Vänskap som aldrig sviker |
Klockan närmade sig nio på Lördagsmorgonen och solen stod redan helt fritt på himlen och sken ut sina strålar för att väcka alla oss morgontrötta. Solstrålarna sipprade in mellan persienner och lyckades hitta den svåra vägen mellan gårdagens öl burkar, som var kvarlämnat på bordet, tills den tillslut hamnade i mitten av mitt öga precis som de kommit dit på uppdrag av solen själv.
Jag reagerade som de allra flesta brukar göra, vänder mig om, trycker in huvudet i kudden, drar upp täcket lite extra högt och ligger kvar i någon minut ända tills det i huvudet går upp att det är meningslöst och försöka somna om i det ljusa och solstrålefyllda rummet.
Därefter följer den sedvanliga morgonproceduren: Jag går upp och trycker ut gårdagens drycker genom min käraste kroppsdel, ställer mig i duschen och njuter av det sipprande vattnet ända tills jag vrider om kranen till kallt för att ge kroppen den där ”nu ska du vakna” injektionen. Tar handduken och torkar lite extra hårt så att jag på samma gång ska kunna utnyttja handduken för att klia mig på ryggen.
Färdigtorkad och med handduken fastspänd runt midjan går jag runt i lägenheten och slänger i mig den enkla och snabba kaviarmackan jag nyss gjort, för att sedan gå till kylskåpet och klunka några deciliter mjölk från mjölkpaketet. Efter den näringsfattiga frukosten är det dags att städa upp gårdagens burkar från bordet eftersom de ändå inte gjorde någon nytta för att hindra solstrålens väg. När jag sedan slängt iväg några burkar i den överfyllda soppåsen borta i hörnet under skrivbordet inser jag hur tråkigt det är att röja upp och faller ner i soffan framför teven, där orkar jag inte leta efter något bättre att se på, utan istället blir jag fast framför Nyhetsmorgon Lördag och Lasse Bengtsson.
Signalen av Terence Jay klingar till i örat och på bordet ligger en fullständig galen telefon och vibrerar. Ljudet känns så högt som ett ånglok och i tron om att det är väckarklockan stänger jag av ångloket. Jag inser sedan att jag somnat framför Lasse Bengtsson, att klockan har passerat tolv och att det inte alls var väckarklockan.
Inom kort lyder tonerna åter igen av Terence Jay, denna gång inte alls uppfattat som ett ånglok. Tar telefonen för att svara och i andra änden på luren hör jag hälsningsordet och ett namn som inte uppfattas. När jag sedan börjar förstå att det är i telefon jag pratar så hör jag hur personen på andra sidan snackar om att det är på gång ikväll. Han rabblar något om att jag drog ett löfte igår och att han tyckte jag skulle hålla det löftet. När han tröttnat på min tystnad i telefon lägger han på och jag reser mig för att gå ut till Max och köpa en mugg kaffe med tillhörande kanelbulle.
När jag ätit upp min kanelbulle och fortfarande sitter och dricker kaffet så kommer jag på att det var Filip Ritz som ringde, ledaren för stadens lokala huliganfirma. Jag anar sedan vilket löfte jag gav Filip men blir tvungen att ringa en tjejkompis och se om man kan få något bekräftat. Hon svarar och efter lite småsnack kom vi in på ämnet. Hon förklarar sedan för mig att jag hade lovat Filip att vara med honom och vår lokala firma under kvällen. Vi kommer sedan in på att jag varit rejält onykter kvällen innan och efter en stunds mer prat tackar jag för hjälpen och lägger på.
Jag sitter kvar i soffan och får ångest för att jag varit så onykter att jag kunde lägga ett löfte som jag inte alls egentligen stod för. Men jag tänker lite lätt att det är sådant som händer, oförutsedda saker händer. Har jag också lagt ett löfte så ska det inte brytas, även om det är alltför många personer som lovar något bara för att lindra en annans persons känslor. Men när de sedan bryter löftet så har man allt ifrån lindrat det.
