Starkare än allt, del 11 |
Måndag 18 oktober
Jade
Jag satt ensam, och stilla. Så stilla att jag nästan glömde hur man rörde sig. Fingrarna var alla pressade mot den kalla rutan. Regndropparna rullade ner glaset och bildade små rännilar av vatten som senare slöt ihop till större bäckar. Floder. Floder som visade hur himlen grät idag. Av sorg av Julias frånvaro. Men jag var glad att hon inte var här, att hon inte kunde se det jag såg. Att hon inte behövde veta vad jag visste. Eller så kanske hon gjorde det? Det kanske var därför hon inte var här, för att hon inte klarade av det. Jag blev själv äcklad. Hela magen vände sig ut och in bara jag tänkte på det. Det var för mycket för att jag skulle förstå att det faktiskt var så. Hur någon skulle kunna göra så. Mot Julia. Vackra, underbara Julia. Min Julia. Ingen gjorde något sådant emot henne.
Jag såg ner i mitt knä där mobilen låg och väntade. Men dess display var helt mörk. När jag snuddade den med fingertoppen visade den bara att klockan var halv elva. Men jag brydde mig inte om det. Jag ville inte veta exakt hur många minuter eller sekunder det hade gått sen jag såg på klockan sist. Jag ville veta det var bra med Julia. Jag ville veta varför hon inte var i skolan, varför hon inte hade sagt någonting. Hur det var med henne, om hon nu visste. Men mobilen sa ingenting, ingenting alls. Varför sa hon inte någonting?
Bella flätade mitt bruna hår som mer kändes som en livlös skog. Eller ett vattenfall, fast dött. Hon flätade och tvistade hårtesterna vart om varandra när jag mötte Nathalies blick. Den var inte fylld med hat, men det fanns något annat i den. En längtan, kanske avundsjuka. Kanske ville hon sitta där jag satt, med mina strån i Bellas händer. Jag förstod inte hur folk kunde se upp till Bella så, hon var väl inte mer än någon annan. Jag förstod inte det speciella i henne. Hon vänder ständigt kappan efter vinden och anpassar sig till vad som gäller för dagen.
Jag blev igen till snudd på illamående när jag tänkte på Julia. Jag visste att hon inte gillade Bella, men jag kunde inte förstå varför. Det var inte direkt så att Bella någonsin skulle kunna ersätta Julia. De hade någon barnsligt krig, en tävling om att alltid vara bäst i allting. Var det bara jag som såg det? Hur Julia ändrades. Man kunde höra i hennes röst när hon sa något som var bara för att verka bättre än Bella. Man kunde se i hennes blick att hon tvingade sig till det för att bli kysst av segerns triumf. Men ju mer hon kämpade desto mindre blev hon sig själv. Bella var redan ytlig, hon hade redan det. Allt hon sa var hon, allt hon gjorde. Hon ville vara lite vän med alla, bara tillräckligt för att hon skulle ha deras respekt och öka sin egen status. Det var hennes spel. Men om de skulle ge upp med kriget båda två så skulle alla nog se. De skulle se precis som jag att Julia inte var som Bella, att hon faktiskt hade en djupare personlighet. Men i längtan efter att visa sig bättre än Bella liknade hon sig nästan med henne. Var jag den enda som kunde se att hon höll allting inne, allt nere i djupet. Sanna måste ju fatta, hon som känt Julia sen de var små. Men hon betedde sig som att det här var normalt, som att ingenting hade förändrats alls. Var jag den enda som såg att det inte var hon. Var jag den enda som kunde se att hon mådde dåligt av att var någon annan? Var jag den enda som önskade att hon skulle sluta, att kriget skulle upphöra? Att hon bara kunde bli sig själv. Men det hade gått för långt, och hennes stolthet tillät henne inte att ge upp. Men det var just det jag önskade att hon skulle göra, ge upp allt det där påhittade. Komma ur sitt gråa falska skal, och bli Julia. Min Julia.
