Ångest är min vän |
Ångest har alltid varit min vän. När jag var en liten sexårig flicka som precis hade börjat skolan träffade jag Ångest för första gången. Jag tror det var när jag ignorerades, när jag glömdes bort och när jag existerade i ett kort ögonblick för att sedan kastas bort igen. Det var nog då jag och Ångest gick hand i hand hem. Sedan dess har Ångest alltid varit min följeslagare genom livet.
Ångest fanns där för mig när jag insåg att jag inte är den sortens tjej man tycker om. Man bara blir van vid att hon finns. Man viftar bort henne tills man behöver henne. Ångest fanns också där för mig när jag tyckte om en kille för första gången och han, tillsammans med hela klassen, skrattade åt mig. Eller när mitt tolvåriga jag tyckte om en annan kille, som var mycket medveten om detta och uppmuntrade mig för att sedan tydligt visa att han inte var intresserad. Gång på gång. Eller när min första riktiga kompis inte ville vara med mig längre. Eller när de i klassen tydligt visade vart jag hörde hemma, på botten. Jag och Ångest spenderade mycket tid tillsammans under låg- och mellanstadiet.
Men jag tror inte det var förrän jag började högstadiet som jag och Ångest blev oskiljaktiga. När jag kände mig lycklig över att bli fri från dessa människor som tvingat mig vända mig till Ångest, för att sedan börja i en ny klass och snart krossas mot marken igen när allt bara blev värre. När allt började hända så snabbt, när jag tvingades in i en värld jag fortfarande var naivt ovetandes om. När jag tappade kontrollen och bara väntade på att få höra att nästa katastrof hade slagit till. När jag började tänka att man kanske inte är så mycket värd om man inte är smal eftersom den jag såg upp till så desperat försökte svälta sig. När jag var tvungen att gå till skolan och låtsas som att ingenting hade hänt. Som att allt inte kändes hemskt och främmande. Och som om det som hände kvällen eller morgonen innan aldrig hade hänt.
När jag, samtidigt som allt var utom kontroll, för första och enda gången hittills tyckte om någon så mycket att jag glömde andas varje gång jag såg honom. Ingen förstod. Jag var fånig, hette det. ”Nu överdriver du”. Då gick jag hem till Ångest. Jag visste att Ångest skulle vänta på mig, ta emot mig med öppna armar. Ljuva vän, men ack så farlig. Ångest som så gärna satte sina klor i mig och intalade mig att jag inte var så mycket värd.
Jag blev fri från de kvävande känslorna för honom ungefär samtidigt som jag började på gymnasiet. Nya klasskamrater, nya krafter. Återigen intalade jag mig själv att det skulle bli bättre, trots att jag gick på samma skola som honom. Jag hade ju inga känslor kvar. Ångest började bli mer och mer ointressant. De öppna armarna verkade inte längre lika inbjudande. Det varade dock inte länge. Sakta men säkert började Ångest locka mig igen. När jag började falla för hans bror. Jag försökte fly från de bekanta känslorna så länge jag kunde, men jag misslyckades ganska grovt. Det var så fel. Så fel. När jag fick reda på att han hade tjej låtsades jag som att det inte gjorde mig något, sa alltid att jag mådde bra och att det egentligen inte förändrade något, men det var då jag gav upp. Det var då jag motvilligt släppte Ångest tillbaka in i mitt liv. Och jag insåg att jag aldrig skulle bli fri. Ångest har alltid varit min vän, och kommer alltid vara min vän. Och faktiskt, det är det enda jag kan räkna med. Ångest är den enda vän som med all säkerhet aldrig kommer svika mig.
Konstigt nog är jag inte tacksam.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | FejkatLeende - 21 feb 11 - 22:17- Betyg:  | omfg. så sjukt bra!
den träffade mig rakt i hjärtat!
helt stum.
brabrabra! | | Maadelen3 - 16 feb 11 - 18:28 | åhherrejävlar.
vet inte ens vad jag ska säga. pretty damn wonderful |
|
|
|
