Starkare än allt, del 10 |
Jade
Golvet knarrade lätt när jag satte ner mina nyduschade fötter på det. De klibbade fast vid ytan medan dess kyla spred sig upp över vaderna och fick håret att resa sig. Det var som en av de sakerna som jag inte riktigt kunde bestämma sig för om hon gillade eller ogillade. Kylan liksom kittlade i kroppen och lockade fram ett flickaktigt fnitter trots att jag snarare borde huttra till. Knottrorna på benen lade sig sedan när jag svepte filten tätt intill dem. Fleecen smekte varsamt benen som jag så omsorgsfullt just hade rakat.
Det kändes obeskrivligt härligt att bara slänga sig ner i sängen för att märka att lakanet under min nakna hud var lika kallt som golvet. Och det kändes minst lika skönt att skrapa med naglarna längs det spända tyget. Egentligen var det där saker som man inte alls borde bli lycklig över, att man fryser eller att sängkläderna nästan knarrar när man rör vid det. Men det gjorde det. Det gjorde mig helt obefogat glad på något sätt och det kändes som att jag bara kunde slänga mig ut genom fönstret, ut i den murriga höstkvällen och bara flyga iväg. Mina vingar skulle ta mig högt upp bland molnen där ingenting fanns förutom jag och min bubblande lycka som bara fanns utan att jag visste varför. Men jag hade inga vingar, så jag fick lov att behålla mig själv nere på jorden. I sängen med det kalla lakandet.
Caesar kom tassandes in i rummet. Tydligen hade jag lämnat dörren på glänt och även om det bara var en liten springa var det tillräckligt för att han skulle kunna puffa upp den och trippa in till mig.
”Hej gubben. Kom då, kom då”, lockade jag och slog med en hans mot madrassen även fast jag visste att det skulle vara för högt för honom att hoppa. Det var trots allt bara en liten yorkshireterrier som nätte upp mot 20 cm. Med huvudet alltså. Men han var inte dum, vår lilla ettåring. Han lade bara huvudet på sned och betraktade mig med sina bedårande valpögon. ”Tror du det själv eller?” sa de till mig.
Jag fnissade lätt. ”Kom nu.” Mina fingrar flätades in i hans lurviga päls som trots Monicas försök att hålla den välvårdad verkade den alltid leva sitt eget liv.
”Här ja. Hej på dig, hej!” Jag vet inte varför men jag pratade fortfarande med Ceasar som om han fortfarande vore en liten valp som knappt kunde gå utan att vackla till vid vartannat steg. Men nu kunde han minsann gå bättre än bäst och det var länge sedan han blev rumsren. Han skulle snart fylla två år, så han är väl ungefär 16 år i människoår. Som jag. Men ändå kunde jag inte sluta behandla honom som om han fortfarande bara var en liten bebis. Min bebis. Jag lät honom slicka mig i ansiktet av lycka av att han fick komma upp i sängen. Han älskade både soffor och sängar och trots att Monica helst inte vill ha honom i möblerna brukar jag alltid ligga och gosa med honom - när jag är ledsen, eller sjuk eller bara inte kan sova eller känner mig ensam. Då finns alltid min lilla bebis där för att trösta mig.
”Vad säger du gubben, ska vi ta en liten promenix? Ja det kan vi göra. Ja det kan vi.”
Återigen kom reflexmässigt min bebisröst fram igen när jag pratade med Caesar. Hade folk pratat så till mig jämt och ständigt hade jag bara blivit förnärmad. Det var dessvärre mycket han fick utstå. Som tillexempel det illrosa hundhalsbandet med små glittrande pinglor på. Jag kan bara säga en sak, Ellinor har en gränslig smak. Eller smak vet jag inte om man kan kalla den, det är bara en färg som gäller för henne och det är rosa. Vad hon än har på sig finns det alltid minst en sak som är rosa. Om hon skulle på begravning skulle man antagligen få både muta och hota henne för att hon skulle trä på sig något annat en något som skulle få henne se ut som en rosa gräddbakelse. Hon är söt javisst, men medan hela hon utstrålar p12 så är det som att hennes klädsmak blev kvar någonstans på barbiestadiet. Smink, smink, smink, push-up, urringning, korta kjolar och tighta kläder, rosa, rosa, rosa.
Nu hade Ellinor alltså även tvingat på Ceasar ett rosa halsband också. Mamma och pappa hade fått det som en gemensam julklapp och tordes väl inte annat än använda det trots att hunden själv inte verkade gilla att det numera pinglade om honom. Men han fick väl vara glad över att hon mot förmodan lyckats hålla sig ifrån att överbelamra det med rosetter.
Jag tog min lilla vovve i famnen och kysste hans huvud medan och gick för att hämta ett koppel. Med ett klick fäste jag det vilket var signalen som skulle göra Ceasar skogstokig. Han sprang runt som en vilde lycklig över att få komma ut igen. Han var så tacksam vad man än gjorde så blev han glad.
Jag kände i fick med ena handen samtidigt som jag tryckte ner fötterna i kängorna. Japp, hundgodis hade jag minsann. Jag brukade alltid ge honom lite extra. Men det förtjänade han för att var så söt, och för att alltid få mig på bra humör när det verkligen behövdes.
”Kom nu, Ceasar så går vi ut och går”, skrattade jag och snörade upp kopplet som jag bundit fast i trappräcket. Han for ut genom dörren som ett skott i samma stund som jag öppnade den. Som vandligt med ett livligt gläfsande och med sin svans dansandes högt i vädret. Trots att höstmörkrets ruggiga kyla slog emot dem var det i alla fall en av dem som var glad över att få komma ut.
Julia
Stegen under fötterna kändes tunga och benen ostabila. Då och då slirade Julia till på det regnblöta gruset eller några sladdriga löv. De flesta var nära att lösas upp och redo att flyta iväg med nästa ström av regnvatten.
Det dunkade orosbådande i huvudet när pulsen nådde tinningarna och Julia kände sig nästan illamående av nu lilla trycket men som för varje ansträngt hjärtslag blev kraftigare. Kanske var det just det där ynka glaset hon klunkat så fort hon hade kommit hem? För att ta död på minnena på en gång.
Hon knep ihop ögonen, ville sätta sig ner, ville gråta. Men hon fick inte, hon fick inte vara svag. Hon måste klara. Hon fick inte vara en vekling, även om varje steg fick henne att känna sig svagare. För varje meter ökade hennes längtan att falla till marken. Det brann i hennes hals och hennes handleder. Hela hennes blodomlopp var fyllt med en låga som brann, men hon måste uthärda den även om den smärtsamt tog vid. Elden i henne leta sig upp för hennes lungor och hals, upp mot huvudet.
Med tårfyllda ögon rev hon upp den vänstra jackärmen en bit och kisade hon emot sin handled där branden var som värst. Huden såg obehagligt blek ut, så vit att den nästan var genomskinlig och under syntes venerna som löpte längs armen allt tydligare än vanligt. Vanligare än hon mindes dem. Likaså de långa ärren som prydde hennes arm som oregelbundna rispor. Man kunde nästan urskilja hur huden rörde sig när det heta blodet dunkande passerade. Julia var tvungen att kvälja illamåendet och knipa ihop ögonen för att tvinga sig fram några meter till. Men sedan gav benen vika och hon sjönk ner mot marken. På darriga armar stödde hon sig där hon stod på alla fyra och försökte först att hålla tillbaka kväljningarna. Inte nu, tänkte hon. Inte nu. Men bara någon sekund efter att hon pressat handflatorna mot den leriga stigen skälvde hon till och kunde inte hålla tillbaka längre. Magen pressade ihop hennes lungor när kroppen tvingade upp dess innehåll. Marken under henne förvandlades till en allt mer osmaklig blandning av uppluckrade löv, magsafter och regnvattnet som gjort vattnet till lera. Samtidigt upplevde hon njutning, en skön befrielse i kroppen när hon kastade upp. Dunkandet i huvudet lugnade sig och branden i hennes ådror verkade falna.
På darriga ben tvingade hon sig upp och betraktade sina efterlämningar. Hon sparkade nonchalant några halv uppluckrade löv och grus över pölsen. Ingen skulle märka någon skillnad.
Efter bara någon minut kom regnet för att skölja bort det och för att dränka hennes tankar och hålla Julia kvar i verkligheten. Hon gick lugnt och lät bara regnet falla mot henne, lät det fördärva håret och rinna likt tårar längs hennes kinder.
