På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Tjejen nummer nio, del 5

Tänkte vara snäll och slänga upp en redan idag.
Dessutom har jag gjort det längre - tror jag iaf. Hoppas ni gillar den!
Återigen, tack för era kommentarer, det värmer :)

Känslan när vi äntligen kom ut från bilen är obeskrivlig, jag har aldrig önskat så mycket under hela bilturen att den skulle ta slut. Jag stirrade på den stora enplansvillan som stod framför mig, den var riktigt mäktig. Tjejerna bakom mig knuffade undan mig och fortsatte mot huset. Robin hoppade sist ut och ställde sig bredvid mig.
”Vad tycker du?” frågade han och vände blicken mot mig istället för mot huset.
”Om huset, eller om dig?” svarade jag, fortfarande vänd mot huset.
”Om du vill så kan du få svara på båda”, sa han skämtande. ”Nej, men huset”, fortsatte han när han märkte att jag inte skrattade.
”Det är väl okej”, svarade jag och vände blicken mot honom.
”Okej?”
”Det är fint, bättre?”
”Nja, hade mer hoppas på så extremt vackert, vill aldrig flytta härifrån och en kram kanske till och med.”
”Haha, du har för höga förväntningar.” Jag följde efter de andra mot huset och tänkte att han var ganska okej också.

Rummet som vi klev in i var häpnadsväckande. Det fanns ingen hall i huset utan man steg rätt in i ett stort rum där både kök, vardagsrum och matsal ingick. Det vita taket med massor av spotlight som lös upp olika delar av rummet var så högt att man knappt skulle nå det om man stod på varandras axlar. Runt om i rummet var det totalt sju dörrar ut, inräknat med de två dörrarna som ledde utåt. Den vi just kommit in från och den som vette mot vattnet, antagligen havet.
”Vackert?” hörde jag honom viska precis intill mitt öra. Jag kände hur jag rös till i hela kroppen av att ha honom så nära. Vad fan var det för fel på mig?
”Ska inte klaga”, sa jag och vände mig leende mot honom. ”Det är vackert”, fortsatte jag när jag såg hans snopna min. Hans leende växte.
”Jag visste att du skulle tycka det”, svarade han skrytsamt. Han harklade sig lite lätt, och tjejerna började kvickt traska tillbaka ut till det stora rummet efter att ha utforskad de övriga rummen och ställde sig så nära honom som möjligt. Men ändå utan att väcka uppmärksamhet.
”Öh, jo det är så här”, började han osäkert. ”Eftersom vi bara planerade att det skulle vara åtta tjejer, så finns det bara åtta sängar. Eller det finns nio, den som det var tänkt att jag skulle sova i”, fortsatte han, och i varje ord hördes det att hans säkerhet ökade. ”Så därför tänkte jag vara snäll att låta er få ta alla sängar. Men vilket gör att jag blir sänglös.” Han tystnade.
”Du kan få dela säng med mig”, sa Josefin och log överlägset. Jag kände lusten att hoppa över henne åter väcktes till liv, varför hade inte jag sagt något? Men jag vill inte ha honom liggandes bredvid mig, aldrig. Jag vill däremot att han aldrig ska ligga bredvid henne heller, vem som helst förutom henne.
”Tack”, sa han leende mot Josefin. ”Är det ingen annan som också vill dela säng med mig?” fortsatte han och alla tjejers leende växte medan kacklet ökade om vem som han skulle få sova bredvid. Han vände blicken mot mig och tittade frågande. Jag ryckte på axlarna, och han vände bort blicken medan hans leende växte. Han älskade verkligen uppmärksamheten.

Jag kände hur tröttheten ökade varje sekund som gick, hur tv-bilden blev allt suddigare och hur ögonlocken blev tyngre. Jag vände blicken mot honom. Såg hur alla tjejer hade trängt ihop sig med honom i den extremt för lilla soffan, själv satt jag ensam i en av de två fåtöljerna. Jag såg hur Josefin hade fått en av platserna närmast honom, såg hur hon lutade sitt fula ansikte mot honom. Vad är det för fel på mig? Varför kände jag så stor avundsjuka mot henne? Jag känner honom inte ens. Men jag kunde inte sluta tänka på hur mycket jag ville att hon skulle bort därifrån, hur mycket jag hatade henne för att hon fick luta sitt ansikte på honom. Jag vände åter blicken på honom och han vände blicken mot mig. Leende. Vad fan är det som händer med mig?
”Jag tror jag går och lägger mig”, sa jag och gömde en gäspning. Jag har egentligen ingen aning om varför jag sa det, för jag vet att ingen av tjejerna brydde sig om det. Allt de brydde sig om var att få sitta så nära honom som möjligt. Jag hatade deras äckliga uppmärksamhets beroende.
”Du kan ta rummet längst bort.” Han vände blicken mot mig pekade mot en dörren tvärs genom rummet. Jag nickade bara som svar, innan jag hämtade min väska och försvann in genom dörren han pekat på.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Eme_96 - 20 feb 11 - 11:00- Betyg: