(m/m) I love you, moron! ~ Kapitel 14 |
Jag är absolut inte nöjd med det här kapitlet, men det får duga.
Gör mig lycklig och lämna en liten kommentar i rutan längst ner ^^
Jag vaknade med ett stön och rullade över så jag låg på mage. Jag hatade torsdagar. Vem gjorde inte det? Jag rullade ihop mig till en boll under täcket och gosade ner mig i kudden. Aldrig att jag tänkte gå upp…
Fast den idén lämnade mig ganska snart när Marcus öppnade dörren. Han var fortfarande klädd i rutiga pyjamasbyxor, t-shirt och tofflor, och hans hår var rufsigt. Han gäspade stort.
”Upp och hoppa. Du måste gå upp.”
”Fem minuter till…”
”Glöm det.” Han gick fram till mig och drog lite i täcket. ”Du somnar bara om igen.”
”Jag säger inte emot.” Han suckade och drog hårt den här gången. Jag orkade inte hålla i så värmen försvann tillsammans med täcket.
”Gå upp nu. Frukosten är klar. Klockan är föresten redan halv…” Jag blev med ens klarvaken och hoppade ur sängen. Några sekunder senare fann jag mig själv på golvet. Tydligen hade inte mina ben varit med mig när jag skulle ta mig ur sängen. Jag satte mig långsamt upp medan Marcus skrattade. Klockan bredvid sängen visade halv åtta. Jag blängde på honom och han slutade, men fnissade fortfarande lite.
”Jaja, jag är uppe, jag är uppe. Gå nu.” Han flinade, men gjorde som jag sa. Så fort han stängt dörren tog jag mig upp på fötter och öppnade garderoben för att ta kläder. Det blev mörka jeans och en randig tröja.
Jag gäspade stort och tog mig nerför trappan och in i köket. Marcus hade satt Lukas i barnstolen, och han satt och kladdade med en smörgås. Han hade smör i hela ansiktet och på händerna. Marcus själv stod i köket och såg slutkörd ut. Jag satte mig på en stol och tog ett bett av smörgåsen som redan var klar medan jag sneglade på blondinen.
”Har det hänt något?” frågade jag efter att ha svalt. Han tittade förvånat upp.
”Nej… Inte vad jag vet. Varför?”
”Du ser trött ut.”
”Lukas vaknade flera gånger i natt. Och din lata pappa orkade inte gå upp så jag fick gå varenda gång.” Jag skrattade åt hans sammanbitna min och åt upp smörgåsen.
Efter frukosten borstade jag tänderna och plattade luggen. Sen sprayade jag med hårspray och tog lite kajal under ögonen.
Liam mötte mig i skolan med en kyss. Jag knuffade ganska snabbt tillbaka honom innan vi fick de där ogillande och hatiska blickarna som nästan fick mig att skämmas. Liam såg lite sårad ut, men gav mig sen ett av sina stora leenden och kramade mig hårt.
”Kramar är väl okej?” frågade han tyst mot min hals. Jag kunde inte göra annat än att nicka. Det var så skönt att bara stå i hans famn. Min kropp formades efter hans, det var som om vi var gjorda för varandra. Plötsligt kände jag hans läppar mot min hals och han började suga och bita lätt. Jag blev tomatröd om kinderna och eleverna som gick förbi gav oss konstiga blickar. När Liam sög extra hårt flämtade jag till och drog mig undan, även om jag gärna låtit honom fortsätta. Fast någonting sa mig att jag hade ett stort sugmärke på halsen nu. Mina föraningar besannades när jag såg Liams flin. Jag rodnade och satte handen för märket.
”Hur kunde du bara göra ett sugmärke sådär!” Han ställde sig så nära han kunde.
”Det är ganska lätt,” sa han hest. ”Vill du att jag ska visa igen?” Jag rodnade ännu mer och tog ett steg tillbaka.
”Nej, tack. Vi måste nog gå nu.” Jag gick mot skolan innan han hunnit svara.
