera stycken stod i ring runt de två grälande och tittade förbluffat på. Hon den vanliga men självsäkra tjejen mot hon som trodde att hon var the It girl, den bästa, den perfekta. Klara vs Sarah. Det var så oväntat men ändå inte när Klara inte kunde
hålla ilskan inom sig längre, när hon brast ut över Sarah. Det var obegripligt att det tagit så lång tid innan någon reagerat på det sättet, att det tillslut var Klara som sa någonting, fast vem annars hade man väntat sig? Varför hade ingen sagt ifrån?
Det förstås, man visste väl vad utgången av det skulle bli, vem som skulle få sista ordet och vem som skulle svassa där ifrån med svansen mellan benen. Det var skrattretande egentligen, Klara och Sarah, namnen rimmade till och med, även fast de var varandras motsatser – totalt. Men nu, nu sa Klara ifrån, hon satte ner foten, påpekade gränsen som Sarah för så länge sedan hade passerat.
Tjafset hade börjat på idrotten med det där lilla dagliga klagandet, påpekandet, sarkasmen som Sarah nonchalant strödde ut omkring sig där hon gick runt. Hon hade påpekat Klaras skor sedan gångstilen, och sedan hennes min när hon sköt iväg bollen över fotbollsplan. Och där, just vid det sista ordet i meningen om hennes min hade en klasskompis kommit fram till Klara och sagt att
Sarah bara var avundsjuk. Klara svarade med en klar och ilsken röst som de flesta på hela fotbollsplanen antagligen hörde att ”Sarah är inte ens värd att prata om”. Sarah flinade utmanande: ”Var det något du ville säga Klara?” Och så skrattade hon tillgjort. Klara hade vänt sig om och i tre snabba kliv stod ansikte mot ansikte med Sarah som var ett par decimeter kortare än henne men fortfarande hade sitt krusade leende på läpparna.
- Du är inte ens värd det! Spottade Klara i ansiktet på henne. Och Sarah gjorde då sin avtorkningsmanöver.
- Nej, jag förstår det Sarah, att du inte har något bättre att komma med än dina överdramatiseringar, fortsatte Klara.
- Ursäkta mig, men kan du prata vanlig svenska, flinade Sarah.
Idrottsläraren stod en bit bort och tittade osäkert på de två tjejerna i brist på bättre vetande. Men Klara lade inte ens märke till det, hon bröt inte ögonkontakten, utan fortsatte att stirra in i de ljusbruna ögonen som trotsigt stirrade tillbaka in i de klarblåa.
Nej hon bröt inte kontakten nu när de fem åren av nedtryckningar forsade ur henne, orden bara kom som på ett löpande band, hon visste inte vad hon skulle vara beredd att svara på Sarahs nästa kontring förrän hon redan hade svarat.
- Ja just det, jag glömde bort att jag pratade med en bäbis, sa hon.
Nu började Sarah förstå att Klara inte skulle ge sig så lätt och hennes mun snörptes ihop till en löjlig min.
- Klara gör inte bort dig mer än nödvändigt, gav Sarah tillbaka.
- Pratar du om dig själv nu? En skrattglimt hade dykt upp i Klaras ögon.
- Jaså Klara, du har börjat trott att du är nån’, Sarah hade nu börjat bli lite osäker men det visade hon absolut inte på ytan, hennes ögon var fortfarande omöjliga att läsa.
- Jag har alltid vetat att jag är någon Sarah, kom med en nyhet!
- Konstigt att ingen annan vetat om det då!
- Du menar att inte du har vetat om det, sa Klara. ”Men det förstås”, fortsatte hon, ”du har ju alltid varit lite efter. Du kanske skulle sluta med att lägga tiden på tio lager smink i ditt ansikte och bry dig lite mer om verkligheten.”
Det blixtrade till i Sarahs ögon, nu börjad hon bli riktigt trött på det här.
- Ska du inte ge dig på någon som är på din nivå Klara, någon som har samma klass som dig, sa Sarah så lugnt hon kunde. Hon fick inte verka sårad.
- Jag tänkte att jag ville hälsa på nivå noll.
- Det är ju redan där du står, fnös Sarah.
- Jaa, för jag står ju bredvid dig!
- Sluta innan jag klipper till dig, jag har aldrig behövt det förut så jag tror inte jag ska behöva det nu.
- Och du tror att jag skulle vara rädd för lilla dig!
- Du jag varnar dig, morrade Sarah.
- Du borde ju snarare varna dig själv.
Det var tyst ett par sekunder, Klara kände vinsten och skulle precis vända sig om och gå när Sara åter igen öppnade de klarrosa läpparna.
- Om inte jag är värd att prata om, då är du inte ens värd grus!
- Men Sarah, grus pratar man ju om i alla fall, log Klara sedan tog hon sin chans, vände sig om och gick.
Alla väntade på Sarahs nästa kontring men det kom ingen. Sarah vände också om och gick. Det här var inte sant, det var bara inte sant, tänkte hon och tog upp mobilen och skickade desperat ett sms till de närmsta vännerna.
"Klara har börjat muppat, som om hon skulle vara bättre än mig". Så skickat. Det kändes genast lite bättre.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | PussEmma - 27 feb 11 - 21:27- Betyg:  | | Bra!!..Mejla nästa är du snäll |
|
|
|
