Starkare än allt, del 6 |
Jade
Jag och Julia hade sminkat oss i timmar i väntan på att Elina, Sandra och Fanny skulle dyka upp. Men de verkade inte göra sig någon brådska så vi hade haft all världens tid att fixa i odrning oss och applicera varenda liten dusch hårspray rätt. Jag såg mig i spegeln och betraktade mina svarta mascarakantade ögon.
“Asså shit vad snygg du är”, viskade Julia och sneglade på mig från andra sidan mascaraborsten.
“Tack”, fnittrande jag och log. “Din förtjänst, det var ju du som fixade det.”
Julia log brett in i spegeln och blinkade häftigt. “Det var inte make-upen jag menade.”
“Jaha tack”, sa jag lite generat. “Jag har aldrig rikitg var nöjd med mig men aah...”
Bara för en tiondels sekund inbillade jag mig att Julia frös till. Lågan i ögonen falnade medan kinderna tappade till. Men hon fortsatte helt normalt; “Varför inte det?”, frågade hon häpet och smackade med läpparna efter att just ha applicerat ett nytt laget läppglans.
“Jag kände väl inte att jag hade någon anleding tidigare”, skrattade jag och log mot henne in i spegeln. “Men nu när du säger det, helt åt helvete är det ju inte.”
“Åt helvet!? Du, jag hade trott jag var i himlen om jag haft det där”, flinade Julia och gjorde en gest mot Jades ansikte. “Inte minst dem där”, tillade hon snabbt och såg mot brösten. Tillsammans bröt de ut i en genemsam våg att fnitter.
“Det där var nog det värsta jag har hört på hela min tid här i Strandesvik, och då går jag ändå i Niklas klass.”
“Ao, då är det illa”, fnissade Julia och ställde ner kosmetikan på bordet. “Vad tycks?”
“Tjusigt!”, log jag och ställde mig bredvid Julia framför spegeln. Tjejerna som såg tillbaka på oss hade paljettersvarta småklänningar med tajta djurmönstrade tights på dig. Jag med leopard och Julia krokodil. “Urtjusigt.”
“Minsta sagt”, log Julia tillbaka. “Men nu tycker jag faktiskt att de får ta å komma, annars får vi dra u på stan själva.”
“Messa dem då?”
“Ja, jag tror nog jag ska göra det”, mumlade Julia och sträckte sig efter mobilen.
“Nej, förresten låt mig göra det”, sa jag och tog upp sin telefon. “Ditt nagelack är ju inte torrt än.
“Tack”, sa Julia och drog en lättnadens suck medan hon passade på att blåsa på sina fortfarande skimrande våta naglar.
Just som jag skulle skicka iväg meddelandet fick Julia ett samtal. “Det är Fanny, ska jag svara?”
“Vadå, det är klart du ska svara!”
“Det är Jade”, svarade en sval röst, min egen. Kändes nästa underbart att kunna få höra den så lugn. Jag klickade på högtalaren och lät telefonen ligga på bordet mellan oss.
“Tja det är Fannan å Sannan. Ellie kommer att bli lite sen. Hon sa att hon skulle till Tobias efter skolan, så hon kommer väl när hon är trött på honom.”
“Som är?”
Julia satt fortfarande och beskådade sin naglar. “Jag tror det här blir rekordet på längden av förhållanden. Kanske till och med över två timmar.”
Pinsamt nog kunde jag inte låta bli att fnittra när Julia sa det. Det var nästan lite knäppt, och ibland var jag nästan rädd att hon skulle ge mig den där knäpp-stämpeln, så jag försökta att hindra mig själv ibland. Speciellt om det inte ens var kul.
“Va? Sa du något?”
“Nej inget alls”, mumlade jag och såg upp i taken. Pinsamt.
“Men vi får väl se när hon kommer helst enkelt. Är ni klara?”
“Ja sen jordens gegynnelse. Be dem rappa på innan nästa istid!”
“Ehm, jo det är vi. Julia undrar om ni kommer snart.”
“Men ey, chilla”, fräste Fanny. “Vi är på väg! Eller tja, typ i alla fall. Vi ska bara fixa håret först…”
“Men skit i håret!”, skrek Julia. “Kom hit, nu!”, vrålade Julia.
”Ja, du hörde henne nog”, suckade jag.
”Jo, vi kommer”, sa Fanny och la på luren utan att säga hejdå. Men vad hade jag väntat mig egentligen? Jag var fortfarande under test hos Julia så jag kanske inte borde haft så höga förväntningar. Så det var väl inte så konstigt om jag inte riktigt hade blivit accepterade av de andra tjejerna än, om jag nu någonsin skulle bli det.
Jag satte mig i Julias säng bredvid henne och knappade nu på min egen telefon. ”Hur är det egentligen?”
