Starkare än allt, del 9 |
Måndag 11 oktober
Jade
Det var så mörkt att man inte såg mer än en mörkblå vägg när jag kikade ut genom fönstret. Klockan var åtta och lektionen skulle just till att börja. Jag satt med Julia som jag alltid gjorde nuförtiden. Det kanske var lika bra, annars hade det varit så tydligt. Alla skulle ha sett på en gång när jag och Joel gjorde slut tillexempel. Det var för ungefär två veckor sen, men det hade mer fått smälta in nu. Det hade gått sakta men säkert då jag tagit avstånd ifrån honom. Men det hade jag gjort för det mesta då vi fortfarande var tillsammans. Nu i efterhand kändes det mycket bättre, i alla fall för mig. Han och jag hade inte direkt varit menade för varandra. Vi var gjorda för att gå bra ihop, men inte så. Om jag skulle vara ärlig gillade jag mer honom när vi retades och hade kuddkrig än när han kysste mig. Jag gillade honom mer när han var som en bror, eller en väldigt bra killkompis. Det var då han var i sitt sanna forum, och det var antagligen därför jag inte velat att det riktigt skulle bli någonting. Sex alltså. Han själv hade blivit besviken, jag tror till och med att han blev förvånad.
Men sen när jag kände att det var dags att sätta punkt höll han nästan med. Vi fungerade bättre som vänner, och vi skulle nog kunna fungera så mycket längre. Det kändes nästan förvånansvärt lätt att ta det beslutet. Att bara kunna inse det, att prata med honom. Men om det inte var för att Joel hade varit den han var så hade det nog varit svårare.
Han vet själv att han inte är en kille som är gjord för långa förhållanden, han hade sagt det själv. Men han hade inte varit otrogen så mycket som en sekund när han varit tillsammans med mig, även om vi båda två visste att han som person skulle ha svårt att hålla löftet. Men han gjorde det, vilket trots allt var gansak imponerande för att vara han. Det var faktiskt bland det första jag tänkte när jag skulle försöka ta mig ner på jorden efter den där första kyssen jag fick av honom. Bara några meter härifrån. Hursomhelst så intalade jag mig själv att det inte hade betytt mer än en kyss. Han kände mig knappt och för honom var det antagligen ingenting. Så jag hade väl varit mer eller mindre beredd på det hela tiden, att han var som han var.
Det var nog bäst som det var nu, att vi var kompisar precis som allt andra i killgänget. Kompisar, homies. That’s it. Även om han var grymt snygg där han satt bland sina andra vänner. Även om jag saknade när han höll min hand och stolt kysste mig inför sina kompisar så var han min vän och det var trots allt det bästa jag någonsin kunde få.
Sannas harklingar väckte mig ur drömmen. Jag hade svävat bort igen, precis som många andra gånger.
”Jadie”, viskade hon i mitt öra.
”Ah?”
”Vad hette Napoleons fru?”
”Vilken av dem?”
Sanna och Fanny såg fåraktigt på varandra innan Elina ryckte på axlarna. ”Hade han flera?”
”Har ni inte läst det där i Franskan?”, sporde jag förvånat. Till och med jag visste ju det, trots att jag läste Spanska.
”Vadå Franska? Vad har det med det här att göra?”
”Men åååh, idiot du e Fanny”, fnittrade Elina. ”Det är ju hon Marie Antoinette!”
”Men hur skulle jag kunna veta det?”, muttrade Fanny surmulet.
Från andra sidan av borde kunde jag urskilja Julias glittrande ögon när hon försökte hålla sig för skratt. Hon visste i alla fall att Marie Antoinette var gift med kung Ludvig XVI, och inte Napoleon. Alltid när någon i Gänget sa någonting idiotiskt hade jag för vana att titta på Julia för att se ifall hon förstod. Det gjorde hon nästan alltid, i all fall att de som de sa var helt galet. Oftast brukade hon himla med ögonen och göra demonstrativa tysta suckar. Men nu nästan bubblade skrattet i hennes klarblåa ögon som nästan lyste sen hon färgat håret ännu rödare.
Jag kunde inte dra mig till minnes om jag faktiskt sagt det till henne någon gång eller om jag hållit det för mig själv. Hur vacker hon var. Ibland tänkte jag att mina långa bruna lockar inte var någonting emot Julias hår. Hennes hår var så häftigt utan att se alltför punk-emo-aktigt ut. Det var kraftigt rött, och det passade henne så sjukt bra att jag inte kunde fatta att hon någonsin skulle kunna ha någon annan färg. Kanske var det sminket som gjorde det? Om jag skulle vara ärlig hade jag aldrig sett henne eller någon i Gänget utan smink. Jag hade för inte allt för länge sen inte kunnat tänka mig någon av dem som en vanlig person. Som jag, som sitter hemma en vanlig torsdagskväll och kollar på tv utan smink med lillebrorsan eller liknande. Det fanns inte för mig. Men efter att ha sett dem sova för första gången, då tjejerna däckat hemma hos Julia fick jag lite av en chock. De var trots allt vanliga. De var som mig, och jag var som dem.
