Starkare än allt, del 12 |
Onsdag 20 oktober
Fanny
Det hade gått flera dagar sen Julia och hon hade setts bara de två, och flera veckor sen de gått i gallerian. Så det var inte utan att Fanny blev förvånad när Julia gick med på att följa med den här gången. Fast hon visste vad det gällde. Normalt hade hon alltid tvekat och gett henne kalla avvisanden, men nu hade hon bara svarat med en matt suckning. Hon hade sagt att hon skulle vara hos Fanny vid halv två och det var inte många minuter kvar. Fanny stod redan i hallen och var i full färd med att sätta på sig skorna. Hon ville vara redo att gå så fort som Julia satte sin fot på trappen. Inte stå som så mycket som en sekunds försening nu när hon äntligen hade fått med Julia på sin räd utan nå större omsvep.
En knackning var allt som behövdes för att Fanny skulle fara upp och öppna dörren med en sån entusiasm att hon nästan plöjde ner sin vän.
”Ey, watch out!”, utbrast Julia efter att ha undflytt dörren. ”Du kan väl åtminstone vänta med att döda mig till slutet av dagen, eller?”
Fanny fnittrade sitt flickaktiga fnitter som hon och Sanna var experter på. Även om det brukade irritera Julia nå fruktansvärt så var det inte lika illa som Elinas bräkanden. ”Är du klar eller?”, frågade Julia henne och fick ännu ett fnitter till svars.
”Ja får väl lov att ta det som ett ja”, muttrade Julia och backade bakåt mot dörren igen. Fanny följde inte efter, hon stod fortfarande i hallen och skrattade fortfarande.
”Men kom då. Det kommer inte vara lika roligt när vi missar bussen som går om fyra minuter. Skynda dig då!”
Fanny greppade tag och sin jacka och skuttade ut efter sin vän och låste dörren. Efter den nästan flög hon ner längs gångbanan mot bussen på andra sidan vägen.
”Vad är det med dig? Har du tagit något eller?”
”Nej.” Leendet spred sig och de små mungiporna letade sig försiktigt uppåt. ”Jag är bara så himla glad.”
”För vadå?”
”Men för att du hänger med. Vert du hur länge sen det var eller? Det är typ trehundra miljarder år sedan vi gjorde något tillsammans, bara du och jag. Inte sen… sen…” Hon avslutade aldrig meningen, sa aldrig sen Jade kom fast de båda visste att det var det hon menade. Fannys harkling som följde nästan förtydligade bara att det var någon hon inte borde säga. ”Det är kul att vi träffas igen, bara du och jag”, avslutade hon.
”Jo.” Tvivlet i rösten bröt fram och lade sig som en kylig hand längs Fannys kind. ”Men det har väl lite att göra vad man hittar på, inte sant?”
”Du hade kunnat säga nej”, muttrade Fanny som koncentrerade sig på att studera övergångsställets vita markeringar.
”Det var inte så jag menade. Jag följer ju med frivilligt. Det är bara det att… det är inte direkt så man lär känna varandra utav det. Det är inte direkt så vi förbättrar vår relation av det här.”
”Så du menar att du hellre skulle sitta hemma hos dig en fredagskväll och hångla med Jade till snurra faskan? Att du lär känna någon bättre då, är det du menar?”, muttrade Fanny.
Röda fläckar började ta for på hennes väns hals. Julia frustade och vände bort huvudet så håret piskade Fannys ansikte. Ett obehag kom med ens över Fanny. Ingen fick göra Julia arg, så fungerade det inte. Det var totalt förbjudet.
”Julia, bli inte arg. Asså det var inte så jag menade. Det var bara det att… Jag vill inte förlora dig, okey?” Handen hade ett fast grepp om Julias axel som om hon skulle stick om hon inte fjättrades. ”Jag vill inte förlora en vän, är det så svårt att förstå?”
”Nej”, suckade Julia. ”Det är bara det att… det är lite körigt just nu.”
”Vad är det om? Du vet att du kan snacka med mig om allt.”
Julia betraktade sin vän och öppnade munnen som för att säga någon innan hon hindrade sig igen, och stängde den igen.
”Men Julia, vad är det?”
”Jag är lite osäker på mina känslor. Jag vet att det inte kommer hålla, och jag vet inte vad jag ska göra…”
”Men gumman, jag förstår precis. Det kommer lösa sig.”
”Gör du?” konstigt nog verkade Julia förvånad.
”Men det är klart! Jag har länge vetat att det var lite turbulent mellan dig och Kim. Men det fixar sig, det klarar du. Jag vet det.”
”Åh. Ah, just ja”, svarade Julia. ”Kim ja.”
