Starkare än allt, del 8 |
Fredag 25 september
Jade
Min drömdagbok
Jag stod ensam på en klippa och betraktade en rödsprncklig solnedgång. Världen var vacker. Fåglar kvittrade och blommor bromstrade. Jag kunde se ner ifrån klippan och se den brusande stranden neranför mig. Det var samma strand som förut, i drömmen med fågeln.
Det var viktigt att jag var där. Jag vet inte varför, men det var viktigt, hela mitt medvetande höll mig nere lika gravitationen håller mig kvar på jorden.
Det kom en flicka, en smal liten flicka med stora mörka ögon som blänkte i skenet av solen. Det var henne jag hade väntat på, det var hon som skulle få allt att hända. Sakta sträckte hon fram händerna emot mig och med ens var jag rädd. Händerna var mörka och spred kyla. Fåglarna sång tystade så fort jag såg på henne. Blommornas glödande färger falnade och bladen höll ner som fnasiga löv. Naturen var rdd för henne. Det lilla magra flickbarnet hade makt och hon ville mig något. Hon sträckte sakna fram handen emot mig, men jag backade sakta bakot, rädd för kylan hon spred. De sorgsa ögonen sökte mig, vill ha mig närmare. Just som hon sträckte up handen för att vidröra mitt ansikte kände jag kanten på klippan och i samma sekund föll jag, rakt emot en säker död.
Söndag 27 september
Julia
Kvällarna var allt mörkare och det skrämde Julia nästan när hon tänkte på hur hennes liv skulle vara utan solen som lyste upp henne. Hon skulle praktiskt taget dras ner i djupet av mörker. Och kanske bli liggande där, begravas? Förskräckt skakade hon av sig tanken som just anfallit henne. Hon hade annat att tänka på. Som Jades påhitt om att de skulle till polishuset efter skolan. Det var tydligen väldigt viktigt att de kom till polishuset personligen för att göra en anmälan. Julia själv var fortfarande inte helt övertygad om det verkligen skulle vara nödvändigt. Om hon skulle vara ärlig var hon nästan rädd. Hon ville inte gå dit, varför skulle hon det? Varför skulle Jade krångla och försöka så himla mycket?
Innerstinne var hon lite smickrad över att hennes vän visade sin vänlighet och ansträngde sig så mycket. Men kunde hon inte visa sin tacksamhet på något annat sätt, något mindre komplicerat? Men ändå så kunde hon inte låta bli att beundra henne. Varje ord hon hade sagt, varje rörelse. Julia skulle själv aldrig kunna ta initiativ sådär. Inte så… fritt. Jade kom som från ingenstans och Julia hade nog aldrig från början riktigt förstått vilken drivkraft den där tjejen hade, djupt inom sig. Att hon hade allt det där som Julia själv alltid drömt om. Det var inte utan att hon kände sig lite smått avundsjuk och förundrad samtidigt som det nästan skrämde henne det med. Jade skrämde henne. Eller det var inte själva Jade som hon var rädd för, utan hur starkt hon faktiskt påverkade Julia. Hon var glad över att de faktiskt var vänner, för det var det. Det kändes på henne varje gång hon andades. Jade var det första Julia tänkte på när hon vaknade och det sista hon tänkte på när hon somnade. Det var just det som skrämde henne, att ingen hade betytt så mycket för henne tidigare. Inte ens Kim. Hennes vän betydde tusen gånger mer än hennes kille gjorde.
Med en suck strök hon en svettig hårslinga ur pannan. Till och med nu. Inte ens hennes andfådda andetag eller den dånande musiken kunde dränka tankarna som gnagde sig igenom skallen på henne. Fler tankar om Jade hade passerat hennes huvud än antalet gången hennes fötter rört marken. Det var ju helt sjukt egentligen.
Hur kunde någon person påverka andra så mycket? Gjorde hon det med alla hon var i närheten av? Kände alla andra likadant, resten av gänget? Och var det därför hon kom in så snabbt, för att killarna upptäckte henne innan Julia hade gjort det? Och Joel. Hon måste ha påverkat honom mer än alla, han var ju inte hennes bästa vän, han var mer än så. Hon borde vara hans allt.
