Osynlig kärlek del 1. |
Har ni någonsin känt att det är något som fattas i ert liv, att ni på något sätt känner er ensamma när det finns flera personer runt om kring er? Det är så jag känner mig nu, det känns som om något fattas, men jag kan inte komma på vad. Jag har ju min bästa vän Sara som vi brukar hitta på roliga saker med och hon förstår mig, jag har två syskon och föräldrar såklart. Så jag är inte direkt ensam, men det känns som det…
Det är måndag morgon, jag står framför spegeln i korridoren och kammar mitt ganska korta, bruna hår. Jag orkar inte fixa det, så jag har det bara utsläppt. Sedan tar jag fram min mascara och kletar lite på mina bruna ögonfransar.
Ännu en tråkig dag i skolan, jag verkligen hatar måndagar, de är så tråkiga. Jag gick ner för att äta frukost, det fick bli två rostade mackor med ett glas apelsinjuice. När jag var klar satte jag på mig jackan, skorna, mössan och vantarna och promenerade till skolan. Det tog ungefär en kvart för mig eftersom att jag bor så nära.
I skolan så mötte jag upp Sara och hon gav mig en varm och mysig kram.
- Hej Vicki, hur har din helg varit? Frågade Sara med ett leende på läpparna.
Jag skrattade och sa att den var mysig och ganska tråkig utan henne.
- Nästa helg måste vi hitta på något, det är ju tråkigt att sitta instängd hemma hela helgen utan något roligt sällskap! sa Sara och jag log och nickade.
Vi gick andra året i gymnasiet, och jag måste medge att det inte är det lättaste året heller. Vi får inte så många läxor, vilket ger skolan ett litet plus. De tre första lektionerna innan lunch bestod av matte, engelska och svenska. Min mage kurrade verkligen trots de två stora rostade mackorna som jag åt imorse. Men det är så med mig, jag blir fort hungrig, men tjock är jag inte. Jag är normalsmal, vilket jag gillar. Jag har ganska långa ben, jag är ungefär 1,70 cm lång. Jag får ofta komplimanger för mina ”perfekta” ben med de ”perfekta” låren.
Det är många folk idag, det beror nog på att de serverar pizza. Det var svårt att hitta ett ledigt bort, men tillslut så hittade jag ett bord åt höger och vi satte oss ner där.
- Jag hatar verkligen engelska, det är så tråkigt och väldigt svårt. Jag är urusel på det, bortsett från dig. sa Sara och tittade på mig.
- Men komigen, du vet väl att jag alltid har varit bra på engelska. Sa jag och flinade.
- Jaja, börja inte skryta nu, jag hatar när du gör det, sa Sara och tog en bit ur hennes halvätna pizza.
- Du hatar ju allt, det finns så få saker du inte hatar… sa jag retsamt och Sara blängde lite surt på mig.
- Nej det är faktiskt inte sant, jag älskar många saker. Jag höjde ena ögonbrynet.
- Jaså, som vadå? Sa jag och hade armarna i kors samtidigt som jag satt lutandes mot stolen.
- Darin… sa Sara drömmande och tittade på Darin som satt två bord ifrån oss.
Han gick sista året i gymnasiet, och Sara är dökär i honom. Hon har varit det enda sedan förra året när vi precis började här. Jag himlade med ögonen och gjorde en äcklad grimas.
- Men komigen Sara, gillar du verkligen honom så mycket? Ni har knappt pratat och du vet ingenting om honom… sa jag men Sara bara ryckte på axlarna.
- Och? Han är söt och snygg och det räcker för mig. Och hans underbara ögon, de där djupa och härliga ögonen…
- Hallå, vakna, jorden anropar Sara! Sa jag och klappade med händerna framför hennes ansikte för att väcka henne ur hennes drömmar. Inte en chans att det blir de två, han vet knappt vem hon är.
- Jaja, var inte så barnslig nu. Förresten, när börjar vi? Undrade Sara och drack lite vatten ur hennes glas.
Jag tittade på den stora klockan som hängde på väggen mitt i matsalen.
- Om ungefär en kvart. Ska vi gå? Sa jag som redan hade ätit upp min lilla pizza bit. Jag var inte så förtjust i pizza, till skillnad från Sara.
- Okej, jag ska bara dricka ett till glas vatten, du kan börja duka av och sedan vänta på mig vid vårt bord.
Jag nickade och gick för att duka av. Mattanten som stod där log mot mig, antagligen för att jag hade ätit upp all min mat och inte slängt den. Sedan gick jag för att sätta mig vid vårt bord och vänta på Sara, innan jag krockade med någon. Jag tappade balansen och föll pladask på golvet. Jag tittade upp för att se vem personen var, och till min förvåning så var det Darin.
- Oj ursäkta, gick det bra? Sa han och räckte fram hans hand för att hjälpa mig upp.
- Ja, det är ingen fara, det gick bra. Sa jag och tog emot hans hand och reste mig upp. Han log mot mig och gick sedan vidare. Det där leendet, det underbara leendet fick mig att bli blossande röd om kinderna. Och de där perfekta ögonen…
Vad håller jag på med? Jag tänker inte falla för honom, trots hans vackra och djupa ögon och det där härliga leendet. Sara hade rätt, hans ögon var väldigt djupa… Skärpning nu Vicki, du känner knappt honom! Jag försökte skaka av de tankarna och satte mig vid bordet för att vänta på Sara, som nu var klar. Jag sa förstås inget till henne, hon skulle ställa hundratals frågor och titta avundsjukt på mig, vilket jag verkligen inte orkade med.
Lämna gärna en kommentar :)
|
| Kommentarer | | Lyllomig99 - 21 feb 11 - 17:28 | Tack för era kommentarer !
Jag har inte hunnit skriva en fortsättning men jag gör det så fort jag kan, och när jag har publicerat den här så skickar jag ett mejl ;) | | Ferdos-Lina - 14 feb 11 - 22:57 | | Jättebra skrivet,mejla när nästa del kommer! | | Samme15 - 13 feb 11 - 18:30 | Den verkar riktigt bra, fortsätt gärna.
La bara märke till att du hade skrivit att hon var 1,70 cm
lång och inte 1,70 m eller 170 cm, annars va det jättebra :) |
|
|
|