Lektionerna segade på och snart var det dags för lunch. Idag var det stekt fisk, potatis och spenat, något som jag verkligen gillade. Tyvärr så var jag inte hungrig. Jag gick och satte mig på en bänk när lektionen slutat.
Liam kom snart efter att ha pratat med några killar i klassen. Han hade ett leende på läpparna, tydligen så hade de haft kul. Han satte sig bredvid mig.
”Ska du inte äta?” Jag skakade på huvudet. ”Varför? Jag trodde du gillade spenat?”
”Inte hungrig.” Min mage höll inte med mig. Liam höjde ett ögonbryn.
”Jaså? Din mage säger något annat.” Jag blängde på den.
”Jag orkar inte…” Han reste sig och drog upp mig på fötter.
”Det är ingen ursäkt. Kom nu!” Innan jag visste ordet av hade han dragit med mig.
Skolan hade slutat och jag hade precis tagit på mig jackan och var på väg ut när mobilen ringde. Jag tog förvånat upp den, men tvekade sen när jag såg vem det var. Tillslut suckade jag och satte mobilen mot örat.
”Hej, mamma.”
”Sebastian! Var är du?”
”Jag… Jag har precis slutat skolan? Vadå?”
”Var inte uppkäftig, unge!” Jag suckade igen, men lågt så att hon inte skulle höra. Hon var säkert full igen.
”Är det något särskilt du vill?”
”Ja! Mormor vill att du säger hejdå till henne.”
”Har hon inte åkt än?”
”Nej, din otacksamma unge! Du borde inte ha försvunnit sådär innan mormor hunnit säga hejdå. Du vet, hon berättade precis allt du gjorde när jag inte var hemma.” Säkert en massa lögner, tänkte jag. ”Hon sa också att du bara rusade iväg utan att säga hejdå. Så hon vägrar åka härifrån innan du har kommit hit och sagt hejdå ordentligt.”
”Men det är inte mitt problem. Det är hon som är dum i huvudet.”
”Nu håller du tyst! Sådär pratar man inte om sin mormor! Nu är det du som släpar dig hit och säger hejdå!” Hon la på och jag suckade igen.
Någon dök upp bakom mig och virade armarna runt min midja. Jag lutade mig tillbaka och slöt ögonen. Det var då jag hörde svaga fnissningar. Jag frigjorde mig själv och vände mig om. Personen som dykt upp bakom mig var inte Liam som jag trodde, utan någon helt okänd kille. Han stod nu och skrattade, och några meter bakom honom stod några killar och tjejer och skrattade de också. Istället för att gå därifrån som jag borde ha gjort, så stod jag kvar med sänkt huvud och en rodnad som spridit sig över hela ansiktet.
”Låt honom vara!” Jag lyfte blicken en aning när jag hörde hans välbekanta röst. Killen och hans kompisar stirrade på Liam.
”Är det du som är hans pojkvän?” sa killen med avsmak. Liam blängde ilsket på honom.
”Och om jag är det?”
”Fy fan, vad äckligt!” Innan killen visste ordet av hade Liam knuffat honom så hårt att han ramlat baklänges på golvet. Nu satt han där och såg mest förvånad ut. En av de översminkade tjejerna rusade fram och tog tag i hans arm, men han stötte bort henne och reste sig själv. Liam blängde mordiskt på honom.
”Säg. Inte. Ett. Ord. Till. För då slår jag ner dig på riktigt.” Det såg ut som om killen skulle säga något mer, men sen ångrade han sig och gick tillsammans med de andra.
Liam blängde på dem tills de försvunnit. Sen vände han sig mot mig. Jag vet inte vad jag hade för ansiktsuttryck, men jag måste ha sett helt förstörd ut för han gick genast fram till mig och kramade mig hårt. Jag klamrade mig fast vid honom medan han strök mig över huvudet och mumlade ord som jag inte brydde mig om. Allt som betydde något var att han var här, hos mig.