Fan fokusera, tänkte hon när hon vek av upp vid cykelbanan. Det orangea konstgjorda skenet från gatlyktorna var en vag tröst till den kompakta höstkylan som så envetet tvingade sig in under kläderna på henne. In på bara skinnet kunde hon känna fukten komma krypande. Allt blev mer påtagligt. Varje andetag blev allt mer ansträngt och forcerat medan hjärtat pumpades alltmer febrilt i bröstet. Det bankade hårt och vilt, som att det mot all förmodan hoppades överrösta hennes tankar. Men hon kände av utmattningen i resten av kroppen utan att hjärtat skulle behöva vråla ut sitt eget arbete ännu högre.
Hon vek av in på den lilla cykelstigen ner mot sjön som hon brukade ta då hon skulle ta en längre sväng, de kvällarna innan hon skulle ha prov. Hon pluggade inte kvällen innan som andra hon kände, hon sprang en vända för att kunna rensa tankarna. Vilket nu behövdes allt oftare, ibland sprang hon till och med flera gånger samma dag. Då när det var som värst brukade hon ta en vända ner mot sjön där hon brukade dra ner till den lilla grillplatsen och sätta sig ute på en sten ute mot vattnet. Tänkarstenen. Hennes sten. Dess kyla spred sig igenom tightsen och ner längs låren. Hon visste att hon skulle få en fuktig fläck på byxorna efter att ha setat på stenen, men hon brydde sig inte direkt. Det fanns annat som återigen hade erövrat hennes minne.
Med en smidig rörelse hade hon fått upp mobilen i handen. Bilderna flimrade framför ögonen på henne på skärmen. Bilderna hon inte kunde sluta titta på, de som hade fängslat henne till och med under mötet med rektorn. Hon kunde inte låta bli att se på dem, de där bilderna med henne och Jade sen tjejkvällen. Och det var en bild som hon alltid dröjde kvar till längst. Den bilden som framtvingats av deras spel med sanning och konsekvens framåt slutet då Gänget så gott som däckat. Den då Julias och Jades läppar förenades i en passionerad kyss.
Måndag 28 september
Jade
Mamma skulle följa med oss in på polisstationen men hade fortfarande inte kommit. Så där stod vi, och jag kunde inte låta bli att känna mig lite extra viktig samtidigt som hela magen fladdrade av nervositet. Julia däremot såg ut som att hon skulle svimma vilket sekund som helts. Huden var blek som porslin och ögonen var blanka. Hon såg minst sagt sjuk ut.
”Hur är det?”, frågade jag och strök omsorgsfullt en röd slinga från hennes vackra ansikte. ”Är det huvudverken igen eller?”
Efter en liten harkling försäkrade hon mig om att det var okey, och att hon bara var lite trött. Men absolut ingen fara. Knappast något man trodde på. Jag såg skeptiskt på henne. Hon hade varit väldigt trött på den senaste tiden, och nästan lika blek. Det var nästan så migränen var mer regel än undantag nu för tiden. Minst en gång i veckan gick hon hem från skolan på grund av den och oftast brukade jag faktiskt erbjuda mig att följa med henne. Jag visste att hon inte gillade att gå genom parken själv och jag ville inte att hon skulle känna sig manad att fråga. Julia frågade mig aldrig om sådant, men jag märkte ändå hur glad hon blev så jag kunde inte låta bli. Varje gång jag såg henne le, vilket hon alltid gjorde då, var det som att det värmde skönt långt ner i magen. Liksom i botten av mig. Det kändes nästan som en kick. Att få en kick utav att folk ler, jag vet att det kan låta lite konstigt men så var det.
”Jag kan fixa det här, om du vill. Du måste inte vara med”, försäkrade jag.
”Nej, du skötte jobbet sist. Det minsta jag kan göra är i alla fall att var med dig nu.”
Och så blev det, när mamma kom följde Julia med mig in för att få sitta på en obekväm väntestol i en kvart för att sedan så slussas vidare för att framföra vår anmälan. Den bryske polisen som skulle ta emot den gjorde sig ingen brådska med att få alla papper i ordning men han verkade i alla fall se på oss som att vi var individer. Mogna individer med ett riktigt ärende. Kanske var det för att jag den här gången hade en förälder med mig. Kanske var det först då våra åsikter var något värda. Det tog inte speciellt lång tid, mycket kortare än jag egentligen hade tänkt mig.