”Det ordnar sig”, tröstade Fanny då de hörde en buss brummande motor närma sig. ”Ett två tre… vag gör vi? Nu kör vi!”
Julia
Omklädningsrummet på Gina Tricot verkade ha krympt sen Julia var där sist, eller så hade hon bara glömt att det alltid var trångt med två tonårstjejer i en enmanshytt. Plaggen hänge som klasar på galgarna som belägrade varje krok i det lilla båset. Väskor och shoppingkassarna låg i en hög på golvet.
”Vad tycker du?”, frågade Fanny och snurrade några varv med en elegant gest emot det svarta spetslinnet. Det smet åt lite väl och skapade små svaga valkliknande gropar i ryggen så man i detalj kunde se konturerna av hennes bh. Men det spelade väl ingen större roll, tänkte Julia och fnyste åt tanken. Hon hade väl antagligen inte tänkt ha någonting under, så vad gjorde väl det, att man kunde urskilja dess början och slut om den ändå skulle blottas så fullkomligt senare.
”Ska du inte prova din?”, undrade Fanny när hon gjorde olika modelliknande poser ör sin egen spegelbild. Hon gjorde som sin egen modeshow för sig själv och plutade lite extra med läpparna då hon lät mobilkameran blixtra.
”Jo”, svarade Julia och såg ner mot tröjan hon själv höll i. Vit bomull med spets längs armarna och bar rygg. Sedan lät hon blicken vandra upp mot linnet hon redan hade på dig och drog lite försiktigt i det med naglarna. Hon hade totalt glömt bort det. Det hade inte funnits en tanke på att hon skulle exponera sin hud för någon annan. Det hade varit så länge sedan någon såg henne utan tröja att hon inte ens kunde dra till minnes när. Inte ens Kim hade fått se henne på minst en månad. På idrotten hade hon alltid ett extra linne under så att hon aldrig skulle tvingas visa sig själv. Det funkade hittills, ingen hade märkt någonting alls. Fram tills nu.
”Jag tror det fanns en annan. Jag ska kolla efter den.”
”Var det fel storlek eller vad?”
”Nej, den var smutsig”, mulade Julia och kastade sig ut i kabinen med tygstycket tätt intill sig kropp.
”Åh, jag hatar när folk kladdar ner kläder med smink. Speciellt när man inte märker det förrän man själv provar det igen när man redan köpt det. Det är såå irriterande!”
Utan svar lämnades hon kvar i hytten medan Julia tumlade ut i affären, letade sig igenom labyrinten av klädställningar och tvingandes ta skydd bakom en pelare.
Blicken kunde inte längre få något fäste på omgivningen och butiksmusiken ekade någonstans i bakgrunden i hennes huvud. Tonerna kunde inte riktigt tas in och orden verkade bara flyta runt i ett enda virrvarr av tankar. Hjärtat dunkade hårt i bröstet i ett försök att väcka upp henne igen. Men hon fanns inte, det var bara hennes kropp som rörde sig av sig självt. Händerna letade darrande i väskan men fann inget som kunde ta ned henne igen. Varför skulle hon ha sprit i väskan, tänkte ho n och skämdes över sin tanklöshet. Men kanske… kroppen pustade ut i triumf när hon kände ett litet kantigt föremål. Just som hon tänkte ta upp den slog det henne att folk kunde se henne, och att hon måste bort på en gång. Med ett nästan våldsamt ryck drog hon åt sig en hel hög med linnen och toppar. På vägen mot omklädningsrummet drog hon nonchalant till sig hon ytterligare några plagg utan att ens lägga någon notis om vad det var. Något svart, det fick duga.
”Du, jag tar min väska om det är okey?”
”Visst”, svarade Fanny och skickade ut den under dörren. På rösten att döma verkade hon inte alltför glad. Kanske för att Julia inte bytte om med henne. Hon kanske såg det som något slags svek.
Dörren dunsade igen bakom Julia när hon trädde in i ett nytt, identiskt omklädningsrum. Ett trångt utrymme där de benvita väggarna tycktes krypa allt närmare och det starkt elektroniska ljuset som kunde framkalla en kronisk huvudverk bara av att tänka på det.
Julia körde ner handen i jackfickan igen och drog fram den lilla asken och fingrade och skakade på den tills två små avlånga tabletter hamnade i hennes hand. I en hastig rörelse mer eller mindra kastade hon in tabletterna i munnen och svalde dem på en gång innan hon sjönk ner på laminatgolvets kyligt släta yta.
