Starkare än allt, del 7 |
Onsdag 22 september
Jade
Det kändes i luften att någonting var på gång. Det liksom låg en liten spänning, som små vågor skapad av en svag neutronrörelse. Det nästan pirrade till av att andas.
”Hur är det?”, frågade jag med ett uns av bekymmer som bröt igen i rösten då jag såg på Julia.
”Det är okey. Känns som att kan kommer få huvudverk igen bara.”
Julia suckade och tog min hand. Armkrok vi tvärs över samlingssalen, det vill säga det stora rummet vid entrén där de flesta elever brukade hänga i slutet och innan dagen börjat. Trots att det knappt var lunch var golvet redan prytt med godispapper och begagnat snus. På väggarna utanför toaletten kunde man se hur en handfull elever hade tycks sig lämpligt att smycka dem med sina egna tags och perverst klotter. Först var det bara inne på toaletten som folk klottrade, men då rektorn bestämde sig för att sluta måla om tog väggarna ut och verkan började sprida sig ut mot själva salen.
Det var fortfarande folk som stirrade när de flickorna gick förbi. Trots att de så gott som bara hade hängt med varandra sen nästan två veckor hade folket fortfarande inte kunnat smälta det. En del viskade när de passerade och jag hade då gett Julia en undrande blick. ”Namnlösa”, förklarade Julia i dem flesta av fallen, då hon bara gick förbi utan att en möta deras nyfikna blickar.
”Namnlösa?”, hade jag frågat första gången Julia sagt så. Julia hade då försökt förklara att de var det ingen mening att ödla tid på att lära känna. De var ju bara töntarna. Men jag hade inte svarat, för hur skulle jag kunna göra de om jag inte förstod. Eller förstått vad hon menat hade jag ju såklart gjort, men inte hur man kunde resonera som så. Men det var väl antagligen för att Julia inte visste att jag själv alltid hade haft den sorts stämpel på mig. Jag tror inte att Julia hade en aning om hur det faktiskt kändes att bli behandlad så, som bottenskrapet av en dam medan de andra gled på dess yta. Men jag hade såklart inte sagt något till henne. Varför vet jag egentligen inte? Hade det inte varit det ultimata, att efter två års längtande äntligen få ge tillbaka. Få den smaka på nederlagets bitterhet som alla andra de hela tiden trampade på fick göra? Men jag gjorde inte det. Kanske var det för att jag var rädd att jag skulle hamna där igen eller kanske bara för att jag inte ville få Julia att ogilla mig igen. Hon kanske inte trodde att jag såg hur hon kollade på mig i början, men det gjorde jag, Jag kunde lätt läsa föraktet i hennes ögon. Det var enkelt efter att ha fått leva med det största delen av sin högstadietid. Jag vet egentligen inte hur det kunde vara så, det kändes nästan fortfarande konstigt att trots att hon hade ogillat mig så hade vi båda tagit sånna chansningar. Nu var vi ju kompisar, det hade liksom klickat på något konstigt sätt och jag kände mig nästan som dragen till henne ibland. Som att vi faktiskt var själsfränder, men ändå helt olika. Jag vet inte om jag någonsin skulle komma förstå hur vi kunde göra så. Tänk om det inte hade funkat, om vårar chansningar hade varit för stora? Men kanske var det ändå så att det lyckades för att det skulle vara så. Kanske tog vi risken just för att vi djupt inne i vårt undermedvetna visste att vi hörde ihop. Sådan vänskap som man annars bara hör talas om.
”Borde vi inte skaffa verktablett eller något ifall huvudverken är på gång?”, viskade jag och stirrade ner i golvet för att undgå att av misstag trampa i något av mängden tuggummin.
”Nja, så farligt är det inte. Inte än.”
”Men det är lättare att behandla om man tar det i början, innan det hinner utvecklas alltså.”
”Asså man orkar inte med att du vet allting”, flinade Jade och buffade till mig lite i sidan.