”Va?”
”Ja…”, mumlade Julia och såg bort, ut genom fönstret.
Varför. Varför måste jag alltid komma och förstöra nu när det väl var en bra stämning. Som att jag ens har något med det at göra, det är ju hennes liv, inte mitt. Inte konstigt m hon inte tänker svara. Och nu tycker hon nog bara att jag är besvärlig, en klängig lakej som antar sig ha en bättre position än i verkligheten. Pinsamt.
”Det funkar”, konstaterade Julia stelt och vred tillbaka huvudet för att möta min fortfarande bekymrade blick. ”Hur så?”
”Nej, jag bara undrade. Ni har ju inte varit på ett tag. Inte vad jag vet i alla fall och jag få liksom en känsla av att de skulle vara mitt fel på något sätt.”
”Ditt fel?” Skepsisen i rösten gick inte att ta miste på.
”Ja”, försökte jag. ”Jag är kanske bara paranoid som tror att jag har med det att göra. Men du verkar inte så glad över att jag umgås med honom direkt. Jag vill inte att det ska gå åt fanders bara för mig liksom.”
”Fanders”, mumlade Julia och drog lite försiktigt på smilbanden. ”Nej det är inte du. Det är inte direkt så du har så stort inflytande.” I samma sekund kände jag som ett hårt slag i magen som minst sagt tog ner mig igen och påminde mig om vem det var jag pratade med. ”Han har... det är… nej förresten, glöm det”, sa Julia och viftade bort det och suckade.
”Du vet att du kan berätta. Om du vill alltså. Jag är inte någon som…”
”Nej, det är lugnt. Bara glöm det, okey?”
Jag nickade stillsamt och såg ner i knäet. Bortgjort, som vanligt. Socialt handikappad kanske är rätt ord för mig?
Julia fingrade nervöst på överkastet och kastade då och då en blick bort emot mig. En blick som jag inte vågade möta. Jag var alldeles för rädd för att se hur blicken bedömde mig. Hård, rättfärdig, eller bara tvivlande. Munnen blev med ens torr och jag kunde känna hur det fuktade sig under armarna och i pannan. Nervositet kröp uppför halsen på mig. Jag försökte svälja den, men allt fastnade i en klump i halsen så det varken gick att dra in eller släppa ut luften. För att rena luftvägarna försökte jag mig på en harkling som jag strax upptäckt var ett misstag. Den gjorde bara tystnade pinsam.
Jag flyttade upp mig mot kuddarna för att kunna trycka upp mig mot väggen, smälta in i de silversvarta mönstren och bara försvinna. Just då allt var som värts hörde jag ett underligt klirrande ljud under mig. Allt jag visst var att det inte var bra. Jag lyfte på kudden och förstod att det knäckande ljudet uppstått på jag spräckt en fotoram som legat dold bland hyendena.
Mina darriga händer tog upp skärvorna som inneslutit ett svartvitt foto föreställande Julia själv. En liten rispa på ena kinden hade tillkommit och satt som ett ärr för att bevisa mig klumpighet.
”Jag är hemskt leden”, stammande jag fram och höll upp kvarlevorna mot Julia och tvingades bemöta hennes bestörta blick. ”Förlåt, asså jag visste inte. Den låg…”
”Jag vet”, sa Julia och tog emot skärvorna och höll de så långt ifrån sig som hon bara kunde. ”Fan. Asså nej, det är helt mitt fel. Jag skulle inte ha haft den där. Den ramlade ner från väggen men jag orkade inte ta fram den, och så blev den bortglömd. Det är inte alls ditt fel”, muttrade hon om och om igen som i ett mantra. Om det var för att övertyga henne eller mig är jag inte riktigt säker på.
”Jag skaffar en ny ram åt dig.”
”Det behövs inte”, lugnade Julia och föste ner den före detta fotoramen i papperskorgen. Även fotot verkade få slinka ner och landa som en hantel runt glaset.
”Men fotot…”
”Bry dig inte o det. Det var gammalt, och jag har fler. Det spelar ingen roll.”
Jag svalde hårt och vågade inte se på henne ens. Istället fick väggen möta min väta blick och blossande kinder. Nu önskade jag än mer att jag bara kunde smälta in i den så ingen kunde se att jag överhuvudetaget fanns här.
”Vi släpper det där, det spelar ingen roll.” Även Julias röst verkade en aning darrig. Hon satte sig satte sig återigen bredvid mig i sängen och kurade ihop sig precis som jag. Min hand letade dig sakta fram och fattade hennes. Tryckte den lätt och lät den sedan hålla kvar.
”Jag fixar en ny ram åt dig.”
”Det behöver du inte.”
”Men jag ska.”
