Det var ödet som förde oss samman {Del 15 |
Hej på er!
Jag är så ledsen för det stora glappet mellan den här delen och den förra! Jag har bara inte haft tid eller ork för att skriva klart den här delen, det är därför den är så kort.
Jag hoppas ni inte tröttnat på den på grund av det lilla uppehållet här för nu ska jag försöka skriva klart nästa del så snabbt som möjligt. Tror nämligen att nästa del blir den sista:)
Ni är bäst hörrni<3
/C
Tilde
”Bu t in the end everyone ends up alone”
Varför försökte jag jämt lura mig själv? Jag älskade honom, det gjorde jag. Mer än jag borde ha rätt till. Varför fortsatte jag att förneka sanningen? Det fanns inget jag, eller någon annan, kunde göra åt mina känslor. Han hade gjort ett så starkt intryck på mig att jag inte längre kunde stå emot hans dragningskraft, men det var så fel. Jag älskade Viggo. Det hade jag alltid gjort, ända sen jag först träffade honom. Men nu älskade jag någon annan. Även om jag inte visste vilken kärlek som var mest dominant. Det enda jag visste var att jag älskade båda två väldigt mycket och nu skulle jag bli tvungen att välja mellan dom. Varför skulle kärlek vara så svårt? Var det bara så att man inte kunde vara lycklig utan att få minst lika mycket sorg och smärta tillbaka?
”Tilde?” viskade Zacharias mot min axel. Jag svarade inte. Jag visste inte varför men jag kunde inte förmå mig själv att prata. Det var som att jag inte litade på min röst. Det gjorde jag inte heller. Det var inte något jag bara inbillade mig. Jag litade aldrig på mig själv i Zacharias sällskap längre. De senaste gångerna jag träffat honom hade jag ibland bara velat dra honom till mina läppar och kyssa honom tills jag inte längre kunde andas, men det hade jag såklart inte gjort, och när han väl gjort det själv hade jag blivit så förvånad att jag istället för att omfamna honom, stötte bort honom. Jag hade varit så förvirrad. Mina känslor svek mig hela tiden och jag hade inte kunnat prata med någon. Inte ens Viggo. Speciellt inte Viggo.
Zacharias släppte sitt grepp om mig. Jag försökte hålla honom kvar men han lösgjorde lätt mitt grepp om hans tröja. Jag protesterade med en tyst suck och vände blicken ner i golvet.
”Tilde.” viskade han igen. Den här gången för att få min uppmärksamhet till hans ansikte. Det funkade.
”Du vet… jag tänker inte tvinga dig att välja honom eller mig. Jag… jag älskar dig för mycket för att såra dig på det sättet.”
Han smekte mina armar i en lugnande rörelse.
”Det får mig att vilja välja dig här och nu. Bara för att du ger mig friheten att göra som jag vill” suckade jag och förbannade kärleken. Det var krångligt nittio procent av tiden. Samtidigt var de resterande tio procenten de mest betydelsefulla i livet. Så hur skulle man kunna slänga bort kärleken på grund av lite problem då och då? I slutändan var det väl ändå värt det? Eller?
Det var frågan.
”Är det vad du vill då?” sa han och såg djupt in i mina ögon.
”Jag vet inte… jag menar, Viggo och jag… vi… vi älskar varandra.”
Det var oväntat svårt att få fram orden. Ju mer jag tänkte på det i Zacharias sällskap, desto mer osäker blev jag. Älskade jag honom lika mycket fortfarande? Eller hade Zacharias tagit hans plats i mitt hjärta? Aah, allt var så frustrerande! Vad jag än gjorde, vad jag än sade, vad jag än tänkte fick mig att känna mig som en skurk. Varför behövde allt som hade med kärlek att göra alltid såra någon annan? Jag kunde inte välja hur jag än vände och vred på det. Det enda som fanns kvar att göra var att säga sanningen. Att jag helt enkelt inte visste. Jag kanske skulle såra dem båda. Men vad fanns kvar att göra? Jag själv kunde inte veta, så jag fick helt enkelt lämna valet åt Viggo.
Hur skulle jag ta mig ur det här?
*
Jag kunde knappt andas. Viggo stod och stirrade oförstående på Zacharias som stod snett bakom mig, med min hand i sin. Han växlade blickar med mig då och då tills han återigen vände sig mot Zacharias med en fientlig blick.
”Tilde?” viskade han och vände sin blick mot mig. Han krävde en förklaring, det förstod jag redan innan han yttrade orden.
”Viggo, det här är…” jag fick harkla mig flera gånger. Jag skakade i hela kroppen.
”Zacharias.” fyllde Zac in och tryckte till min hand. Jag gjorde en svag gest med huvudet mot honom men ville inte vända mig från Viggo mer än så.
”Och vad gör du här med Tilde?” svarade Viggo och höjde blicken mot Zacharias istället.
”Viggo, jag…”
”Tilde jag pratade inte med dig just nu.” avbröt han utan att väja med blicken från Zacharias.
Jag hajade till och kände mig sårad. Jag visste att jag inte hade rätt till det med tanke på all smärta jag hade, och säkert skulle, orsaka honom för. Men jag kunde inte hjälpa att känna mig sviken av hans hårda ord. Han hade aldrig varit otrevlig mot mig. Inte utan en större anledning.