”Nej, kanske inte. Men det är sånt du får lära dig att leva med.”
”Ja, det är väl så”, sa Julia med en seriös ton till kontrast till det lekfulla leende på läpparna. ”Vad sägs om att du och jag… drar hem till mig på spanskan och tar lunchen där?”
”Det låter perfa”, konstaterade jag glatt. ”Så hinner vi tillbaka tills två för mötet med rektorn.”
”Det orkar man ju inte”, skrattade Julia.
”Men då gäller det väl att göra det ändå. Även om man inte orkar.”
Julia suckade och skakade på huvudet. ”Att du alltid ska göra det rätta.”
”Sån är jag. Om alla var som du så skulle ju världen inte fungerar ellerhur”, flinade jag retligt mot henne och tryckte hennes hand.
”Aouch!”, sa hon, antagligen mer åt kommentaren än känslan i handen. ”Om alla var som du skulle världen vara tråkig.”
Inte heller nu kunde hon få mig att sluta le. Jag hade lärt mig att parera hennes mothugg, så att de inte som i början var som knivhugg i bröstet, utan mer som en dans. Hon ett steg fram, jag et steg åt sidan, inte bakåt. Två steg fram och hon tvingades bakåt för att möta för ett till utfall. Det var som en sport, och dans samtidigt. Nu när jag väl lärt mig det var det hela en lek som var för bara oss. Något som ingen annan skulle förstå sig på, de som inte var på samma våglängd.
Efter att ha gått hem till Julia så hon kunde peta i sig sin lunch bestående av överkokt spagetti och vad Julia kallade sin egen grillchutney lyckades jag faktiskt dra tillbaka henne till skolan även om hon var oroligt motspänstig. Ungefär halvvägs hade Julia försökt att få mig att följa med henne in till grannstan istället, men jag höll mig fast vid vad vi hade bestämt. Vi skulle minsann dit, för vi SKULLE prata omkull rektorn, och vi skulle äga ut alla, inte minst spanska läraren Maria själv, för vi skulle kräva förändring.
När vi kom in på kontoret satt rektorn i sin stol med ryggen vänd mot oss. Han sa inte ett ord, så även jag och Julia stod där under tystnad medan jag inte kunde låta bli att se liknelsen i situationen med något slags filmscenario. Det kändes minst sagt udda at stå där, så malplacerat liksom. I ett liv som jag för bara någon månad sen inte hade haft den minsta aning om. Då hade allt bestått av tankar, förväntningar, förhoppningar men mest av allt nervositet. Jag hade trodde att jag skulle låta mig tryckas ner, tystas, kvävas under andras skrik som innan. Men nu stod jag här, och med ens insåg jag med en nästan panikfylld ångest, men samtidigt stolthet när jag insåg att det faktiskt var jag som skulle få lov att ta det här samtalet. Ingen hade tidigare lystrat till Julias klagomål eftersom att hon ansågs som en av de stökiga, oseriösa eleverna och dessutom så verkade hon inte speciellt motat att genomföra det överhuvudtaget.
Jag hade praktiskt taget varit tvungen att släpa henne dit till skolan, så vad skulle få henne till att ta den ledande rollen i diskussionen? Antagligen så fanns det inte någonting som argument starkt nog för att väcka hennes intresse. Inte ens Kim skulle nog fungera längre. Om jag skulle vara ärlig var jag nästan orolig för hur det egentligen var med dem.
Stolen knarrade förrädiskt när det sakta vreds så hans blick mötte min. Den var kall som stål och jag kunde knappt minnas hur jag hade kunnat tycka att rektorn verkade trevlig, då första gången då jag träffade honom.
”Så?”, muttrade han och spände käkarna. ”Vart ska man börja.”
Munnen kändes obehagligt torr när jag försökte tala. När jag svalt två gånger i försök att återfukta den kom jag på att jag egentligen inte hade något alls att säga. Vad skulle man svara på det liksom? Var det ens en fråga?
”Ja…”, fick jag fram och såg bara stint tillbaka på honom.