Efter en stund drog jag mig ändå tillbaka en aning, men Liam behöll sina händer på mina axlar.
”Jag måste gå nu.” Han såg mig rakt i ögonen vilket fick mitt hjärta att hoppa över ett slag.
”Är det säkert att du är okej? Du ser blek ut.” Jag log svagt.
”Det är okej. Men jag måste verkligen gå.” Han släppte mig, men såg bekymrad ut.
”Ska jag skjutsa dig?” Jag skakade på huvudet.
”Nej, jag cyklar själv idag.” Han såg på mig.
”Vart ska du?”
”Hem?” Han såg menande på mig. Jag gav mig.
”Okej. Jag ska till mamma.” Hans ögon vidgades lite, men sa inget. Sen suckade han.
”Okej då. Men ring mig sen, hur sent det än blir.” Jag nickade. ”Lovar du?” Jag log snett.
”Jag lovar.” Han log också och böjde sig fram och kysste mig lätt.
”Vi hörs sen då?” Jag nickade.
”Mm. Hejdå.”
Ett tag senare parkerade jag cykeln framför mammas hus. Precis som hon sa förut så stod mormors bil kvar. Mitt grepp om remmen på min väska hårdnade och jag bet mig lätt i läppen. Sen tog jag det lilla mod jag hade och gick in i huset.
Jag drog av mig skorna, tog av mig jackan och dumpade väskan på golvet innan jag ropade att jag var hemma. Mamma dök upp med ett ilsket ansiktsuttryck. Hennes mörkbruna hår var uppsatt i en slarvig hästsvans och ett par hårslingor hade lossnat och stod åt alla håll och kanter. Hon var klädd i svarta mjukisbyxor och en röd tröja. Hon blängde ilsket på mig.
”Äntligen kommer du! Hur länge tänker du låta oss vänta?” Jag vände blicken åt ett annat håll.
”Tio, femton minuter? Det tar faktiskt ganska lång tid att komma hit.”
”Sluta vara så uppkäftig.” Hon vände huvudet mot köket. ”Mamma! Han är här nu!”
”Kom hit!” Mamma nickade åt mig att gå dit och följde sen efter. Mormor satt på en stol i köket, men hon reste sig när vi kom. Hon hade som vanligt på sig en knälång kjol och en matchande kofta.
”Äntligen Sebastian! Tänkte du ta hela dagen på dig?” Jag tänkte svara något spydigt tillbaka som att dagen nästan var slut ändå, men jag höll munnen stängd. Jag orkade inte bli kallad ”uppkäftiga unge” en gång till.
”Men svara din mormor!” Jag tittade snabbt på mamma och sen på mormor.
”Nej.” Hon sträckte på sig. Kärring. Du blir inte längre även om du står på tå.
”Jag har stannat här länge nog på grund av dig, snorunge. Jag har faktiskt mycket viktigare saker att göra än att vara här.”
”Det var ingen som tvingade dig att stanna, kärringjävel.” Det sista ordet bara slank ur mig. Innan jag visste ordet hade jag fått en rungande örfil som gjorde att jag ramlade baklänges. I sista stund svängde jag runt så att istället för att få bordskanten i bakhuvudet fick jag den över ögat. Jag tog emot mig med händerna och satte mig sen på golvet. Jag stirrade med uppspärrade ögon och lätt öppen mun på mamma, som var den som slagit mig. Det var första gången mamma slagit mig. Jag hade blivit slagen förut, men det var av mormor och bara lätta slag på rumpan om hon tyckt jag gjort något fel, det tyckte hon ofta. Min hand for upp till kinden som börjat svida och jag kände hur lite blod rann från såret jag fått när jag slog i bordet.
”Hur vågar du!” skrek hon nästan. Jag hade fortfarande inte stängt munnen när jag sneglade på mormor. Hon satt på sin stol och såg ner på mig med avsmak i blicken. Jag bet ihop och tvingade mig själv att inte börja gråta.