På vägen ut pratade jag och mamma om att de inte borde kunna tvinga oss till att undervisas av en numera polisanmäld lärare. Med mitt fulla medtycke diskuterade vi livligt rektorns beslut. Julia däremot travade på utan att säga så mycket som ett ord.
”Men ni får vänta. Det är inte alltid att det händer något.”
”Så vad kan vi göra?”
Min mammas klackar klapprade emot asfalten likt en hästs hovar. Jag gillade ljuset, det kändes så hon på något sätt. ”Inte mycket förutom att vänta och se ifall de hör av sig.”
Med en lam axelryckning klev jag in i bilen. ”Ey, vart ska du?”, ropade jag när Julias ryggtavla försvann meter för meter bort ifrån mig.
”Hem?”
”Aha”, mumlade jag och bet mig i underläppen. ”Men vi kan nog skjutsa dig hem, eller?”, sa jag och vände mig mot kvinnan som var i full värd med att skicka sms på sin nya telefon. Trots att hon var av den lite mer tekniskt lagda generationen hade den nya mobilen varit som ett mysterium för henne. Efter två dagar hade hon gett upp och bett mig om hjälp med både inställningarna och att ladda ner applikationer.
”Ja visst kan vi det”, svarade hon och bredde upp ett bländande leende mot Julia.
”Var det du som bodde i hamnen?”
”Aah, det stämmer”, mumlade hon tyst, nästan lite trevande.
”Dåså, in med dig.”
Julias känslodagbok
Måndag 28 september
Jag vet att jag bara klagar och klagar och klagar men vad ska jag göra? Allt känns så konstigt i mig.
Idag var jag och Jade till polisstationen med hennes mamma. Tydligen så vet hon. Jag vet inte om jag borde vara glad för att Jade bryr sig så om mig, för det är väl det hon gör om hon anstränger sig så? För hela det här handlade ju om mig. Men nu känner jag mig bara dum som lät henne dra igång någonting. För jag kan inte. Jag är för feg för att göra någonting alls. Jag kunde inte ens hjälpa henne när hon var hos rektorn! Jag borde ge henne mer. Ibland känns det som att jag vill ge henne hela min värld, men bara vågar se på hennes genom en glasruta. Varför ska det vara så svårt att göra någonting?
Alla andra tycker att jag är stark, att jag vågar ta plats. De tycker att jag är en sån som kan göra vad som helst, att jag bara kör. Att allting är möjligt för mig. Men det har ingen aning. Jag kan spela, och jag kan göra det bra. Jag kan sätta på mig en mask av teatersmink och le så mycket jag kan. Jag kan säga det jag vet behöver bli sagt och sedan buga till åskådarnas beundran. Och jag kan sedan gå av scenen, dit ingen ser. I mörkret. Sen kan jag ligga veken hela nätterna och bara känna mig ensam. Veta att ingenting är på riktigt, att mina vänner inte ens känner mig. Att de bara känner namnet Julia Widegren. Men de känner inte mig. Jag kan stå i duschen i timmar bara för att ljudet av vattnet ska få dränka alla tankar, och hindra mig för att gå ut i världen. Världen där jag har tillgång till allt. När det egentligen är världen där jag skapar illusioner av mig själv och andra för att jag inte kan ta verkligenheten. För att jag inte vågar eller kan öppna mig själv. Allt är för stort. Vissa tror att jag äger världen, men i själva verket är jag rädd för den.
Tisdag 5 oktober
Julia
Det dröjde en vecka innan Polisen hörde av sig. Tiden fram till dess hade varit som ett vakuum och den där lilla spänningen hade funnits där utan att man egentligen kunde ta på den. Julia såg det som fruktansvärt frustrerande att inte riktigt kunna få något grepp om Jade. Hon liksom halkade runt henne, tassade runt på tå och var ständigt på spänn. Julia hade inte fått kontakt med henne på samma sätt som innan, det var som att inget av det hon sa riktigt nådde fram. Som att Jade själva medvetande befann sig långt därifrån, och att det bara var hennes kropp som vandrade runt med henne i en hel vecka.