Klockan lät timmarna ticka förbi medan tjejerna som omgav mig skrattade och pratade. De pratade med mig men allt de sa var i periferi. Jag nickade till allt de sa men fortsatte gå längs de ekande tomma korridorerna som kastade tillbaka deras skratt. När jag kom ner för trapporna och ut i samlingshellen kändes det på något sätt annorlunda. Fast allt fanns där, som att allt var som vanligt. Folk trängdes längs väggarna i sina klungor. Överallt fanns blickar som åt mig när jag passerade. Kalla, hårda.
”Jejje!”, hördes en röst ropa bakifrån mig. Jag snodde runt för att möta Tereses livliga blick. ”hur är det med dig.”
Jag stod still och väntade ett tag, kanske lite för länge. Men vad skulle jag säga, jag visste inte hur det var med mig. Skulle jag känna efter? Men å andra sidan så var det väl inget fel på mig. Det var ju trots allt inte jag som var hemma ifrån skolan. Jag var här, jag var frisk. Jag hade inte övergivit något för att inte berätta varför. Jag var bara den som var övergiven.
”Det är helt okey”, svarade jag och log ett påklistrat leende för att inte lämna utrymme för några eftertankar.
”Perfa. Men du, asså jag skulle vilja snacka med dig om en grej. Kan vi ta det på toaletten?”
”Sure”, sa jag och hade redan satt kurs emot tjejernas. Väggarna därinne var egentligen vita men den skumma belysningen fick dem att se smutsgula ut.
En av hängväxterna av plast lät ett blad dansa på min axel när Terese tryck upp mig mot väggen.
”Du måste hjälpa mig. Det är viktigt”, viskade hon i mitt öra.
”Är det hemligt?”
”Skithemligt!”
Jag måste ha sett förbryllad ut. ”Vad är det om då?”
”Du vet i helgen. Bellas fest, du vet.”
”Jaha?”
”Visst ska väl du gå”, sa Terese mer som ett konstaterande än en fråga. Hon väntade inte ens på att jag skulle svara innan hon fortsatte, ”Bellas bror kommer antagligen vara där. Och hans kompisar.”
”Hur vet du det?”
”Men det är ju dem som fixar spriten!”, väste hon som att jag verkligen borde ha vetat det, trots att jag inte hade en aning.
”Så vad har det med mig att göra?”
”Jo jag tänkte… du är ju henens kompis och så…”
”Jag är? Vem är med henne hela dagarna egentligen, du eller jag?”`
Terese suckade. ”Jag. Men lyssna. Du är ju vän med Julia. Det är inte jag.”
Jag stelnade till. Julia. ”Vad gäller det här egentligen?”
”Lyssna, så jag kan få pratat till punkt. Det gäller Hennes bror.”
”Hennes bror?”
”Ja, Bellas asså”, förtydligade Terese. Men det hade hon inte behövt, eftersom jag redan visste att Julia inte hade någon bror. ”Det är han det handlar om.”
”Vad är det med Patrik?”
Terese vickade lite fram och tillbaka på hälarna samtidigt som hon bet sig i läppen. Den vitnade allt mer och jag han undra hur mycket hårdare hon var tvungen att bita innan blodet skulle börjar sippra nerför hakan. ”Han”, började hon. ”Han kommer att vara där. Och det kommer väl antagligen Julia också vara. Just ja. Jag måste säga en sak till, en om Patrik och en och Julia. Det som är ditt jobb...”, sa hon med en nu mer viskade hes stämma ”är att hålla henne borta.”
Jag såg på henne, först chockat, en förnärmat. ”Ursäkta!?”
”Ja, liksom hålla henne borta helt enkelt.”
”Det är väl inte mitt jobb heller? Om Bella inte vill ha henne där är det väl bara att hon inte bjuder henne. Jag har ingenting med det här att göra.”
”Men Jejje”, nästan bönföll Terese när jag stormade mot dörren. Jag grep tag i den och mötte hennes blick under två sekunders tystnad.
”Ta inte illa upp. Bella vill ha henne där, eller asså. Julia måste komma. Men, asså. Du kommer att förstå, håll henne borta fram till det är dags. Men Jejje, kom tillbaka. Jag skulle ju berätta om Patrik, snälla Jade kom tillbaka!”
Men jag var redan på väg därifrån. Långt, långt därifrån.