”Jag fattar inte att jag har låtit dig göra precis som du vill under alla år!” Efter den meningen slutade jag lyssna på hennes utskällning. Mormor bara satt där som om hon var självaste drottningen och såg ner på mig där jag satt på golvet med illröd kind och blod som hotade att rinna ner i ögat.
Tillslut höjde hon en hand och tittade på mamma som slutade.
”Det blir bra så, Nina. Du kan låta pojken gå.”
”Mamma?” Mormor reste sig från stolen.
”Jag orkar inte vara kvar här längre. Det finns viktigare saker att göra.” Jag följde mormor med blicken när hon försvann ut ur köket med mamma i släptåg. Jag hörde dem gå in i gästrummet och ta mormors väska. Sen pratade de lite snabbt i hallen innan dörren öppnades och smälldes igen.
En kort stund senare kom mamma tillbaka in i köket. Hon stod framför mig en stund innan hon gick fram till ett skåp och tog fram en ny whiskeyflaska.
”Åk till Hannes nu,” sa hon trött. ”Jag orkar inte med dig just nu.” Hon lämnade köket, men det var inte förrän jag hörde henne gå in i sitt arbetsrum som jag vågade ta mig upp från golvet och snabbt gå ut i hallen.
När jag cyklade hem började tårarna äntligen rinna. Min syn blev suddig, men jag lyckades ändå ta mig hem tillslut.
Jag parkerade cykeln lite slarvigt innan jag snubblade in genom ytterdörren. Pappa uppenbarade sig i hallen när jag sparkade av mig skorna och dumpade väskan på golvet.
”Var har du…?” Han avbröt sig när han såg mitt ansikte och spärrade upp ögonen. ”Vad har hänt!” Han släppte det han hade i händerna och rusade fram till mig. Han höjde ena handen när han såg mitt sår. Jag ryckte till när han rörde vid det. Då kom Marcus ut i hallen med Lukas på höften.
”Vad håller ni på med?” Han spärrade också upp ögonen när han såg mig. Illröd kind, rödgråtna ögon och ett sår över ögonbrynet. ”Sebbe? Vad har hänt?” Det lät som om han skulle få panik. ”Vänta här!” Innan pappa eller jag hunnit säga något försvann han och kom sen tillbaka utan Lukas. Då kom han fram till oss och såg från mig till pappa och tillbaka till mig. Pappa ryckte bara på axlarna och tittade också på mig. Han la en arm runt mina axlar.
”Kom.” Han ledde mig till vardagsrummet och tryckte försiktigt ner mig i en av sofforna. Han och Marcus satte sig i den andra.
”Vem har gjort sådär mot dig?” frågade Marcus direkt.
”Marcus…” sa pappa varnande.
”Nej…” svarade jag. ”Det gör inget. Det var…” Jag svalde. Pappas ögon smalnade.
”Det var inte din mormor som gjorde det?” Jag svarade inte och tittade på hans ena öra istället. Hans ögon blev större och han stirrade på mig när han kom på det. ”Var det, Nina?” Jag vek undan med blicken, så jag missade pappas sammanbitna ansiktsuttryck. Marcus stirrade bara på mig innan det sjunkit in.
”Din mamma… Nina… slog dig?” Jag höjde blicken och såg på dem innan jag nickade. Marcus slog plötsligt knytnäven i bordet så hårt att jag hoppade till.
”HUR KAN HON BARA GÖRA SÅ MOT SIN EGEN SON? SIN SON!” Pappa nickade sammanbitet. Han stödde armbågarna mot knäna och gömde ansiktet i händerna.
”Jag fattar inte att hon slog dig. Hur kan hon göra så mot dig? Bryr hon sig inte alls?” Hans axlar började skaka och jag insåg att han grät. Marcus lugnade ner sig och kramade sin fästman. Jag reste mig och gick upp till badrummet. Pappa och Marcus fick lugna ner sig själva. Plus att jag behövde vara ensam en stund.
