Min syster är död, del 10 |
- Selma! Alinas röst är full av lycka och entusiasm och hon visar det med en stor och överväldigad kram.
Jag drar på munnen och känner mig lyckligare än på länge.
- Alina…, suckar jag och drar mig undan hennes kram.
Min lycka är som bortblåst och kvar finns bara de skuldkänslor som dras fram nu när jag ser min bästis. Hur kan jag ha försummat henne så mycket?
- Vad är det, Alinas glada röst klingar sakta av till en mer ängslig och hennes ögon blickar genomborrande mot mig.
- Tänker bara på hur mycket jag svikit dig Om jag mist dig skulle jag aldrig förlåta mig själv, säger jag tyst.
- Åh…
Vi står tysta ett tag innan Alina kommer sig för att släppa in mig i deras fina villa. Jag hänger jackan som jag helt plötsligt märker är för somrig för höstkylan som börjat leta sig in och sparkar av mig skorna.
Fast jag varit hos familjen Berggren så många gånger att jag tappat räkningen för länge sen känner jag mig lätt obekväm. Det är kanske inte så konstigt eftersom jag knappt varit utanför vårt hus på mycket länge.
Jag passar också på att ta en extra noggrann titt runt om mig när vi tar trappan upp till Alinas rum. Först skymtar vardagsrummet med ett öppet dörrhål från hallen. Det är stort, luftigt och böcker täcker nästan hela väggytan. Alinas mamma och pappa sysslar med något inom sjukvård, fast de är inte läkare, och de flesta av böckerna handlar om just det.
Berggren har en ny TV, lägger jag märket till efter ett tag.
- Ny TV, frågar jag Alina för att se om jag inte virrat bort mig ordentligt.
- Ja, fin va? säger hon med stolthet i rösten. Efter en nick från mig fortsätter hon: pappa köpte den förr veckan.
Sen drar Alina med mig upp för trappan till sitt rum. ”Resten av ’granskandet’ tar jag sen”
Jag sitter på den slarvigt bäddade sängen med en tidning uppslagen i knät. Bredvid sitter min kompis med en annan tidning.
Efter en lång, försjunken tystnad säger Alina plötslig: nu känns det nästan som vanligt igen, och hennes röst, som visserligen ska låta glad, har en underton av ängslan. Som meningen egentligen är en fråga: det är väl som vanlig nu, nästan i alla fall?
Jag vet inte vad jag ska svara. Antingen säger jag sanningen, att jag inte har en aning om det någonsin kan bli som vanligt mellan oss igen, eller så ljuger jag och det sista jag vill är att ha ännu mer dåligt samvete. Jag måste egentligen säga sanningen men jag vet att Alina kommer bli ledsen och få en grå dimma över ögonen. Det får hon alltid när hon mår dålig eller liknande och varje gång jag ser henne sådär mår jag lika dåligt själv.
- Jag vet inte, säger jag tillslut. Jag har ingen jävla aning, suckar jag sen.
Jag ser hur min kompis kämpar emot det olyckliga som är på väg in i henne. Och faktiskt, det lyckas till viss del, troligen för hon, liksom jag, vet att det blir svårt att finna samma närhet och samhörighet när en död syster ligger och tryck emellan.
- Inte jag heller, viskar Alina.
Jag lägger ifrån mig tidningen och drar Alina intill mig och trycker till kramen lite extra. Hon gör likadant tillbaka och utan att vi säger något vet vi att båda känner likadant. Och att båda över allt annat vill få tillbaka allt så som det var förut.
- Men hej, Selma! Alinas mamma Helen har ett förvånat uttryck i både ansiktet och rösten. Vad kul att du är här, fortsätter hon.
- Hej, svarar jag. För vad ska jag mer säga, att jag också är glad att vara här. Nej, det känns konstigt att säga så och just nu vill jag inte tänka på något annat än nuet.
Helen nöjer sig med det svaret och frågar om jag vill stanna på middag.
- Snälla gör det, säger Alina och hon ser förbluffad ut över att hennes röst låter så ynklig.
- Okej, kan jag väl. Fast jag måste ringa pappa först.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 3) | | jojo96 - 18 feb 11 - 15:13 | Tack båda två!!!
Ska bli...;) | maddeemaddee - 17 feb 11 - 23:27- Betyg:  | | bra! mejla |
|
|
|