”Så det var Napoleon som halshögg henne?”, undrade Sanna medan hon frenetiskt antecknade.
”Nej”, skrattade jag och kunde inte låta bli att bedrövat skaka på huvudet.
”Napoleon har inte halshuggit någon, och hans fruar hette Josephine och Marie-Louise. Och de som halshöggs var Ludvig och Marie.
”Nej, sa Louise halshögg Marie? För att Napoleon var otrogen med Josephine?”
Nu höll Julia på att kikna av skratt och jag kunde inte förstå hur hon kunde hålla sig så tyst. Själv så kunde jag knappt hålla mig när jag såg på henne.
”Ja, skriv det du.”
”Okey”, sa Elina med en lätt axelryckning. Henne gick det att lura i precis vad som helst. Jag hade kunnat säga att mina biologiska föräldrar var kineser och hon skulle trott på det. Fast jag hade ju inte sagt så mycket som ett ord om mina föräldrar till någon av dem. Varken Monica eller Christer. Den enda som visste något alls om dem var ju Julia som träffade mamma när vi var vid polisstationen. Jag tror faktiskt hon blev lite småsur över att jag hade berättat för mamma om det, hennes föräldrar visste tydligen ingenting. Inte fram till dess i alla fall. Men det var ju nödvändigt. Det är ju viktiga saker. Så just därför var Julia den enda som hade träffat mina föräldrar. Det var inte så att jag skämdes för dem eller så. Faktiskt så tyckte jag att de var de bästa föräldrarna i hela världen. Och jag skulle aldrig vilja byta ut dem. Jag älskade min familj. Monica var den perfekta omsorgsfulla men ändå moderna mamman och hennes man Christer ställde alltid upp. Till och med Ellinor gillade jag. Trots att Christians dotter bara var hos oss några veckor om året och under den tiden inte pratade så värst mycket med mig så var hon ändå här. Och när hon väl var det så var hon ändå nästan min syster. Det närmaste jag kommit en syster. De fanns där för mig, och jag älskade dem. Men trots att de var det bästa jag kunde tänka mig ville jag inte att någon skulle veta. De var trots allt mina. Det var min hemlighet.
När jag vaknade upp ur mina tankar igen märkte jag att Julia hade placerat sin blick på mig. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade setat i min egen värld men visste att jag med all säkerhet såg ut som en idiot. Precis när våra blickar möttes och jag skulle till att le vände hon snabbt bort sin blick ifrån mig, bort mot killarna. Av någon anledning stack det till i bröstet av besvikelse. Jag kände mig… bortvald på något sätt.
Jag lät även min blick vandra mot killarna som den gjort så många gånger tidigare den här veckan, trots att det bara var tisdag morgon. Men det kunde inte hjälpas, jag kunde inte utrota tankarna som grävde sig all djupare inne i huvudet på mig. Men den här gången gällde det inte Joel utan Kim. Det gick inte ens så mycket som timme utan att jag tänkte på honom och Julia.
Från början hade jag tyckt mer om Kim och tyckt att Julia bara varit så avvisande, men nu när jag lärt känna dem båda kunde jag se att något var fel. Det var något mer än att Julia bara varit kall. Sanningen att säga såg det nästan ut att vara tvärt om nu. Julia var inte avvisande, men hon drog inte i Kim heller. Det var mer som att hon stod en bit ifrån honom medan han försvann från henne. Som att han flöt iväg med strömmen och hon inte hade kraft nog för att hämta tillbaka honom. Och han var redan tillräckligt långt bort för att höra hennes vädjan och rop. Det var så som jag såg på dem och det smärtade att se hur Julia nästan vissnade då hon satt där i tystnad med glänsande ögon.
Min lust att ta hennes hand och krama den hårt blev med ens väldigt stor men hon var för långt bort från mig. Och jag visste inte om det var rätt, jag kanske inte hade några som helst rättigheter att gräva i hennes känslor. Om hon inte ville säga något så var det för att hon inte ville att jag skulle veta, eller för att hon tyckte att det var jobbigt. Jag gick inte på hennes tomma påståenden om att allt var okey. Men jag respekterade henne tillräckligt för att lyssna på henen.