Jag ryckte till när jag såg min egen spegelbild. Blodet som hade runnit ner till ögonbrynet hade torkat, det röda märket efter mammas hand sved och mina ögon var röda och svullna. Jag sköljde ansiktet och satte sen ett plåster över såret. Handavtrycket kunde jag inte göra någonting åt.
Samtidigt som jag lämnade badrummet kom pappa och Marcus upp. Vi stannade på stället så fort vi såg varandra. Pappas ögon var lite svullna. Marcus var den som sa något först.
”Vill du berätta vad som hände?” Det såg ut som om han kämpade med att kontrollera sin ilska. Jag bet mig snabbt i läppen.
”Helst inte. Hon… Jag svor bara åt mormor och så slog hon mig.” Pappa svalde och det såg ut som om han snart skulle börja gråta igen. Marcus kokade av ilska.
”Jag har knappt träffat kärringen! Men hon måste vara en riktig bitch om du svär åt henne.” Jag nickade en gång och mötte pappas blick. Han höll ut sina armar och jag kunde inte motstå att ta de få stegen fram och kasta mig i hans famn. Jag klamrade mig fast vid honom som om jag höll på att drunkna och pappa var den lilla båten som skulle rädda mig. Han kramade mig hårt och borrade ner näsa i mitt hår. Marcus la en försiktig hand på pappas axel och jag försökte le mot honom. Han log sammanbitet tillbaka.
Sen kom jag på något annat; vad skulle Liam att säga när han fick se det här?
Jag behövde inte grubbla så länge, för senare på kvällen ringde min mobil. Liam. Jag tvekade lite och bet mig i läppen. Liam skulle höra direkt om det var något fel. Tillslut svarade jag i alla fall, han skulle bli jätteorolig om jag inte gjorde det.
”Hej.”
”Hej själv. Hur gick det?” Jag harklade mig lite och svalde hårt när minnet av mammas hand som träffade min kind kom tillbaka.
”Det… Det gick bra?”
”Mhm… Hur är det?”
”Det är väl okej.”
”Du låter inte okej.”
”Men jag är det.”
”Aja. Du vill inte att jag ska komma?” Jag tänkte på såret över ögonbrynet och min röda kind.
”Nej!” sa jag snabbt. ”Det behövs inte.”
”Inte? Är du säker? Du låter lite ledsen.”
”Jag sa att du inte behöver det.” Jag hörde hur han suckade.
”Jaha. Okej då. Vi ses i skolan imorgon. Hejdå.”
”Mm, kanske. Hejdå.” Jag la på och la mig raklång i sängen med ena armen över ögonen. Tårarna hotade att svämma över. Han lät så besviken. Men jag kunde ju inte säga att mamma hade slagit mig. Han skulle bli förbannad. Tårarna började rinna.
Liam.
Ris eller ros?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eclipse - 18 aug 11 - 03:18- Betyg:  | | .............Fan i helvetes jävla förbannade horhelvete! Jag ska döda henne! Fucking kärringen också! OCh inte bara dem, utan de där svinen på skolan, hur.. hur vågar de???? Ärligt, om de funnits på riktigt hade jag åkt dit och klått upp dem rejält, liam är för snäll! Fan ocksåååå! *Kastar något i väggen* | | 134643 - 17 mar 11 - 20:40 | | Du är grym! | | saraarbast - 26 feb 11 - 21:53 | | Har sträckläst den här i nästan en timme nu, riktigt bra skriver liksom! Hihi :D mejla när nästa del kommer ;D <3 | | Chenso - 21 feb 11 - 13:39 | | Ros~ ^^ | | Samme15 - 20 feb 11 - 14:00- Betyg: | rooooos :D men dumma mormor o mamma får varsitt riskorn.
Hata dom asså :o
mejla nästa :) | | Ferdos-Lina - 19 feb 11 - 21:53 | | Bra del,mejla när nästa del kommer! | | mizzkitty - 19 feb 11 - 20:34- Betyg: | | Så grymt bra, du måste bara fortsätta :-D |
|
|
|