Tysta satt vi där, stela som statyer i flera minuter tills vi hörde dörrklockan ringa.
”Det måste vara tjejerna. Vi kanske borde släppa in dem”, skrattade Julia nervöst och gestikulerade emot mig som inte kunde annat en att le minst lika nervöst tillbaka.
”Men vafan, Fanny!”, gastade Elina och rusade upp. På golvet låg mer än halv innehållet av chipsskålen.
”Jag fick ju… fick chips. Chips i bh:n!”, klämde Elina ur sig när hon bröt ut i ett hysteriskt skratt tillsammans med Sanna. De slog armarna om varandra och begravde ansiktena i den andras bröst medan de bortasatte skratt så de kikade.
”Dina pattar! De kväver mig!”, pep Sanna mellan två skrattattacker. Fanny försökte att svepa ihop chipsen i en hög där hon stod på alla fyra medans tjejerna stödde armbågarna mot hennes rygg. Jag kunde inte avgöra vem av dem som såg tramsigast ut. Just då gled Fannys hand så hon tappade balansen och drog med sig de andra tjejerna i fallet.
Julia bara rättade till håret och höjde volymen på tv:n utan att ta någon större notis om de tre tjejerna som nu låg i en hög på golvet vart om varandra som verkade lida av alltmer syrebrist ju mer hysteriskt de gnäggade.
”Bara en cider”, mimade jag mot Julia. ”En enda!”
”Jag vet”, svarade Julia sakligt och ryckte på axlarna. ”De är så de är. Strunta bara i dem.”
Jag såg sig över axeln mot tjejerna som rullade om varnade och fastnade med både armar och ben. När någon väl lyckades kravla sig någorlunda ur ormbunken skulle den hjälpa en annan som satt fast i en tredje och så höll det på.
”Har du smakat den här?”, undrade Julia och höjde ett glad med orangerött innehåll mot mig som försiktigt tog emot det. Jag höjde glaset mot munnen men hindrade mig för att sedan sniffa på det lite försiktigt. När jag ur ögonvrån kunde se hur Julia spände blicken i mig, sänkte jag glaset och läppjade först på det. Lagom tills att jag hunnit svälja tog jag en rejäl klunk. ”Lite starkt.”
”Inte undra på, du tog ju fan halva glaset nästan”, skrattade Julia och tog emot det som var kvar.
”Så illa var det inte”, sa jag men kände mig ändå nästan glad. Bättre det än att tycka jag var en mes som inte klarade något. Som de andra.
”Menar du smaken eller att det inte finns nå kvar till mig?”, flinade Julia och höjde inbjudande glaset innan hon tog en klunk.
”Det är väl en fri tolkning antar jag.” Det kände skönt le, känna hur alla de där problemen var långt bort. ”Kan jag få en sån där jag med?”
”Visst”, svarade Julia när hon tagit den sista droppen. ”Komkom”, sa hon och drog upp mig på fötter för att följa henne ut i köket. ”Dem ska nog inte ha nå mer”, sa hon då hon skrattandes sparkade till Sanna på rumpan då de fortfarande inte kommit på sina plaster.
Julias hand i min kändes så lätt och så självklar nu. Som att jag varit en del av det här för alltid. Att det inte funnits några tvivel om att jag och Julia hört ihop. Som att vi alltid känt varandra, hon och jag. Den där trevande osäkra känslan var borta nu. Det som återstod var… trygghet. Jag var trygg med Julia. Jag visste redan då att hon alltid skulle finnas för mig, att hon från och med den stunden alltid skulle vara på min sida. Att hon redan då var min bästa vän.
”Mer, mer, mer!”, sa Julia och dunkade händerna i den blankpolerade köksbänken.
”Ta det lugnt”, hörde jag mig själv säga med fortfarande aning sansad röst, men som i slutet sprack upp i ett flickaktigt fnitter. ”Vi måste trots allt ta hand om de andra.”
”Äh, om vi så tar en till så märks väl inte det”, skrattade Julia och för en sekund kunde jag nästan höra sluddrigheten kring hennes ord.
”Nej det gör väl inte det”, sa jag och höjde glaset mot min mun som Julia just räckt fram.
”Okey,” sa hon och inväntade mig. ”Ett, två, tre, botten upp!”, vrålade vi sedan i kör och svepte våra shots följt av ett gränslöst skratt.
Ett krasande läte hördes för andra gången samma kväll då Julia dunkade ner glaset i diskbänken. ”Shit”, mumlade hon. ”Var det där jag?”
Jag kikade mot glaset. ”Det ser ut att vara oskatt.”
”Ett usla kanske. Ah där.”
”Vaa?”
”Ett urslag”, sa Julia och lade ner sa mycket på artikuleringen att det var totalt omöjligt att höra fel.