”Jag förutsätter att ni båda är väl medvetna om att det är oacceptabelt, erat beteende. Skolk är något som vi värdesätter att förebygga. Det vet ni väl?”
Jag mötte hans blick för en halv sekund innan jag vände mig om för att finna stöd hos min vän. Modet sjönk ner metervis i bröstet när jag såg att hennes blick var fastklistrad vid sin mobildisplay. Jag kände mig nästan dum där jag stod och blickade mot henne med vädjande ögon. Så ensam, så övergiven. Jag var tvungen att ta den här striden ensam.
”Du…” Jag hindrade med ens mig själv. Jag var tvungen att göra det här bra. Om jag verkade för energisk och ivrig skulle han bara ta mig oseriöst. Nu gällde det att hålla sig lugn och använda det lugn, mogna språket. ”… har mitt fulla medtycke, men jag finner det även oacceptabelt att eleverna blir dåligt behandlade. Anledningen till att vi inte varit på lektionerna, är som vi redan påpekat, att vi anser Maria som en opresentativ lärare.”
”Era personliga åsikter kan inte bedöma lärarnas lämplighet. Det finns faktiskt skolplikt i vårt land. Det är lag på att man till och med år nio ska gå i skolan.”
Jag kände hur pulsen slog hårdare och snabbare för varje ord han sa. Hur skulle jag kunna utstå det här samtalet i säkert en halvtimme till, dessutom med en framgångsrik utgång?
”Ja, det är jag väl medveten om. Men det finns även lag som säger att det är förbjudet att slå barn. Alltså har lärare inga som helst rättigheter att misshandla sina elever. Det är just därför som jag inte infinner mig på lektionerna längre. Jag tänker inte undervisas av en lärare som orsakar eleverna skada!” Jag kunde faktiskt se hur orden tog skruv, hur det träffade honom med all sin kraft och nästan rubbade hans tidigare högmod.
Jag vände mig mot Julia och mötte hennes häpna uppsyn. Ögonen var brett vidgade och underkäken hade förlorat kontakten med överkäken. Ögonbrynen höll sig högt upp i pannan ett bra tag innan hon generat slog mer sin blick igen.
”Så du har alltså upplevt det här? Denna så kallade misshandel?”
”Eh, nej det har jag inte.”
”Så hur kan du då vara så övertygad om det? Du kan inte anklaga någon med ett ryktesbaserat underlag.”
”Jag såg det. Jag såg hur hon slog till Julia, och det finns fler elever som kan intyga om att detta skett vid flera tillfällen.”
Rektorn bytte pricktavla och spände nu ögonen i Julia istället för mig. ”Jasså?” Han besvarades med en kylig nickning vilket var det enda som fram tills nu var det enda som utgjort Julias existens i diskussionen. Hon fingrade lite till på sin telefon innan hon lade ner den i fickan och drog fingrarna genom håret. Hon gjorde sig ingen brådska och jag förundrades över hennes lugn. Hon var lugnare än mig, starkare. Men trots att hon talade långsamt kunde jag tyda hur rösten skälvde till i redan den första meningen.
”Det stämmer. Det vet du, det är inte första gången jag påpekat det. Jag har gång på gång tagit upp det här problemet, så du kan inte påstå att det är en nyhet.”
”Tidigare var det här ett högst oprioriterat… hur ska jag säga… mål. Här arbetar vi professionellt. Man kan inget göra utan konkreta bevis. Inte för sådan fantasifoster.”
”Det är fler som klagat idigare har jag hört”, och kände mig nästan liten som en advokat som var just till att dra upp sin förundersökning. ”Det är alltså ett befintligt problem som uppenbarligen redan är etablerat problem.”
”Snälla, Jade, Försök inte framstå som prominent.”
Det var då som jag reagerade blixtsnabbt och pratade innan jag ens hunnit uppfatta hans ord. Men det var liksom bra, för annars skulle jag ha vekat, förblivit tyst och kanske till och med blivit generad. Men nu bara rann orden ur munnen på henne i ren vrede.