Julia
Toalettens spolande ljud lät konstigt nog behagligt. Den sörplade bort alla spår av Julias nya vanor. De vanor hon ibland reflekterade över hur sjuka de var. Men hon var tvungen att göra det för att få tyst på rösten i hennes huvud som hånfullt skrek hur värdelös hon var. Hur lång väg det var till perfektionen.
Julia tog upp tidningen som låg på badrumsgolvet. Några sidor hade fallit ur och hon hafsade snabbt ihop bladen och stoppade in dem någonstans mitt i. Gömde undan dem ifrån världen i skuggan av dem anda. Men en sida föll ut igen, och skar små skivor i luften likt en fjäder innan den landade på golvet. Det var bilden där en ung kvinna låg på en spegel av grunt vatten omringad med snygga män. Nästan lika perfekta som henne. De slanka smalbenen låg korsade framför henne. Den ena handen höll hon mot huvudet som bara fingertopparna vidrörde de långa gyllenbruna håret lockade sig hela vägen ner över sina fylliga bröst. Den andra lät hon lugnt vila på ena knäet. Så det lämnade en massa tomrum. Så man tydligt kunde se den glänsande huden över hennes platta, smala midja. Det sved till i magtrakten när Julia såg på henne. Hon kunde höra hur ett hånfullt skratt tog vid i huvudet. Snabbt slängde hon in bladet i tidningen och smällde ihop den. Utan att ge den så mycket mer som en blick på den gick hon med raka steg ut i köket och rev i ett utav skåpen. Hon brydde sig inte ens om att några burkar föll ner och att dess innehåll bestående av småsaker som knappar, gem och kapsyler for ut över hela golvet.
”Fan också”, mumlade hon och samlade ihop dem i en liten hög och hasade ner alltsammans i en av burkarna. Hon brydde sig inte om att alltihop blev blandat om vartannat.
Med stolpiga steg travade hon ut i tamburen och började en febril jakt igenom jackfickorna. Men hon kunde inte hitta det nog sökte. Hon vände uppochned på sin jacka, och sin mammas. Och alla andra jackor. Tillslut drog hon triumferande ut tändaren ur sin sommarjackas innerficka. Hon tog den i sina händer som hade återfått sin stadga igen och omslöt den kalla plasten och metallen med sina varma fingrar.
Balkongdörren var seg att få upp och kyla som slog emot henne ingav inte alls samma lust till att sola som när hon var där sista med Jade. Nu var det inte samma sak längre. Hon visste knappt vem hon var då, och det kändes så länge sen. Flera månader. År. Tusen år.
Tidningsbladen fladdrade oroligt i vinden i lusten att vilja slita sig som flyga iväg, bara fara iväg i en dans med vädrets makter. Men järngreppet höll den kvar på den gråa balkongen som osade havslukter ifrån den fuktiga saltluften. Men de bleka fingrarna höll den i ett tillräckligt hårt grepp för att inte låta den mer än önska medan den andra handen fortfarande lekte med tändaren. För varje gång hon tryckte ner den lilla antändningsmekanismen ett litet klickande och en liten eldsflamma. Så fort hon lät tummen släppa sig grepp dog flamman, bara för att någon sekund senare väckas till liv. Retsamt lekande kände hon vilken makt det ingav, hur den kom krypande och lät ett litet leende spred sig i hennes ansikte. Det var så lätt, bara några decimeter, eller sekunder skiljde tidningen från döden. Snart skulle den få smaka på samma kostsamma smärta som den försakat henne. Helt obarmhärtigt och oresonligt skulle hon döma dess öde. Handen rörde sig lätt, som att den visste med all säkerhet vad den behövde göra. Det fanns inte så mycket som ett ögonblicks tvekan. Utan att lågan ens behövde vidröra pappret skrynklade det ihop sig och svartnade i sin pina och ånger. När sidorna förvandlades till spröda ark och släppte taget om varandra i värmen spred sig en skön känsla inuti henne. En triumf. Det var så enkelt, hon hade en sådan makt. Hon förde sakta tändaren högre upp så elden kunde få vidröra pappret och låta en lång eldsflamma slicka framsidan på magasinet. Trots att de glödande hålen liksom tycktes fräta upp i bladen och att hettan smärtade i fingrarna kunde hon inte släppa greppet, inte riktigt än. Hon var tvungen att se den i vitögat när den dog. Inte förrän då skulle hon få upprättelse.
