På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Rött hjärta med svarta prickar! del 3

Ja, här kommer nu nästa del! Skriven ur Fannys perspektiv! :)

Fanny:

Jag loggar in på bloggen och kollar alla kommentarer. Jag älskar mina läsare, det är nog dom som håller mig uppe om dagarna. Dom och Molly. Kommentarerna är mest från folk som ger medlidande men även några som frågar vad det är som har hänt. Jag försöker svara så bra det går men det är svårt.

Hela jag är fylld med sorg och jag mer eller mindre bor i sängen. Varje dag blir jag lika förundrad över att man kan ha så många tårar i en kropp. Mina kinder är ständigt blöta. Ögonen är röda och uppsvullna. Jag ser helt enkelt hemsk ut men varför ska jag göra något åt det? Vem är det jag ska ser bra ut inför? Jag vet svaret, ingen!

Jag hör ett ringande ljud men jag uppfattar det inte. Det går flera signaler innan jag fattar att det är min mobil som ringer. Jag kollar och ser att det är Molly som ringer. Jag svarar men orden blir till en grötig mening som ingen människa skulle förstå. Jag harklar och försöker igen.
- Hej det är Fanny! Säger jag.
- Hej gumman, hur är det? Frågar Molly.
- Jag vet inte, inte så bra tror jag!
- Du, jag kommer över! Säger Molly.
Vi säger hej då och jag lägger ifrån mig mobilen. Jag fortsätter att svara på kommentarer. Sedan skriver jag ett inlägg:
” Why do I care?
Why do I feel so bad?
Why do I feel so lonely?
I have the answer, I love you!”

Jag lägger in en bild och klickar på publicera. Jag kollar statistiken men ser knappt vad det står genom sen suddiga ytan av tårar. Det knackar på dörren och jag lägger ifrån mig datorn. Jag rättar till min t-shirt som har skjutsat upp lite eftersom jag har legat i sängen hela dagen. När jag går genom hallen kollar jag in i hallspegeln lite snabbt. Jag ser verkligen hemsk ut! Det knackar lite igen så jag går och öppnar dörren. Det är som väntat Molly.
- Men shit! Säger hon när hon ser mig.
Jag svarar inte utan aktar mig bara så hon får komma in. När hon kommer in kramar hon om mig! Sedan tar hon av sig sin jacka och sina skor.
- Kom! Säger hon och går iväg till tv-rummet.
Jag följer efter. Vi sätter oss i soffan och bara sitter tysta en stund.
- Vet du? Frågar Molly.
- Vadå? Frågar jag.
- Jag följde med Jesper till en av hans kompisar igår och vet du vem jag träffade? Säger Molly och ler ett svagt leende.
- Vem?
- Amelie, du vet hon som gick i min parallell klass!
Jag nickar lite men säger inget.
- Vet du vad jag tror att du skulle behöva? Frågar Molly efter en stunds tystnad.
- Nej, vad?
- Du skulle behöva komma ut och festa lite! Glömma honom ett tag! Säger hon och kramar mig lite.
- Jag kan inte! Säger jag.
- Det är väl klart du kan! Annars kommer du bara sitta inne och deppa hela tiden!
Jag skakar på huvudet och drar upp knäna till hakan.
- Snälla, det blir kul!
Jag sitter tyst och funderar ett tag.
- När då? Frågar jag.
- På fredag! Svarar Molly och ler lite.
- Vems fest?
- Jespers, jag skulle bli jätteglad om du kommer!
- Kanske!
Det har slutat rinna tårar, det är som att Molly tröstar och får mig att må bättre bara genom att finnas till. Jag försöker le lite men det blir inte så mycket av det.
- Du ska se Jespers kompisar! Säger Molly och ler.
- Vadå, vilka då, va? Frågar jag.
- Jag och Jesper hälsade ju på hos en av hans kompisar igår, det sa jag ju!
- Ja!
- Ah, du skulle ha sett dom, alltså shit!
- Vadå var det flera?
- Ja, Adam eller vad han hette hade en kompis där redan, assnygga var dom! Säger Molly och skrattar till.
- Vad heter dom? Vet jag vilka det är? Frågar jag.
- Jag vet faktiskt bara vad en av dom heter och det är Adam, det var första gången jag träffade dom så jag tror inte du vet vilka det är, säger Molly.
Jag känner mig lite gladare.
- Har du pratat med Isak något? Frågar Molly försiktigt.
- Nej, jag trodde att han skulle komma men han har inte gjort det! Säger jag.
Jag lyckas hålla tillbaka tårarna.
- Hade jag varit han hade jag försökt få tag på dig på nått sätt! Säger Molly.
- Vad tycker du han ska säga? Frågar jag.
- Att han ångrar sig så in i helvete och vill ha dig tillbaka!
Jag skrattar till lite, men samtidigt gör det ont.
- Han sa att det bara hände, men visst, visst är det inget som bara händer? Frågar jag och ser på Molly.
- Såklart det inte är, det spelar ingen roll hur full man är, det är inget som bara händer! Säger Molly.
Jag nickar och tittar ut genom fönstret. Jag bor på tredje våningen i en fyravånings lägenhet. Utanför lyser solen och jag ser några fåglar sitta på taket av lägenheten mitt emot.
- Jag måste sticka, Jesper kommer snart hem! Säger Molly och reser sig upp.
- Okej, vi ses! Säger jag men sitter kvar i soffan.
Molly försvinner ut i hallen och innan hon går ropar hon ”hej då” och sedan försvinner hon ut ur min lägenhet. Jag känner hur min mage kurrar och inser att jag bara har ätit en macka och druckit ett glas mjölk på två hela dagar. Jag är jättehungrig. Jag reser mig och går bort till köket och kylskåpet. Där inne finns inte mycket men jag tar i alla fall lite grann och börjar laga mat. Det får bli en skinksallad. Jag sätter mig vid matbordet med salladen framför mig och börjar tugga. Solen lyser rakt in i ögonen på mig så jag lutar mig fram för att dra ner persiennerna. Jag tittar ner på gatan bredvid mig, jag bor mitt i stan och kan se allt folk som är ute och shoppar. Eftersom det är onsdag så är det inte så mycket folk.