Resten av dagen kom och gick mestadels dränkt av pratet om fotbollsmatchen som skollaget skulle spela mot Vallby samma eftermiddag. Inte så förvånande hade Gänget redan checkat av vilka som skulle kolla och inte, både från Vallby och Ledängska. Vem som skulle heja på vem och vilken som var den populäraste spelaren bland tjejerna och vilka som hade bråkat på festen förra helgen. De hade full koll på matchen i minsta detalj, socialt. Spelet däremot var en annan femma. Elina Fanny visste knappt hur en fotboll såg ut. Sanna hade spelat i knattelaget när hon var liten och hade förgäves försökt att förklara reglerna för sina vänner då de inte ens vetat att det spelades vm i fotboll. Även om Sanna hade lagt det på hyllan för länge sedan satt fortfarandet intresset kvar, men hon var den enda i gänget som brydde sig om fotboll i viss mån.
Julias intresse var än mer begränsat så fram tills att jag kom var Sanna den enda av tjejerna i klassen som visste någonting om fotboll över huvudtaget. Bellas gäng visste inte mer än Fanny och Elin, det vill säga så gott som ingenting. Inget att klänga fast vid då krigets kyla vindar stormar.
Visserligen var det bara fotboll, men för Gänget var det lika viktigt som ett krig. Ett socialt krig. Det gällde att inte få Bella att tro att hon hade chans att ta tronen som drottning.
Julia
Alla satt bänkade och väntade med stort intresse på att lagen skulle träda in på planen. Vallby var kända för att köra med fult spel och när de klev in såg de riktigt malliga ut när hälften från Ledänska skolan buade ut dem.
En kille med mörkt taggigt hår moonade åt den buande publiken innan han high-fivade med sina kompisar. Deras stilige lagkapten buffade till killarna och gav den förste en lätt smäll i bakhuvudet. ”Skärp er. Fokusera!”, kunde han höras morra när oväsendet upphört.
Matchen hade knappt börjat och den var redan dömd att sluta som vanligt i kaos. Men Julia lade knappast någon notis i det. Hon bara satt där, bara fanns. Ögonen flög ner mot planen och runt bland spelarna som resten i Gänget redan startat en vild diskussion om. Men hon själv bara sätt där som ett tomt skal och låtsades. Låtsades att det var det viktigaste i världen medan det i själva verket inte betydde någonting alls. Vad spelade det för roll vem nummer sjutton strulade med förra helgen? Vad spelade det för roll att Fanny badade näck med målvakten Alex när hon var liten. Det betydde ju ingenting alls.
Kim sprang runt på planen och slog sig själv på låren några gånger och det syntes på honom med. Att den här matchen var livsviktig för honom. Att den var mycket viktigare än att han faktiskt fick vg på historiauppgiften bara för att Julia hade varit tvungen att göra den åt honom när han inte ens hade börjat kvällen innan. Det betydde mycket mer än han aldrig hade dykt upp igår kväll som han lovat. Det betydde mer för honom än vad Julia gjorde just nu. Vad hade hon gjort för fel?
Det som var värst var att hon inte kände sig arg. Inte ens det orkade hon med längre. Nu var hon bara tom tom tom. Och det gjorde det bara värre att hon inte orkade bry sig om det längre. Hon kände sig bara hemsk. För hon ville inte att det skulle vara sant. Hon ville inte att Kim bara skulle bry sig om sex, hon ville inte att tjejerna skulle sitta där och prata på en frostfrusen bänk med sina nya tjocka halsdukar och dunjackor och skratta som att allt var bra.
Hon ville inte att hennes puls skulle fördubblas för att Jade satt bredvid henne och värmde hennes hand med sin. Men ändå så ville Julia att hon aldrig skulle släppa taget. Aldrig aldrig aldrig släppa taget. Det fanns något i det som trots allt ändå var det enda som gjorde att Julia fanns. Jade hand, hennes bekräftelse. Men det skrämde henne ändå. Att det fanns något mer djupt därinne som hon visste var mycket mer. Men det kunde inte vara så. Det fick inte var så. Men ändå så visste hon.
Jades drömdagbok 13 oktober
Åter igen hade jag drömt om den där klippan vid stranden. Jag vet inte varför jag drömmer om den nuförtiden. Visserligen var det ju ett tag sen sista, men ändå. Jag brukar aldrig drömma samma drömmar flera gånger, och har aldrig tidigare drömt om en plats flera gånger som aldrig funnits.
Jag satt upp vid klippan igen. Allt var helt stilla och helt tyst. Gräset vajade inte längre i vinden och fågelsången var även nu tyst. Men det fanns ingen flicka i närheten, det var bara jag. Jag satt där på stranden och det hände absolut ingenting. Det kändes som att tiden inte längre fanns till, som att allting bara var en evig väntan. Jag var tvungen att vänta på flickan, att hon skulle komma. Även om jag var rädd för henne var hon tvungen att komma för att någonting skulle hända. Men hon kom aldrig, och det händer inte något alls.