Hela förmiddagen flyter på mycket bra. Jag åker till jobbet som jag nyss blivit anställd på, som också är mitt första sen jag tog examen för ett år sedan. Eftersom jag inte riktigt har kommit in i arbetsmiljön och bland arbetskompisar ännu så händer det att jag får fråga vart många saker ligger och så vidare.
Just idag är det en sådan dag. Jag sökte några verktyg för en demontering som jag skulle göra och var tvungen att gå och fråga Göran, den mest erfarne av mina arbetskompisar. När jag frågar han så avbryts jag snabbt av att han frågar om jag stöder huliganismen. Jag blir chockad, men visar det inte på min utsida. Istället slänger jag ur mig att jag tyckte det var en dum fråga och sekunden senare känner jag hur dumt det var att svara som jag gjorde. Men Göran bara harklar till lite retsamt och berättar sedan för mig vart verktygen jag sökte låg någonstans.
Mitt i demonteringen av maskinen, som för övrigt hade fått ett motorhaveri, ringer Filip till mig. Jag blir osäker om jag borde svara eller inte men bestämmer mig för att svara eftersom jag skulle få ett sådant dåligt samvete om jag inte svarade. Filip frågar mig direkt om jag bestämt mig och jag svarar att jag håller mina löften. Filip undrar om jag var tveksam i mitt beslut eller inte och jag bestämmer mig för att svara på samma sätt även på denna fråga.
Efter en stunds snack om annat hade jag hopp om att han skulle lägga på och inte prata mer om kvällen med firman. Men i slutet på vårt samtal kom det tillbaka då han snabbt och enkelt sa att jag skulle vara vid Garlands pub klockan åtta ikväll. Kort säger han sedan hej då och lägger på utan förvarning. Efter att ha lagt ner min telefon i arbetsjackans mobilficka fortsätter min demontering av maskinen.
Arbetsdagen har gått fort och när det sedan är dags att plocka i den nydiskade matlådan i ryggsäcken börjar jag självmant tänka på hur kvällen kommer att se ut. Jag inser nu att det kommer vara mitt första, riktiga slagsmål som grundar sig på respekt för två firmor emellan. Det kommer att vara en helt annan upplevelse än de fyllebråk man varit med om genom tiderna. Jag inser att som oerfaren fotbollshuligan kommer detta bli det farligaste slagsmålet jag någonsin varit med om. Med oerfarna nävar och dess slagteknik kommer jag att behöva tänka taktiskt. Men trots att jag insett vad jag lovat Filip så bryter jag inte mitt löfte utan istället står jag för vad jag lovat.
Jag sätter mig på min cykel och trampar hemåt från jobbet. Lägger mig som vanligt för att sova ett par timmar men vaknar tillslut av att signaturmelodin för Robinson spelas på tv:n. Lika fort som jag satte mig på cykeln för att komma hem efter jobbet sätter jag mig nu på cykeln för att inte komma allt för mycket försent till Garlands pub.
Jag trampar och känner efter ett par kilometer att jag börjar få ett rejält flås och bestämmer mig för att istället sakta ner och ta det lugnt. Efter ytterligare två kilometers trampade kommer jag fram till puben.
Jag bemöts utanför dörren av dörrvakten och blir tvungen att visa upp legitimation. Jag släpps in genom dörren och jag kan knappast säga att det var svårt att hitta till rätt bord när man bemöts av ett femtontal sjungande och snackande huliganer. Jag som oerfaren går som de oerfarna brukar göra fram till bordet för att sedan hälsa på Filip. Han välkomnar mig och ber mig sätta mig. När jag satt mig ner så märker jag att det är flera av de andra som jag känner igen sen kvällen tidigare.
Filip presenterar mig för de andra även om jag hör på presentationen att han redan har berättat för dem om mig och mitt löfte. För sekunden efter hans presentation får jag en hel del frågor riktade mot mig angående mitt löfte. Bland annat varför jag sa ett sådant löfte och om jag tänkt på att fortsätta umgås med firman.