Det smattrande ljudet mot de få löv som satt kvar på träden bedövade hennes ångest och tystade till slut hennes tankar. Helt lugnt promenerade hon fram längs motionsspåret för att sedan komma ut på Vretvägen som skulle leda henne till parken.
Det enda som hörde var knastret mot gruset under skorna och regnet smatter. Sen tystnad. Verkligheten kändes långt borta. Men vem behövde den? Det här var hennes verklighet. Ensam kunde hon inte ljuga för sig själv. När hon bara hade sig själv kunde inga lögnare och inga falska masker säga något annat. Nu kunde hon inte ljuga för sig själv längre. Kim älskade henne inte. Han älskade inte henne och hon hade bara sig själv att skylla. Hon hade inte räckt till för honom, hon hade inte varit tillräcklig för att hålla hans kärlek vid liv. Några svidande tårar blandade sig mer regnet medan tomheten fyllde Julia. Hon kände bara en enda sak, misslyckande. Hon var misslyckad och klarade inte av någonting längre. Hon var patetisk för att hon alltid spelade den perfekta Julia-rollen med sina kompisar. Hon var svag för att hon inte klarade av att vara sig själv och för feg för att visa vem hon egentligen var. Hon var äcklig för att hon det inte längre gick en dag utan att hon fantiserade om Jades läppar, om hennes nakna hud. Hon var hemsk för att hon inte ens klarade av att erkänna för sig själv att hon var kär i henne, att hon ville ha en annan när hon var tillsammans med Kim. Hon var ett monster för att hon visste om det.
Då Julia gick genom parken med huvudet hängandes i funderingar på om hon skulle ta och börja springa igen för att hinna duscha innan hennes föräldrar kom hem kunde hon höra en välbekant röst. Hon stannade till och lyssnade. Inbillning, intalade hon sig själv och började gå igen. Men när hon rundade buskaget av enar kunde hon se henne. Ungefär tio meter fram satt en flicka på marken med ryggen emot henne. Hon höll armarna framför sig och muttrade uppgivet för sig själv. Julia smög lite närmare för att kunna se bättre. Visst var det hon. När hon hörde hennes röst blev hon som spagetti i benen.
Hon måste härifrån snabbt. Jade fick inte vara här, inte nu. Inte när Julia var såhär. Inte när hon var ensam, när hon var svag. Men just som hon tänkte backa tillbaka vände Jade sig om med en lien brun varelse i famnen.
”Julia?”, utstötte hon förvånat. ”Men hej, vad gör du här?”
Julia stramade upp sig. Skärpning, på med masken. ”Jag skulle springa”, harklade hon sig och pekade menande mot kläderna. Mot sin förmodan höll rösten. Det bar, hon verkade som hon alltid hade verkat och fick som vanligt inget av skenet att slippa ut. Fasad var tvungen att vara tät.
”Jaha, själv är jag ute en sväng med Caesar.”
”Är han din?”
Jade nickade glatt och man kunde se stoltheten i hennes lysande ögon. Men ett styng av avundsjuka undrade varför Julia aldrig hade den blicken när hon såg på henne. Varför såg hon inte sådär genomlycklig ut när hon presenterade mig som sin vän?
Hon ville fråga varför. Och varför hon aldrig berättat att det fanns något annat som hon gillade. Som hon gillade mer. Men det gjorde hon såklart inte.
”Jag visste inte att du hade hund”, sa hon istället och klappade hunden hjässa. Pälsen var våt av regnet men kändes ändå varm emot hennes darriga hand.
”Nej, jag kanske aldrig har nämnt honom”, log Jade. Log sådär så att skrattgropen syntes på vänstra kindens och så små fåror bildades i ögonens ytterkanter. Så som Julia undrat över varför hon inte kunde le. Fint, och innerligt. Ärligt.
”Hur gammal är han?”
”Ett år. Eller ja, han fyller två i januari.”
”Så pass”, var det enda Julia fick ur sig. ”Två år.”
Hon ville själv vara två år. Eller två månader. Bara vara liten och orörd av världen hemskheter, trygg i mammas famn. Inte se inte höra, bara finnas till där och inte behöva tänka.