Fredag 15 oktober
Julia
Slut. Hela hennes skafferi på smärtstillande var tömt. Fan också. Det enda som kunde tysta hennes inre då stormarna ven, det enda som kunde bota hennes ensamhet och alla orättvisor som trängde sig på var med ens borta. Hon hade tänkt att det var just det hon skulle behöva ikväll då hon ensam stod att möta mörkrets inbrott.
Julia skulle aldrig klara det utan alkohol i blodet som dämpade världen. Som bedövade hela henne och gjorde henne lugn och redlös. Något som fick kvällen att gå utan att hon skulle ta alltför stor skada. Julia ville ju inte vara en sådan som drog rakbladen längs sidorna, men när den petliga rösten inom henne var hennes enda sällskap hade hon inget val. Den skadade henne, drog ner henne under ytan och tvingade henne till att svälja stora klunkar vatten. Kallsupar som värkte i bröstet på henne.
Ikväll skulle hon inte behöva höra sig själv skratta sig upp i ansiktet eller möta spegeln stickande blickar. Hon tänkte bli både blind och döv innan något av det här kunde ske. Vilket betydde att hon var tvungen att fixa fram mer sprit, och det var snabbt. Tanken på det fick blodet att pumpas snabbt genom ådrorna när hon drog upp telefonen ut fickan. Darriga fingerspetsar knappade in numret som hon kunde utantill vid det här laget.
”Tja. Det är Julia. Jag vet att det är rätt sent och så men… kan du fixa ikväll? Ja. Jo, jag vill ha det nu.”
Det var lugnt i lägenheten. Julias far var på utlandsresa med Bryssel för tillfället. Där kunde han inte sakna henne så värst om hon stack ut ikväll. Hennes mamma satt i en fåtölj i vardagsrummet med en tjock roman mellan sina händer. Hon verkade inte göra sig någon större brådska och verkade knappt reagera när Julia smög upp längs ena väggen och ställde sig bakom henne.
”Skulle inte du äta middag med Yvve ikväll?”
Lena vände sig om med ett harmoniskt moderligt leende på läpparna. ”Jovisst. Vill du bli av med mig?”
”Nejdå. Jag hade ändå tänkt träffa lite kompisar nu så…”
”Jasså, det är det hela rör sig om, du hade tänkt ha fest och vill se till att det är FF?” Julia noterade inte glimten i sin mors ögon när hon skämtsamt såg mot sin dotter.
”Nej”, nästan morrade hon. ”Jag hade inte tänkt ha nån jäkla fest.” så fort hon hasplat ur sig orden märkte hon hur de träffade sin mor som ett slag i magen med sin aggressivitet. Det var inte alls meningen att de skulle låta så illa som det gjorde. ”Så jag tänkta bara säga att… jag går nu. Så du vet.”
”Har du bråttom?”
”Ja lite.”
Lena suckade men utbytte den med ett leende. ”Tänkte om du ville ta ett glas vitt med mig innan jag skulle gå. Men om du har bråttom så…” hon lät inte avsluta meningen, utan bara log med gränslös värme. ”Kom.”
Julia svalde hårt och gick fram för att krama sin mamma. Den varma omfamningen gjorde så Julia fick tvinga sig till att hålla tillbaka tårarna. Gråten bubblade upp inom henne men hon kämpade för att behålla den i halsen. Den fick inte komma högre. Hon förstod inte. Varför var hon tvungen att ha världens bästa mamma? Hon förtjänade henne inte, och det gav henne lite dåligt samvete inför vad hon tänkte göra. Att hon aldrig sa något som det var. Fast hon av någon borde få veta. Den enda som Julia kunde prata med i hela världen, hon och Jade. Hon borde sagt det till båda, men gjorde det inte. Hon hade ångrat sig, hon ville inte gå längre. Hon ville stanna hemma, ta det där glaset vin och bara sitta med sin mamma och prata i timmar. Prata om allt hon hade på hjärtat och tvingades hållas inne hela dagarna och alla nätterna. Det som sved och klöste inuti henne. Hon ville säga allt, krypa upp i sin mammas famn och bli lika liten som hon kände sig. Hon ville berätta för sin mamma att hon älskade henne. Men inte heller det gjorde hon, hon bara log tillbaka innan hon reste sig och gick ut i hallen. Log som att allting var bra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ferdos-Lina - 18 feb 11 - 23:03- Betyg:  | | Bra del,mejla när nästa del kommer!! |
|
|
|