Sen hade hon ringt på tisdagskvällen för att berätta det. De hade bara sagt att de skulle ta sig an frågan nu genom att kontakta den åtalade och att de sedan åter skulle ta kontakt med flickorna om fallet gick vidare. Det var allt, men det verkade ha betytt mycket för Jade. Julia kunde höra på henne att hon var avspänd, som att luften hade gått ur henne likt då man punkterar en ballong med en liten nålspets.
”Vi ses väl imorgon”, hade hon avslutat innan hon lade på luren. Själv stod Julia kvar och hade knappt tagit in någonting av vad hennes vän hade sagt.
”Vem var det?”, muttrade Kim och såg anklagade på henne.
”Det var Jade. Det var om… polisanmälan.”
Den lama nickningen var antagligen menat att förmedla någon sorts förstående känsla men de avsmalnade ögonen blängde fortfarande föraktfullt på henne.
”Hon sa inte så mycket. De skulle återkomma om det blev något.”
Han flinade till som hastigast och makade på sig. ”Här”, sade han och klappade med handflatan på sängen på det tomma utrymmet bredvid sig.
Försiktigt satte jag mig ner bredvid honom, i ytterkanten av sängen. Jag såg på mina bara ben och sökte sedan med blicken över rummet efter byxorna. Lakanet kändes kallt och strävt mot mina bara lår. Inte mysigt och välkomnande längre. Det kändes konstigt. Ovälkomnande, hotfullt. Det kändes med ens fel.
”Vad är det?”, muttrade Kim när hans såg sin flickvän rygga tillbaka då han sträckte sig efter henne.
”Jag… jag vet inte”, mumlade hon till svar och tog sig om huvudet. ”Det… är bara så mycket.”
Han lät kasta en misstrogen blick mot henne. ”Du vet att du kan berätta det för mig.”
Men det fanns något där i hans blick som sa det. Det lilla som hade förbytts. Tidigare hade han sett på henne som att hon var hela hans värld, men nu… hon suckade. Det fanns inte där längre. Det fanns något helt annat som hon inte kunde placera.
”Älskling?” Hans ord saknade mening, de var bara som ett tomt skal som ekade inuti henne. Deras blickar möttes, och det hade behövts mycket mer än ord för att förstå vad det var som hade hänt. Men att han inte älskade henne längre kunde hon känna. Något var fel.
”Ah?”, mumlade hon.
”Kom här.” Hans händer kändes kalla lyfte mina lår över hans. De trevande fingrarna letade sig innanför hennes linne och hann knäppa upp bh:n innan hon han få fatt dem.
”Knäpp”, mumlade hon stelt.
”Det var så länge sen”, sa hand och kysste hennes smäckra hals. ”Kom igen älskling.” Händerna vandrade neråt och lekte längs hennes byxlinning.
”Nej.” Hennes svaga viskning försvann bland hans andetag och händer som letade sig allt längre ner. Den ena knäppte upp hennes byxor medan den andre dansade innanför dragkedjan. Hennes ”Nej, Kim. Jag vill inte” försvinna och blev mycket svaga. Hennes svaga pipanden gjorde henne gråtfärdig medan fingrarna pressades in inuti henne.
”Sluta!”, röt hon och drog upp hans hand.
”Men älskling vad är det?”
”Gå.”
”Va?” Han såg på henne helt oförstående.
”Jag vill att du går. Nu.”
Utan ett ljud reste han sig och gick. Med sammanpressade ögon väntade Julia på att fotstegen skulle dö ut och att dörren skulle slå i hallen. Nu brände tårarna innanför ögonlocken och halsen värkte. När hon slog upp dem igen var han bort, men inte hans föraktfulla blick som etsat sig fast på hennes näthinna.
Det var helt tyst i huset och inte så mycket som ett ljud förutom Julias egna andetag. Allt var helt stilla förutom hjärtat som bankade så hårt att det nästan gjorde ont.
|
| Kommentarer | | Ferdos-Lina - 17 feb 11 - 23:14 | | Den här var fantastisk,mejla när nästa del kommer så snabbt som möjligt! | | Jiejje - 16 feb 11 - 12:04 | | helt otoligt, du måste fortsätta!<3 |
|
|
|