Efter att ha svarat på en del frågor och fått de understökade berättar Filip för mig att han lockade mig till detta löfte för att de tyckt att de behövt mig. Jag blir förvånad över att han berättar detta för mig eftersom att jag aldrig riktigt sett mig själv som en viktig person, varken fysiskt eller genom hjärnan. Men jag accepterar Filips omdöme och påstående om mig genom att ge han en lätt huvudnick tillbaka och klunkar sedan i mig några klunkar av min starköl.
Efter att ha suttit och druckit med dessa femton huliganer och pratat om allt från grodor till dagens politik berättar Filip att det är dags att ge sig av. Han förklarar att han fått ett sms från våra motståndare för kvällen, det vill säga den andra firman. Vi går sedan i samlad trupp ut från Garlands pub och nästan direkt utanför ytterdörren blir vi alla tysta och det märks att jag skulle sitta risligt till om jag ens hostade i denna situation.
Efter ett tag bryts tystnaden utav Filip som berättar att vi närmar oss platsen där kvällens händelser kommer att utspelas. Han berättar för oss alla att vi ska vara i stadens gamla och numera stängda parkeringshus. Vi går igenom hur vi som bäst ska klara oss mot våra motståndare och vad jag uppfattat det hela som är de starkare än oss både när det gäller taktiken och det fysiska. Jag förstår att detta var viktigt för killarna i firman, detta var något som skulle lyfta firmans respekt rejält om de lyckades vinna ikväll.
När vi går uppåt mot takvåningen i parkeringshuset börjar jag känna mig mer och mer att vi alla är en individ, att jag smälter in bland killarna. Nu hörs vrålen, nu hörs vrålen från våra killar och deras. Det ekar i huvudet men det känns som en skön känsla. Jag vet inte varför jag fastnar i känslan. Jag är normalt sett inte alls någon huligantyp men ikväll känns det som allting bara biter sig fast i min kropp.
Det finns ingen återhämtning efter den långa promenaden till parkeringshuset. Allt sker så fort. Sekunden efter vi nått takvåningen på parkeringshuset är vi redan stormade av ett tiotal glasflaskor. Jag har turen att inte få någon i huvudet men ser hur Erik får håret blodig när flaskan träffar honom och går sönder. Efter glasflaskorna försöker jag söka av området men hinner knappt blinka förens våra motståndare kommer springande emot oss med vad jag antar är deras firmaledare i täten.
Tiden är knapp och jag hör Filip skrika till något som jag inte hinner uppfatta. Hundradelen senare springer vi emot dem. Jag försöker lägga mig någonstans i mitten av gruppen för att få lite mer tid på att fundera ut hur jag ska kunna stoppa deras ledare. När jag sedan hört smällarna av två stycken fronter slå ihop vet jag vad jag ska göra för att sänka honom och förhoppningsvis vinna respekten bland mina egna.
Jag tar mig sakta men säkert framåt i vår grupp samtidigt som jag iakttar hur mitt jaktbyte rör sig och vart han befinner sig. När jag sedan är bakom vår front tar jag med full sats mina första löpsteg för kvällen och trycker mig genom vår front med sikte på mitt byte. Jag böjer ner mitt huvud en aning efter att ha kommit ut från vår front och ställer in siktet till ett hundra procent på mitt byte. Sekunden senare slår mitt huvud ihop med hans och han faller ner på backen. Deras ledare var sänkt.
Jag hinner tänka en kort tanke som säger och frågar vad fan jag håller på med. Men adrenalinet i min kropp har tagit övertag och jag tar tag i hans arm och drar upp han på fötter igen. Jag ser hur groggy han är och ger han ett slag till över näsan direkt uppföljt av ett slag över käken. Som avslutning drar jag ihop mitt huvud med hans en gång till och släpper ner han på betonggolvet i parkeringshuset.