Tankarna på Isak börjar sakta komma tillbaka men jag försöker tränga bort dom. En fest kanske faktiskt är vad jag behöver men på nått sätt känns det fel, som att det inte har gått tillräckligt lång tid än.

Mitt i mina tankar ringer mobilen. Jag hämtar den i mitt sovrum och kollar på displayen. ”Isak <3 ringer” står det. Jag fryser till is och kan inte röra mig. Hjärnan skriker ”svara inte” men vad gör jag? Jo jag svarar. När jag har tryckt på grön lur och tryckt mobilen mot örat vet jag inte vad jag ska göra. Kroppen vill inte göra som jag vill.
- Hallå? Hör jag hans röst.
- Hhej, svarar jag tveksamt.
- Fanny.. han drar ut på ordet.
- Mh!
- Alltså fan, kan jag träffa dig? Frågar han.
Nu slutar hjärnan funka igen, jag sitter bara tyst och säger ingenting.
- Fanny? Frågar han.
- Mh, visst! Säger jag tillslut.
- Bra, kan vi ses på Linnéas? Frågar han.
- Visst! Säger jag.
Vi lägger på och jag får panik. Såhär kan jag ju inte se ut. Jag börjar rota runt bland mina kläder hon hittar ett par ljusa jeansleggings och ett svart linne. Sedan springer jag runt och letar efter en kofta. Tillslut hittar jag min rosa adidasjacka, den blir bra. Jag springer förbi en spegel och blir påmind om mitt utseende. Jag borstar håret, vilket inte är direkt enkelt. Det är längesedan som mitt hår var såhär tovigt. När jag har borstat klart ser jag hur smutsigt det är så jag sätter upp det i en slarvig tofs. Mina ögon är röda och jag gör mitt bästa för att skymma uppsvullnanden med smink. När jag är klar ser det ganska okej ut. Jag fortsätter ut i hallen och tar på mig jacka och skor. Innan jag går ut ur lägenheten och låser dörren tar jag min handväska. Det känns som att det var längesen jag var utanför min ytterdörr. Mina steg ekar i trappuppgången när jag går ner för trapporna. Egentligen vill jag bara vända om oh rusa in till min trygga säng igen men jag tvingar mig själv att gå ut. Café Linnéa ligger inte så långt bort och jag går väldigt sakta. Det känns som o den lilla biten blir ännu kortare för helt plötsligt står jag utanför caféet och tittar in genom ett av dom stora fönstren. Där inne ser jag honom. Han sitter vid bordet som vi alltid satt vid. Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren. Det plingar till och jag går sakta bort mot bordet. Isak tittar upp på mig och ler svagt. Jag går närmare och han gör en gest med handen och visar att jag ska sätta mig. Jag hänger min väska på ryggstödet och sätter mig ner. Isak ser mig rakt i ögonen.
- Hej, säger han försiktigt.
- Hej, svarar jag tyst.
Isaks ögon granskar mig och jag viker undan blicken. Jag vill inte att han ska se allt för tydligt att jag har gråtit.