”Men så du ser ut!”, utbrast Jade och tog sin väns hand som genast brände till.
Julia kastade ett förskräckt ögonkast mot sin vänsterarm för att försäkra sig om att hon dragit ner jackärmen igen för att dölja sin ärrade handled.
Jade log när hon såg hur Julia ryggade tillbaka. ”Jag menade inget illa. Inte att du var ful eller så. Men du måste du frysa nå otroligt. Din hand är iskall och du darrar ju hela du. Du måste vara stelfrusen. ”
”Jo det är rätt kyligt”, stakade Julia fram och såg upp mot den mörka himlen. När hon tyckte att det gått tillräckligt länge för att Jade skulle vika undan med blicken såg hon ner igen. Men Jade betraktade henne fortfarande.
Just nu skulle hon kunna göra det. Just i denna sekund. Bara luta sig fram och kyssa de där vackra läpparna som talar till henne. Talar tyst att de också vill, att de kommer kyssa henne tillbaka. Hon skulle kunna göra det just nu. Eller nu. Men hon rör sig inte ur fläcken, vågar inte ens blinka. Men Jade däremot rörde sig som att det inte var något problem i världen. Hon sträckte fram sin hand emot sin vän och lade den på hennes kind. Sakta strök hon bort en blöt hårslinga Julia själv inte ens märkt.
”Du är ju genomblöt”, konstatera Jade och fästa slingan bakom örat som för att i nästa sekund föll tillbaka och blev nu hängande slappt längs sidan.
”Ja, det regnar.”
Jade log, trots att Julias röst lät fientlig och orden var opersonliga och att kroppen stod och darrade.
”Du borde nog gå hem, så du inte blir sjuk. Eller så kan du följa med hem till mig, det är ju närmare. Så kan du få på dig lite varma kläder.
Julias stirrade tillbaka på henne med skräckslagna ögon och halvöppen mun. Sakta skakade hon lite på huvudet. ”Nej. Jag måste nog hem. Springa klart.”
”Aha. Jo Caesar borde nog och hem, innan hela han förvandlas till en lerboll”, sa Jade skämtsamt. Men Julia log inte, hon såg mer avfärdande ut och slog ner blicken i marken.
”Ah, men vi ses väl. Imorgon.”
Julia dröjde med svaret. ”Jo, det gör vi väl”, som att hon var osäker på om hon verkligen ville .
Under en tyst sekund bara stod de där och såg på varandra innan Jade vände på klacken och drog sin terrier i kopplet.
Julia började springa hemåt och tänkte inte på om hon orkade eller inte längre. Hon kände sig tom och övergiven och att små sprickor redan höll på att sprida sig. Det gällde bara att komma hem innan det skulle krackelera. Hon orkade inte tänka över om något av det där hade betytt något. Det där med Jade. Eller vad Kim skulle tycka om han visste. Att hans flickvän tänkte på en annan tjej. Hon orkade egentligen inte tänka, men kunde inte låta bli. Bilderna trängde sig in i hennes huvud trots att hon försökte förbise dem. Hon ville bara hem, och så fort hon kom innanför dörren brast det.
Julias känslodagbok
Lördag 9 oktober
Jag var med Jade idag. Jag ville säga allt till henne. Jag ville att hon skulle få veta. Om mina tankar och besatthet. Om hur jag dämpar allt genom att låta rakbladet ta en vals över min nu förödande handled. Från början var det bara låren och under brösten, där ingen kunde se. Men nu är det värre. Det är sjukt, jag måste sluta. Jag klarar det inte. Jag kan inte göra någonting längre. Allt känns så fel. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan inte med mig själv längre. Jag är som en dykare som hållit sig under ytan hela sitt liv för sig rädsla för solljuset. En dykare som plötsligt upptäcker att det snart är slut på luft. Jag klarar inte av att vara själv för rösten äter upp mig inifrån, men jag kan inte vara med andra heller. För de får inte se vem jag är, och jag kan inte orka hålla upp fasaden. Jag måste ha hjälp.
|
| Kommentarer | | Ferdos-Lina - 19 feb 11 - 21:53 | | Ännu en bra del,mejla när nästa del kommer!! |
|
|
|
