Vampyrernas hämd del 9 |
Jag vaknade av att någon med fruktansvärt kalla händer ruskade mina axlar, jag stönade, kollade upp och suckade, jag kollade rakt upp i ett par blodröda ögon, det var Daniels ögon jag kollade rakt upp i. ”vad vill du?” stönade jag fram och drog täcket över huvudet. Han drog genast ner det ”Upp och hoppa solstråle” skrattade han och kollade på mig med ett leende. Jag satte mig upp och kollade rakt på en naturvit klänning, jag höjde ena ögonbrynet och kollade på Daniel ”den är till dig, det skulle passa din hårfärg, och du måste vara fin när du ska förstöra halsbandet” skrattade han. Jag ställde mig upp och kollade på honom ”Du om jag ska byta om får du åtminstonde kliva ut från rummet” sa jag med ena handen på ena höften. Han backade snällt ut från rummet, jag klev ur alla kläderna och drog på mig klänningen som satt som en smäck på mig, jag kollade mig i spegeln och satte upp håret lite fint med, jag rättade till halsbandet och gick ut från rummet, jag kollade på Daniel, jag hade hunnit lägga en lätt make up innan jag klev ut med, jag slog honom med häpnad insåg jag när jag kollade på hans min. Jag skrattad eoch rodnade ”du ska få mat innan vi går” sa han och tog med mig till köket där jag fick samma reaktion på hur jag såg ut, jag struntade i det och satte mig ner vid en av de höga barstolarna, det serverades pannkaka, med prinskorv och bacon, jag åt sakta denna gång för att inte spilla på klänningen. När jag ar klar tackade jag för maten och gick efter Daniel ut, han snackad emed mannen och jag stannade en bit bort ”Okej” han tittad epå mig och gick snabbt igenom vad som skulle hända, vad jag skulle göra. Plötsligt stod där en 6-8 andra vampyrer med och jag flämtade till. Daniel presenterade alla och sen bar det av, vi skulle till platsen där halsbandet skulle förstöras. Jag gick brevid Daniel som gick först, vi klättrade upp för kanten på berget, när jag stod på toppen kände jag vinden slita tag i klänningen och hårte, jag njöt och tänkte inte på vad som skulle komma fören jag hörde Daniel skrika ut snabba komandon och jag kände hur han och kvinnan från köket stod runt mig, jag greps av panik, allting hade gått så fort att jag inte hunnit uppfatta vad som hänt. Men när ljudet av två vampyrer somspringer in i varandra, mörka morranden, någon som skriker när en kroppsdel skiljs från kroppen förstod jag, de andra vampyrerna var där, de ville ha mig, gärna död, och halsbandet, de hade hört våra planer, jag borde ha förstått det. Jag ville skrika, jag ville spränga dem i luften allt för lite lugn och ro i mitt liv, så det va det jag gjortde, jag öppnade munnen och skrek rakt ut, ett jällt irriterat skrik, alla stannade upp i några minuter innan motståndarna tog chansen när alla tappat konsentrationen och anföll på nytt, men konsentrationen återupptogs snabbt och ljuden började igen. Det är svårt att beskriva hur det låter, det går inte med ord, man måste höra det för att förstå vad jag menar, jag kunde höra hur allting tystnat, som om ärlden äntade på vad som skulle hända nu, inga fåglar hördes, ingen vind längre, jag skymtade havet som låg alldeles stilla. Det var som om världen stannat upp, jag kollade på Daniel som va fullt koncentrerad på allting som hände runt honom, jag skulle kunnat skrika hur mycket jag ville till honom utan att få ett svar. Jag förstod nu vilken farlig situation jag hade satt dem och mig själv i. Jag önskade då mer än någonsin att Zoey skulle vara här med mig. ”du måste göra det, va inte rädd” hörde jag en viskande röst. Jag kollade mig runt runt men såg inte källan till rösten. ”jag hjälper dig” sa röstan och jag ville gråta. ”gör det du måste göra, jag hjälper dig” Jag rätade på ryggen, men jag kunde inte koncentrera mig med alla ljud ”Stäng dem ute” jag hörde rösten som om personen stod brevid mig. Jag slöt ögonen, just som allting blivit tyst slits jag tillbaka till verkligheten av Daniels fasta tag, han hade tagit tag i mig och flyttat mig, och där jag stått stod nu en stor sten. Jag flämtade till ”såja andas” sa Daniel och jag kollad eupp i hans ögon, han kunde nog läsa av skräcken och paniken i mina ögon, han drog mig intill sig och höll mig hårt, jag kände hans mjuka ömma sida men samtidigt hur varenda kroppsdel i honom var berädd att göra någonting, han kunde inte slappna av. Ingenting hade blivit som planerat, det skulle gå så bra, vi skulle bar aupp hit, säga besvärjelsen och sen skulle allting vara över, jag skulle vara fri,de skulle inte ha någon nytta av mig längre. Jag önskar att det hade blivit så, nu rasade istället ett kig, där vem och vad som hällst dödades eller anändes. Jag ville bort, jag ville att allt skulle vara över. ”snart är det över” sa rösten till mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 19 feb 11 - 23:15- Betyg:  | | Så jäkla bra, du måste fortsätta :) | | Ferdos-Lina - 19 feb 11 - 21:45 | | Den här delen är så spännand,mejla när nästa del kommer! |
|
|
|