Zacharias tvekade och såg ner på mig. Jag mötte hans blick men kunde inte ge honom några svar. Ingen av oss visste hur det skulle gå vidare här ifrån.
”Jag har väl lika stor rätt att vara här som du?” sa Zacharias efter en stunds tystnad.
Viggo gillade inte det. Inte alls. Hans ansikte var som en öppen bok. Minsta lilla reaktion syntes direkt i hans ögon.
”Tilde…?” sa han genom sammanbitna tänder och vände motvilligt blicken mot mig. Redo för min förklaring.
”Zac… jag menar, Zacharias… är här för att jag vill ha honom här. Vi har bara pratat, okej?”
Jag hoppades att han skulle lugna ner sig snart. Jag ville inte tänka på hur arg han kunde bli, nu när jag visste att han ens hade förmågan att vara lite irriterad. Jag hade alltid trott att han inte kunde bli arg.
”Nej, Tilde, jag tycker inte att det är okej att jag hittar dig och en annan kille hand i hand och dessutom att han ser på dig som om du var det sista glas vatten på jorden.” snäste han åt mig och gestikulerade vilt med händerna.
”Viggo, du beter dig barnsligt. Sluta nu, Zac är bara en vän. Du vet att jag älskar dig och ingen annan.” viskade jag och försökte se in i hans ögon med så mycket sanning jag kunde pressa fram.
Varför hade jag sagt så? Jag hade känt hur Zacharias dragit sig undan så fort jag yttrat mina ord. Varför hade jag ljugit? Inte bara för Viggo, utan för Zac också. Nu hade jag bara ställt till det ännu mer.
”Tilde… kan du se mig rakt i ögonen, och säga att du inte har känslor för den här killen?” svarade han och tog ett steg fram för att kunna etsa fast mig med sin blick.
Jag skakade ännu mer och svalde gång på gång. Jag visste hur det här skulle sluta. I katastrof. Jag visste det redan, men försökte ändå hitta ett sätt att få mig själv ur den här situationen.
Viggo skakade på huvudet när inget svar kom och backade undan igen.
”Jag tänkte väl det.” mumlade han och såg ner i golvet med en smärtfylld blick.
”Viggo, jag…”
”Tilde, sluta, du behöver inte förklara dig. Jag märkte det redan från början. Du har inte varit som vanligt sen jag kom tillbaka.”
Jag var mållös. Vad skulle jag säga egentligen? Försöka få honom att stanna? Ville jag det? Skulle jag bara låta honom gå?
Innan jag kom på något vettigt, gick Viggo fram till mig. Kysste lätt mina läppar, och vände sig sedan och gick. Jag stod kvar ett tag med öppen mun. Obenägen att säga yttra ett enda ord. Zacharias dök upp framför mig. Jag förväntade mig att han skulle försöka få tillbaka mig till verkligheten igen, men han stirrade bara på mig.
”Säg något.” viskade jag när jag fått tillbaka talförmågan.
”Vad vill du att jag ska säga? Jag tycker det mesta är sagt.” mumlade han tillbaka.
Jag blev tyst. Något hade blivit fel. Så mycket hade jag klurat ut.
”Vad gjorde jag för fel?” viskade jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
”Åh, jag vet inte. Men en gissning bara, du ljög oss båda rakt upp i ansiktet. Du hade egentligen ingen utväg, ändå ljög du. Istället för att säga sanningen som inte var alls lika sårande, ljög du.”
”Det var många lögner det.” viskade jag. Jag hade inget bättre att säga. På något sätt kändes det som att jag redan hade gett upp.
Det blev en lång tystnad. Jag sjönk ner på golvet och grät medan Zacharias stod kvar flera meter ifrån mig utan att säga ett ord. Till slut tröttnade han, och med en suck, gick han. Han lämnade mig också.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | PussEmma - 25 feb 11 - 22:43- Betyg:  | Ja tycker Viggo och Tilde passar mycket bättre..som inte ni andra gör....men ändå...
lixom..kanske för att jag själv gillar kilalr med svart hår..och lixom....men asbra mejla nästa<3 | | mizzkitty - 25 feb 11 - 21:41- Betyg: | men hallå, sådär kan du juh inte göra :P. Stackars tilde :/,
hon har det inte lätt. Men jag hoppas att Zacharias och tilde
blir ihop. För dom passar mycket bättre ihop, än tilde gör
med viggo, nu måste du fixa så det blir så också. Maila
gärna när nästa del kommer ut :) <3. | | Bolliz - 25 feb 11 - 18:05- Betyg: | Men nejeeee! HUR KAN DU GÖRA SÅ HÄRD:
As bra del<3 Men gah bryter mitt hjärta xD
Mejla nästac: | | Eme_96 - 25 feb 11 - 16:57- Betyg: | | asbraa! :D mejla! (a) | | sztiz - 25 feb 11 - 13:37- Betyg: | | Herregud dom måste bli ihop kommer dööööööö :D <33 mejla?! | | Samme15 - 25 feb 11 - 09:28- Betyg: | usch sorgligt, men riktigt bra.
Mejla nästa :) | | Ferdos-Lina - 25 feb 11 - 08:36 | Jättebra och sorglig del,Zac är nog den som passar henne bäst>!
Mejla när nästa del kommer så snabbt som möjligt! |
|
|
|