Flera av killarna i vår firma har fått deras blickar riktade mot mig. Flera av dem pekar och gestikulerar mot mig och skriker ord som jag inte uppfattar. Jag antar att det är för att de har sett vad jag gjort. Men sekunden senare så känner jag två hårda stötar mot mitt bakhuvud och förstår att de tidigare blickarna mot mig var menat som varningar. Jag faller i backen och hinner känna ett par sparkar mot överkroppen innan allting slocknar för mina ögon.
Jag vaknar upp på en parkbänk som ligger i en park vars namn är Rosa parken. Den mest populär parken i vår stad. Parken används bland annat till olika evenemang under vår och sommarkvällar. Men nu ligger jag på en bänk, blodig och groggy som om jag vaknat upp från en halvfärdig operation på grund av att morfinet slutat värka.
Mina ögon öppnas och jag bemöts av killarna från vår firma. Det snackar något med varandra och berättar sedan för mig att jag fick två slag med en teleskopbatong i nacken. De berättar att jag direkt hade gått i backen och mottagit runt 10-20 sparkar och slag på kroppen. När jag sedan själv känner efter om jag kan känna någon smärta kommer det. Jag tror inte jag kunde hitta någon smärtfri punkt på min kropp.
Filip ber sen alla de andra att lämna han och mig ifred en stund. När de andra gått ifrån så ber han mig om ursäkt för att han utsett mig för något sådant här. Men jag förklarar sedan för honom hur jag känt när vi gick mot parkeringshuset, hur jag känt när vi gick upp mot takvåningen. Han ler och klappar till mig ett par gånger över axeln som jag genast känner smärta i.
Han hjälper mig att sätta mig upp på bänken och vi märker genast tillsammans att min axel är ur led. Vi hjälps åt att få den tillbaka i led och med smärta och tid som har känts som en evighet så sitter den på rätt plats till slut. Han sätter fram sin mobilskärm framför mig och jag kan se mitt ansikte. Båda ögonen är uppsvullna och blodiga och jag har flera sår över ansiktet. Det enda som verkar ha klarat sig bra i mitt ansikte är tänderna. Jag tar sedan i med mycket kraft och ler med att stort smil så att tänderna syns, för att visa Filip att jag mår fint. Han skrattar och kramar sedan om mig för att sekunden senare hjälpa mig upp på fötter.
Vi börjar tillsammans sakta men säkert gå mot resten av firman. Resten av gruppen tar täten efter mig och Filip. Jag vrider smärtsamt på huvudet för att kunna se hur mycket skada de andra hade tagit. Alla är blodiga och jag antar att vi hade åkt på rätt så mycket stryk och förlorat kampen mot de andra, men hoppas på ett positivt besked från Filip senare. Jag vänder mig sedan framåt igen och lägger upp armen över Filips axel och han likadant.
Efter ungefär en kilometer tar Filip fram två ölflaskor hur sin väska. Han öppnar en till sig själv och ger sedan den andra till mig och säger:
”Tack för att du hjälpte oss idag, idag vann vi en viktig kamp som kommer stärka oss framöver, det bästa är att det var du som sänkte deras ledare”.
”Det var inte jag som gjorde att vi vann idag, det var vi tillsammans som slogs, det var vi tillsammans som la upp taktiken, det var vi tillsammans som fattade besluten efter anstormningen av glasflaskorna och det var vi tillsammans som vann idag”, svarade jag tillbaka till Filip.
Han kramar till mig med högerhanden som han har över min axel och jag öppnar sedan min ölflaska och tillsammans dricker vi ett par underbara klunkar utav ölen som inte kunde smaka bättre än vad den gjorde nu när vi var i det skicket vi var.
Med resten av firman bakom oss, var vi åter igen en samlad trupp som tillsammans gick hemåt mot mig. Vi var en samlad trupp som lever på vänskapen, en samlad trupp med vänskapen som den starkaste ståndpunkten.
|
| Kommentarer | | Bubba - 13 feb 11 - 22:23 | Kopierad direkt från Word, därför det kan vara lite mycket space på en del ställen.
Skriver Hösten 2009. |
|
|
|
