Tjejen nummer nio, del 6 |
Oh, ni anar inte hur glad och inspirerad av att fortsätta jag blir av era fina kommentarer! Men sammtidigt känner jag hur pressen på att skriva bra ökar.
Förhoppningsvis gillar ni den här delen också.
Enjoy.
Jag kunde inte sluta tänka på honom, tänka på vem han sov bredvid, vem som fick hålla om honom. Vem han höll om. Jag hatade det, kunde han bara inte låta mig vara? Men jag kunde inte sluta, hur mycket jag än ville. Jag vände blicken återigen in i den mörkblå tapeten, kände hur tårarna började försöka tränga sig fram. Sluta, det är inget att gråta över. Genom allt det jag tänkte på hörde jag hur dörrhandtaget trycktes ner och hur dörren öppnades. Jag satte mig fort upp i sängen och tittade mot dörröppningen. Där han stod. I det större rummet var det släckt men flimrandet och ljudet från teven hördes fortfarande så antagligen hade de inte tagit sitt förnuft till fånga och gått och lagt sig.
”Hej”, viskade han. ”Jag ville bara kolla så allt var bra”, sa han och gjorde ett försök till ett leende.
”Jodå, helt okej”, svarade jag. Även om jag förstod att det inte var en fråga.
”Allt är visst okej med dig, är något egentligen bra?” Han stängde dörren och gick med försiktiga steg bort mot sängen.
”Den här sängen är bra, och skön”, svarade jag och försökte låta stadig på rösten. Även om jag kände hur paniken växte för varje steg han närmade sig, han skulle väl inte lägga sig och sova här?
”Haha, tur det!” sa han och leende växte. ”Hur kommer det att du inte sover än då?” fortsatte han och tittade oroligt på mig.
”Jag har problem med att sova borta”, ljög jag. Jag älskade att sova hos någon annan, älskade att känna en ny doft från ett annat hus. Älskade pirret i magen av att inte veta riktigt säkert på vad som skulle hända under natten. Den egentliga anledningen varför jag inte hade somnat var att jag inte vågade. Vågade inte somna av vetskapen att jag inte skulle veta vad som hände under natten. Vem han sov med, vad hon gjorde med honom. Vad han gjorde med henne. Men jag skulle aldrig kunna berätta det, aldrig berätta att jag egentligen vill ha honom nära, samtidigt som jag vill ha honom så långt ifrån mig som möjligt.
”Oh”, sa han bara och la sig försiktigt ner på sängen. Som tur på täcket och inte under med mig. Men jag kände ändå en besvikelse, dög jag inte att sova med? Han tittade upp i taket vilket gav mig ett perfekt tillfälle att titta på honom utan att han märkte det. Men jag tror han visste att jag gjorde det. För han vände sig om, tittade rätt in i mina gröna ögon. Jag kände hur allt slutade att fungera, hur hela jag kände mig uttittad som om jag varit naken. Men jag kunde inte titta bort.
”Du är fin, vet du det?” sa han. Som om det bara var något helt naturligt, som att prata om vädret. Fast egentligen hur naturligt är det? Jag kände hur det hettade till i kinderna, förhoppningsvis såg han inte det på grund av mörkret, men mer troligtvis gjorde han det eftersom han sprack upp i ett leende. Ett stolt men samtidigt generat leende. Jag visste inte vad jag skulle säga, så han fortsatte.
”Vad tycker du om de andra tjejerna då?” Var han tvungen att dra upp dem? Räckte inte jag, räckte aldrig jag? Jag ryckte bara på axlarna och tittade utforskade på honom.
”Jobbigt att prata om?” frågade han nyfiket.
”Jag känner dem inte, så jag ska inte ha några för uppfattade meningar om dem”, svarade jag. Han log.
”Men du måste tro något om dem, man kan inte börja från noll med någon. Man måste tycka något från hur de rör sig, hur de ser ut, hur de uppträder”, konfronterade han. Jag ryckte på axlarna.
”Som dig, jag tyckte du var rolig, något irriterad men du förde och pratade på ett sött vis på filmen som vi fick. Även om det inte var du som skickat in den. Det kändes naturligt, det var så annorlunda tillskillnad från alla andra tjejer. Du stack ut.” Han sa att jag stack ut. Antagligen menade han på hur filmen var inspelad. Det var de dumma idioterna, Felix och Isak, - som jag slagit vad med - som hade ställt iordning den, de hade skickat in den vilket hade gjort att han hade valt den. Det var inte jag som satt och sa vad jag var duktig på, det var de - eller de sa väl inte att jag var bra på något. Snarare att jag var sämst på allt. Jag minns hur irriterad jag hade blivit på dem när de tryckte upp filmkameran i nyllet på mig och frågat massa saker. Personliga saker, mina åsikter. Men jag svarade dem, även om jag tillslut hade kastat vattnet till vattenfärgen över dem. Vilket alla elever hade tyckt varit roligt medan min lärare snarare hade velat få mig avstängd. Som tur var hade Felix och Isak sagt till rektorn att de inte hade något problem med att jag kastade vatten på dem, tvärtom. Jag skulle gärna kunna får kasta vatten oftare på dem så det slapp duscha sa de. Jag visste att de skämtade om det, men de slutade med att ställa fler frågor i alla fall.
”Vad tycker du om mig nu?” frågade jag. Men han svarade inte, han bara log.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sabbe_sabbe - 22 feb 11 - 22:04- Betyg:  | | sûber:D mejla! | | Eme_96 - 22 feb 11 - 17:57- Betyg: | | asbra! :D mejla nästa! | | briscoforevigt - 22 feb 11 - 00:26 | | Jättebra! :D maila nästa! | | Ferdos-Lina - 21 feb 11 - 21:56 | Jättebra del,få se vad som händer mellan dom.
Mejla när nästa del kommer! |
|
|
|