”Hur understår ni er att ens påstå detta! Jag har kommit hit för att upplysa er om ett problem, och så bemöter ni mig såhär? Var det inte ni som nyss sa att de personliga åsikterna inte fick spela in. Att det här är seriöst!? Sätter ni agerar på, hur ni bemöter oss elever”, frustade jag och slängde en blick mot Julia som återigen tagit upp sin mobil. ”är inte speciellt professionellt.”
Med ens spärrades ögonen upp. ”Hur långt tror du egentligen att du kommer med det här?”
”Inte särskilt långt med den här konversationen med tanke på att du inte vill tro på vårt ord.”
”Jade”, suckade rektorn matt och slog ner blicken i golvet. Ingen verkade vilja möta min blick längre. Kanska var jag bara besvärlig som tog allt så allvarligt medan de bara ville sopa problemen under mattan och stoppa huvudet i sanden. Men jag tänkta inte köpa det upplägget. Det var ju för fan sjukt! Jag kände hur det hettade inombords. Aldrig att jag tänkte ge upp. Det handlade trots allt om misshandel. Hon hade slagit elever, och inte vem som helst heller. Hon hade slagit Julia. Min Julia.
”Jag tror nog att om ni ska få något större stöd så måste ni ha mer konkreta bevis.”
”Nåväl”, mumlade jag och nästan frustade och kunde förnimma bilden av en tjur då den var just till att anfalla. ”Då är det väl så det får bli. Tack för att ni tog er tid.”
Jag vickade lite på huvudet för att indikera att samtalet var slut innan jag vände på klacken för att marschera mot dörren.
”En sak till”, sa mannen med en aningens slätare stämma. ”Jag tänker inte agera för tiden som varit. Jag tänker låta mig se genom fingrarna angående eran frånvaro. Men från och med nu vill jag se er på spansklektionerna.”
Jag svarade inte, gjorde bara en halv nickning innan jag tog Julia i armen och drog ut henne ur rummet. Mina steg klapprade så fort över golvet att Julia knappt han med över tröskeln. Nu såg hon nästan skärrad ut, ”Jadie chilla”, hörde jag hennes röst lugna.
”Tja, det där gick ju… sisådär.”
Julia stirrade generat ner i golvplattorna. ”Men du hade väl inte förväntat dig att det faktiskt skulle bli en förändring.”
”Jo, och jag tänker hålla fast vid det.”
Oförstående såg hon på mig en stund innan hon stannade på sin plats. Men jag lät mig inte hindras, jag marscherade på i korridoren. Jag hade bestämt mig. Jag gjorde det trots allt för hennes skull. Med slutna ögon och med det i åtanke fortsatte jag med att låta fötterna styra mig vidare.
”Jade, Jade, vänta!”
”Vad är det?”, mumlade jag och snurrade runt. Min vän såg olyckligt på mig. Hon såg minst sagt bedrövad ut.
”Vad gör vi?”
”Vi går hem. Vi fortsätter som vanligt, och imorgon går vi till skolan igen, till spansklektionen.”
”Så vad, ska du bara ge upp nu?”
Jag lät ett vagt leende sprida sig över läpparna för att lindra hennes nu ännu mer uppgiva uppsyn. Hon som nyss gav skenet av att inte bry sig.
”Nej det gör vi verkligen inte, vi forsätter som vanligt. Som att allt var bra. Allt kommer se bra ut på ytan, men det här är bara början.”
”Vad menar du?”, hördes henens lätt darriga få fram.
”Vi ska gå till högre makter.”
|
| Kommentarer | | Jiejje - 16 feb 11 - 12:07 | | har blivit helt såld på dina noveller, har faktiskt skrivit en dikt om dem, du får gärna läsa den! | | Ferdos-Lina - 14 feb 11 - 22:58 | Underbar del,mejla när nästa del kommer!
God alla hjärtans dag! |
|
|
|