Spegelbilden mitt emot henne fladdrade till och flickan på andra sidan spegelväggen rörde sig sakta emot henne medan världen snurrade allt snabbare. Den krängde till en gång och flickans ögon fästes med en plötslig intensitet i Julias. Hon kunde inte få det till att de skulle föreställa sina egna. Hon kände igen det röda håret, kläderna, händerna. Men ögonen var annorlunda. Det var som att de försökte äta upp henne genom att borra in sig i henne genom spegelns reflektion. De etsade sig fast och gick inte att ha blicken ifrån. De glödde med en sån skärande smärta och de kontrollerade hela henne.
Flickan på andra sidan spegeln slet åt sig plaggen utan att förflytta blicken så mycket som en centimeter. Händerna krafsade och slet, drog och rev. Naglarna grävde sig in i de små trådmönstren i tyget med ett obehagligt skrapande läte. Det fick henne att rysa till likt ljudet av gnisslandet av tänder alltid fick henne att göra. Det liksom bröt igenom på ett onaturligt sätt som sedan satte sig fast i luften. Hon väntade bara på det sträva lätet då tyget slets mitt itu, men det kom aldrig. Händerna bara smekte lätt vid tyget innan de sökte sig vidare mot fickorna. Fingerlätt greppade de sitt mål och dansade triumferade medan de snurrade ett rakblad mellan sig. Så enkelt, så elegant. Den lekfulla rotationen upphörde då hon fäste den i ett bestämt grepp. Ett fast grepp hon inte gav utrymme för tvivel, den visste vad som skulle göras. Underarmen var blek och hon var tvungen att ta tag i den med andra armen för att få ner skakningarna.
Rakbladet var vasst och kunde utan några som helst svårigheter glida över huden i sin förödande vals likt så många gånger innan. Den kunde sin väg och huden visste hur det varma blodet snart skulle rinna ner längs likt regndroppar mot en kind. Kroppen visste likaväl som Julia själv hur såren skulle svida efter att blodflödet tvingats till att sluta. Snitt efter snitt lades längsmed ådrorna på underarmen för att låta smärtan lugna henne. Värmen och smärtan som strömmade fram tog bort allt annat, och kvävde allt som skrev inuti henne. Tog henne långt, långt bort från verkligenheten. Det var nästan skönt, ju ondare det gjorde desto mer tog bedövelsen vid medan världen sakta försvann.
Plötsligt var det som att hon vaknade upp i sin trans när det högg till i armen och hon med förskräckelse beskådade sin arm. Hon hade inte märkt hur djupt hon låtit rakbladet skära in i huden först, men nu rann blodet längs armen och paniken slog som en chockvåg över henne. Kvickt drog hon av larmet från klädesplagget på golvet och virade det så hårt hon kunde runt handleden. Hon brydde sig inte om att det smärtade och sved värre nu. Det hade ju varit det som var meningen, att det skulle göra ont, men nu tog det henne närmare verkligheten istället. Medvetenheten om vad hon gjorde med sig själv slog henne som ett knytnävsslag i ansiktet.
Kvickt sprättade hon bort resten av larmen med hjälp av rakbladet och pressade ner dem i väskan för att sedan placera ut larmen någonstans i butiken där de skulle bli svåra att hitta. Men när hon reste sig försvann allt blod ur huvudet och det tycktes blixtra till och världen snurra extra snabbt under hennes fötter. Julia var tvungen att stödja sig mot väggarna på vardera sidan för att inte falla omkull i väntan på att ljuset och snurrandet skulle normaliseras.
Julia hade ragglat halvvägs mot utgången när Fanny drog henne i axeln.
”Vart ska du Julia?”
”Hem. Jag mår inte så bra. Känns som att jag ska svimma vilken sekund som helst.”
”Ajdå. Vill du att jag följer med dig till bussen eller klarar du dig själv?”
”Jag klarar mig nog säkert”, sa Julia och log tappert, passerade butiksutgången och började gå emot gallerians rulltrappor. Hon visste innerst inne att hon knappt klarade att slå upp själv och att dunkandet i huvudet snart skulle bli allt starkare, som förut när hon det blivit vid tidigare tillfällen. Yrseln tilltog och hon var tvungen att pressa sig själv åt att hålla sig vaken och uthärda huvudvärken och yrseln i takt till handledens pulserande.
Hon var tvungen att stödja sig mot räcken och ledstänger och då och då ta tag i en lyktstolpe innan hon slutligen satt på den brummande bussen på väg hem igen.
Det här är sjukt Julia, tänkte hon och kramade högerhanden hårt emot din vänstra handled. Du måste sluta, och det är nu.
|
| Kommentarer | | Ferdos-Lina - 24 feb 11 - 21:16 | | Wow! Mejla när nästa del kommer! |
|
|
|