Jade
”Sch! Ni behöver inte riva hela stället”, fnittrade Fanny när Sanna nästan föll över trappräcket av skratt på väg upp till Julias lägenhet.
Julia mötte dem med en förbryllad uppsyn i dörröppningen. Utan att ens fråga så mycket som hur hon mådde stövlade de in och tog hallen i besittning. Julia själv hade inte ens hälsat på Gänget när de hängde av sig ytterkläderna och slängde sina väskor och skor i en hög vid sidan om dörren.
Typisk, tänkte jag. De verkar inte ens se, som vanligt. Som att de lever med något sorts hölj mellan sig och Julia. Är jag den enda som ser henne på riktigt?
”Hej”, sa jag och lade en arm på hennes axel. ”Hur är det?”
Hon ryckte tafatt på axlarna men när den tomma blicken mötte mig tycktes den få liv trots att den fortfarande var lite simmig. ”Har väl vart bättre antar jag.” Hon klappade försiktigt sig om magen. ”Vi är väl inte direkt vänner idag kan man säga. Men det är väl så det är ibland”, halvsluddrade hon fram.
Jag log bistert. Hon hade mörka ringar under ögonen och en grönblek nyans i hyn. Den framhävdes nästan ännu mer med det klarröda håret och kontrasten till att annars se ansiktet bombarderat med kosmetika. Hon var verkligen sjuk. Jag som i min dumhet för ett tag hade inbillat mig att hon stannade hemma bara för att få slippa mig. Men här stod hon, med sin frånvarande blick och såg ut att kunna svimma vilken sekund som helst. Hon svarade inte ens när tjejerna deklarerade att de nu även skulle inta hennes ps3. Hon bara stod och tycktes verka ha fullt upp med att hålla sig på benen.
”Men shiit, hela du darrar ju. Ska du inte ta och sätta dig ett slag?”
”Så farligt är det inte”, skrattade Julia men avslöjade då ett par urholkade kinder. Hon såg… ihopsjunken ut. När jag tänkte på det hade hon nog magrat av en aning och huden såg sjukligt blek ut. Eller det var väl inte så konstigt. Det var nog inte så farligt, hon var ju trots allt sjuk. Det var antagligen därför.
”Kom”, sa jag och lade en var arm kring hennes axlar och förde in henne i sitt rum. Till min förvåning var det helt rent och städat. Egentligen vet jag inte vad jag hade förväntat mig. Det behövde inte vara kaos bara för att man var sjuk. Jag kikade på hinken som stod prydligt uppställd bredvid sängen. Den var tom men man kunde se att vattnet fortfarande glänste om den. Den måste ha sköljts ur rätt nyligen. Men det var oväsentligt, så jag stötte bort tanken och fokuserade på att få ner Julia på sängen. Hon grimaserade och tog sig om huvudet när Gänget utstötte ett glädjevrål ifrån andra sidan väggen.
”Vill du ha något?”
Utan så mycket som ett ord sträckte Julia ut fingrarna sökande mot en pillerburk på bordet, bara någon decimeter för långt ifrån för att hon skulle kunna ta den. Utan att mer än se på den gav jag den till henne och betraktade hur hennes bröstkorg rörde sig upp och ner vid varje in- och utandning. Jag såg på henne länge, tycktes aldrig kunna bli mätt på det. Jag gjorde ingen större ansats att resa mig när Gänget stack efter någon timme, och jag satt kvar efter att dörren smällt igen. Jag bara satt kvar och såg på Julia och höll undan håret åt henne då hon behövde spy. Någon gång bad hon om en till tablett, mer än så sa hon inte. Jag bara satt där, och vi bara fanns.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ferdos-Lina - 24 feb 11 - 21:06- Betyg:  | | Den här delen var väldigt bra,ska läsa fortsättningen. |
|
|
|