Efter ett tag kommer det en tjej med två stycken kaffe. Hon ställer ner dom på bordet och går iväg igen. Jag kollar på Isak och han nickar mot en av kopparna. Jag tar den varma koppen och känner hur mina kalla händer sakta blir varmare. Jag dricker inte utan håller bara i den. Isak harklar sig lite.
- Jo, jag ville prata med dig för att… jag saknar dig som fan! Säger han och söker min blick.
Jag vet inte vad jag ska svara utan sitter bara helt tyst.
- Du förstår inte hur mycket jag ångrar mig och jag önskar att jag kunde få dig tillbaka.
Jag känner hur det börjar bränna bakom ögonen men jag håller tillbaka tårarna.
- Isak, jag kan inte! Säger jag och viker undan blicken igen.
- Jag vet och jag tänker inte be dig om något, jag vill bara att du ska veta att jag ångrar mig som fan! Jag har förlorat någon som betydde allt för mig och det är mitt eget fel!
- Isak… Varför? Frågar jag.
- Jag förstod inte vad det var jag hade innan jag hade förlorat det! Fanny, jag är en idiot! Jag var full och jag är en idiot!
Jag vet inte vad jag ska svara utan sitter bara tyst. Tårarna har sakta börjat rinna ner för mina kinder igen. Jag vänder min blick mot Isak och ser att hans ögon är alldeles blanka.
- Isak, det spelar ingen roll hur mycket du hade druckit, det spelar ingen roll! Jag älskar dig men det går inte!
Isak tar upp sin kopp och dricker några klunkar. Jag tittar på koppen i mina händer och ser min spegelbild i den mörka vätskan. Jag får genast en tanke, jag ska gå på festen! Jag orkar inte tänka på Isak mer. Jag tittar upp och möter Isaks blick. Hans gröna ögon är fyllda med panik och sorg. Jag får plötsligt skuldkänslor. Som att det var mitt fel.
- Snälla lova mig en sak! Säger jag.
- Vad som helst! Han fortsätter kolla mig i ögonen.
- Lova att inte vara arg på mig!
- Varför skulle jag vara det? Det är du som ska vara arg på mig! Säger han och försöker le svagt.
- Okej, men jag orkar inte vara arg eller ledsen mer!
- Jag vill inte att du ska vara det! Snälla, var inte arg! Säger Isak.
- Jag har varit arg tillräkligt! Säger jag och ler lite.
Jag torkar försiktigt bort tårarna som rinner för mina kinder. Sedan smakar jag på kaffet som har börjat kallna lite.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

StuckMeInPieces - 6 mar 11 - 17:04- Betyg: