Det var ödet som förde oss samman {Sista delen |
Hej igen!
Nu har jag skrivit sista delen av den här novellen. Sorgligt faktiskt. Jag har hållit igång den rätt länge ändå...
Men nu känns det som att jag behöver skriva på något nytt igen. Så här har ni sista delen. Kanske kommer en epilog också, vi får se^^
Tack så mycket till alla som kommenterat för att ni följt den här novellen! Ni är min motivation<3
Tack till alla andra också såklart;)
/C
Tilde
”So much for my happy ending”
Dagarna gick, och veckorna, och månaderna. Det kunde lika gärna varit år. Min tidsuppfattning hade försvunnit helt och jag visste varken ut eller in. Mamma hade slutat klaga på mitt beteende efter några veckor. Eller kanske dagar. Jag visste inte riktigt. Hon lät mig i alla fall vara ifred. Bortsett från försöken att få mig till en psykolog. Hon visste inte vad som hade hänt men eftersom jag aldrig nämnde Viggo eller Zacharias längre, antog jag att hon gissat sig fram till ett tillräckligt vettigt svar för att inte behöva fråga mig om det längre.
Jag skötte inte skolan. Det var knappt att jag skötte om mig själv. Mamma fick tvinga i mig mat och vitaminer eftersom jag aldrig tog egna initiativ till att äta längre. Jag duschade men det var mest för att hålla stanken borta. Dessutom skulle mamma slänga ut mig om jag inte höll mig fräsch, så jag skötte mig på den kanten. Allt annat fick bara vara. Jag brydde mig inte längre. Inget spelade någon roll. Hur mycket jag än försökt i början, hade det inte fungerat. Mitt hjärta värkte bara mer ju hårdare jag försökte. Så jag lät bli. Alla tankar på Zacharias eller Viggo blev genast bortskuffade, för min mentala hälsas skull. Faktum var att jag fått höra att Viggo inte ens bodde kvar här längre. Jag såg honom aldrig i skolan. Jag tänkte mycket på det till en början, men avböjde sedan alla tankar på att det skulle vara på grund av mig, och försökte fokusera på annat. Hur svårt det än var.
Jag vaknade med en sjudande feber. Jag hade varit ute i regnet dagen innan så jag antog att det hade satt sina spår. Jag hade inte brytt mig om att ta på mig en jacka. Trots att det började bli ännu kallare nu och ibland snöade.
Mamma kom in för att väcka mig men stannade genast upp när hon såg mina trötta ögon och bleka ansikte.
”Hur känner du dig gumman? Du ser väldigt blek och hängig ut.”
Hon kom fram och lade en hand på min panna. Hon fick ett streck i pannan och gick ut ur rummet för att sedan komma tillbaka med en febertermometer i handen.
”Här, kolla om du har feber så ska jag gå och koka lite te.” sa hon och gick utan ett svar.
Det visade sig att jag hade fyrtio graders feber. Jag suckade och steg upp ur sängen för att klä på mig. Jag orkade inte vara hemma. Det skulle ge mig för mycket tid att tänka på… saker.
”Vart tror du att du ska gå?” protesterade mamma när hon kom in och ställde en rykande kopp te på mitt nattduksbord.
”Till skolan.” mumlade jag och gick mot dörren, men hon blockerade vägen.
”Tilde, du ska inte till skolan idag. Det spelar ingen roll hur mycket du protesterar, du ska ligga och vila idag. Okej?” sa hon med sin bestämda röst och tvingade mig att nicka medstämmande. Jag tog av mig den tjockare tröjan jag fått på mig och kravlade sedan ner i sängen igen. Jag brydde mig inte om jeansen. Jag var för trött för att orka få av mig dom igen.
”Så där ja. Drick ditt te så kanske du kan somna om igen.” sa hon och gick ut ur rummet efter att ha kysst min panna. Jag drack lite av den varma vätskan men ryckte till så fort det nuddade tungan. Det var alldeles för varmt för att drickas så jag bestämde mig för att försöka sova istället.
Det visade sig att det inte var en lätt uppgift. Jag fick vända och vrida på mig flera gånger innan jag hittade en bekväm ställning. Jag märkte att det gjorde ont i kroppen på flera ställen. Hur jag än gjorde värkte det till. Till slut gav jag upp och låg bara på rygg och blundade.
Efter några timmar hörde jag mammas fotsteg i hallen utanför. Dörren öppnades med ett svagt gnisslande och mamma stack in huvudet i dörröppningen.
”Hej, är du vaken?” viskade hon.
Jag stirrade bara på henne som svar. Trodde hon att jag sov med uppspärrade ögon eller?
”Hm, jag måste till jobbet i några timmar. Klarar du dig själv tror du?” sa hon med normal samtalston nu när vi klargjort att jag inte sov.
”Ja, mamma, du hade inte behövt stanna hemma alls.” mumlade jag och väntade på att hon skulle gå.
Hon dröjde sig kvar några sekunder extra och försäkrade sig några gånger till om det verkligen var så att jag klarade mig själv. När hon äntligen gick suckade jag lättat ut. Jag hatade att vara sjuk. Mamma stannade alltid hemma för att passa mig. Som om jag fortfarande var fyra år.
Jag gick upp ur sängen efter ett tag och gick mot köket. När jag passerade hallen tvärstannade jag. Jag trodde inte att jag hade inbillat mig, men jag ville vara säker, så jag stod helt stilla och lyssnade. Återigen hörde jag det irriterande plingandet från dörrklockan. Jag stod kvar, fastfrusen i golvet. Var det mamma som hade glömt nyckel eller något? Men då kunde hon väl inte ha låst, hon skulle bara kunna gå rakt in. Nej det måste vara någon annan. Men vem skulle komma hit såhär dags? Alla var väl i skolan eller på jobbet?
Jag svalde hårt och gick mot dörren. Varför var jag så nervös? Det skulle knappast vara något speciellt. Om det hade varit polisen hade dom nog klargjort det vid det här laget, och om det var en tjuv eller liknande hade han inte ringt på. Så vad hade jag att vara rädd för?
Jag tog de sista stegen fram till dörren och öppnade den på glänt. Jag hade blicken ner mot golvet så det första jag såg var ett par fötter. Jag svalde och lät blicken glida uppåt, till hans ögon. Hans djupa, gråa ögon. Det tog ett tag innan jag upptäckte att de var fyllda med blanka tårar. Hans sandblonda hår hängde stripigt ner i hans ansikte och skymde lite av hans vackra konturer.
”Zac.” andades jag ut med chockad och kvävd röst. Jag skakade av smärtan som uppstod i hjärtat när jag såg in i hans tårfyllda ögon. Det hade gått så lång tid sen jag sist såg honom att jag nästan glömt hur vacker han var.
Hans tårar började rinna när jag uttalade hans namn och sekunden efter var jag pressad mot hans bröst. Jag skakade av hans snyftningar och kunde inte hjälpa att andas in hans ljuvliga doft innan jag pressade mig bort från honom.
”Zac jag… jag kan inte… jag klarar inte av det här.” viskade jag och lade armarna om mitt bröst för att stilla smärtan.
”Tilde jag… jag är så ledsen.” viskade han med sprucken röst.
”Gör inte såhär, Zac, jag klarar inte av att se dig gå igen om du bara kom hit för att säga hejdå på riktigt… jag kan inte.”
Jag kunde inte hindra tårarna längre. De förrädiska vattendropparna rann smärtsamt ner för mina kinder och avslöjade hur mycket jag hatade att vara utan honom. Tårarna avslöjade alltid mer än man ville visa.
”Tilde, nej, jag…”
”Sch, snälla, säg inget.” avbröt jag innan han hann säga något som skulle krossa mig helt.
”Tilde, lyssna på mig. Jag är inte här för at säga hejdå. Jag är här för att stanna.”
Det fångade min uppmärksamhet. Hörde jag bara vad jag ville höra eller hade han faktiskt sagt det enda jag velat höra de senaste veckorna?
”Va?” viskade jag förvirrat och försökte fokusera blicken på hans ansikte.
”Det spelar ingen roll vad du sa eller inte sa. Jag älskar dig, hur det än står till mellan oss. Jag har inte kunnat göra annat än tänka på dig de senaste veckorna. Jag har försökt reparera hålet som uppstod när du inte fanns längre, men det går inte. Tilde, jag behöver dig. Snälla.”
Han lät så desperat och sårbar. Han lät inte som en sextonårig kille längre. Jag kunde inte låta bli att le åt honom. Han var så vacker. Och han älskade mig. Det kunde jag inte låta bli att tro på. Det var det enda jag hade velat. Så nu när det sades rakt till mig, kunde jag inte låta bli att acceptera det.
Jag lade händerna om hans midja och lät mig omfamnas av hans starka armar. Jag kände mig trygg igen. Rätt. Som om hela jag hade läkt i det ögonblicket. Botemedlet fanns hos mig nu.
Zacharias vände ansiktet ner mot mig och kysste ömt mina läppar om och om igen. Då och då omfamnade han mig bara. Höll mig hårt och sade ingenting. Vi bara njöt av känslan att hålla i varandra igen.
”Jag älskar dig.” viskade han i mitt öra.
”Jag älskar dig.” viskade jag tillbaka.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | 95an - 4 mar 11 - 23:54 | | aw :)))) bra slut :)) | Ferdos-Lina - 26 feb 11 - 22:12- Betyg:  | | Jättebra slut på den här underbara novellen. | | sztiz - 26 feb 11 - 15:05- Betyg: | | Jag kommer sakna denna novellen :( men den var jätte bra iaf!! :D <333 | | PussEmma - 26 feb 11 - 11:27- Betyg: | | Nawwww.....jättebra...kmr de nån mer så mejla!!!!! <33 | | Eme_96 - 26 feb 11 - 09:03- Betyg: | | Ååååhhhh!!!!! Nej, du får inte sluta nuuu!! ;o Såååå braaa!! |
|
|
|