”Så ska det låta.”
”Äh, jag ställer det bara längs in i skåpet när jag diskat sen. Ingen märker nånting. Perfekt.”
”Yens. Men du?” sa jag med ett brett leende på mina läppar.
”Ah?”
”Tycker du inte att vi ska ta och hälla i lite till i brudarna där ute?”
”Det tycker jag verkligen”, flinade Julia belåtet och höjde ett nytt glas. ”Skål!”
”Apropå skål, tror du den höll? Tre saker på en kväll skulle ju bara vara för mycket”, mumlade jag och såg ut i vardagsrummet. ”Vart tog den vägen?”
”Det är lugnt”, försäkrade Julia. ”Det är fejk glas. Egentligen är det bara hårdplast, men det är meningen att det ska se ut som glas. Tro mig jag har vart med dem där förr, så jag är förberedd.”
Jag höjde min tumme upp i luften framför hennes ansikte. Fnissandes tog hon ner den och höll kvar handen i min medan hon viskade, ”Jag tror vi måste göra något som livar upp tjejerna. Typ härja.”
”Härja?” upprepade jag och trippade efter Julia ut i vardagsrummet.
”Nej men vafan, ska ni ut?”
”Ja?”, svarade hon Elina som att det varit den dummaste frågan man kunnat hitta på.
”Men jag kan knappt stå. Jag är så jävla full!”
”Hon är så full!”, skrek Fanny av skratt och pekade på Elina. ”Hahah full!”
”Men nej”, stönade Sanna och sökte med blicken över bordet. När hon fick syn på ett glas vevade hon in det och drack den sista slurken. ”Kan vi inte chilla. Typ snurra flaskan eller något?”
”Men nej, jag måste ut, ni med. Ni behöver luft!”
”Men vi kan inte gå ut i hamnen, jag kommer ramla i vattnet!”, utbrast Fanny förfärat.
”Men vafan var inte så hispig. Vi går ut, punkt slut. Er kan man ju inte lämna ensamma.”
”Kan vi inte kompromissa och… mötas halvvägs?”, frågade jag i ett försöka att lösa stämningsknuten.
”Va, så att om några går ut går några in?”, fnittrade Elina.
Jag fnissade till när Julia till synes skulle himlade med ögonen åt mitt håll.
”Nej, men vi drar ut en sväng, tar lite luft, härjar, sen drar vi tillbaka och köra er snurra flaskan.”
”Jaja”, suckade Sanna och ryckte på axlarna. ”Kom nu tjejer. Vi kör på det som Jadie säger.”
Julia tryckte sin rödglittriga mobiltelefon i min hand. ”Kolla bara”, skrattade hon. ”Helt sjukt.”
Jag höll den lilla mobilen i sina kupade händer hårt tryckt mot bröstet för att ingen av de andra tjejerna skulle se. ”Jag älskar den där när du strippdansar mot stolpen på bron.”
”Den är sjukt skön den bilden. Tur att det inte gick förbi någon. Då hade man ju skämt ut sig rätt rejält.”
”Jag tror nog att Gänget skötte den delen rätt bra utan oss.”
Julia suckade och sneglade på flickorna som allihop intresserat betraktade hur Sanna satte flaskan i snurrning.
”Det blir mig, det blir mig, jag svär!”, ropade Elina trots att halsen fortfarande tog ett helt varv i sekunden. Den kunde stanna på vem som helst, konstaterade jag och slog ner blicken mot Julias foton igen. Bilderna sprakade av intresse trots sitt höstmörker i jämförelse med tjejernas hojtanden.
”Det blir mig, se nu, den saktar ner. Och nu, och nu, och nu… och nu…”, sa Elina och satte ena handen för ögonen. ”Säg vem det blir.”
”Ha!”, brast Fanny ut och slog triumferande ut med armarna. ”Jag bestämmer. Det blir konsekvens. Elina, du kan ta bort handen nu, det är över.”
Sanna stönade och samlade håret i en hästsvans. ”Kom igen, det blev inte du, Elina. Det blev jag.”
Lättat pustade Elina ut och tog äntligen bort handen och kikade runt på deltagarna.
”Du ska”, sa Fanny och såg ut att fundera ordentligt. ”Du ska…”
”Men hallå, det är ju jag som ska bestämma om det är sanning eller konsekvens. Du ska ju bestämma sen efter det!”
”Jaja”, suckade Fanny. ”Sanning eller konsekvens?”
”Sanning.”
Allt flöt på som et sorl en bit bort medan jag höll min blick fokuserad på displayen. Den visade bild efter bild där tjejerna gjorde den ena saken efter den andra. När vi kastat upp Fannys skor i ett parkträd, tagit en cykel som låg i ett dike och sedan råkat kvadda den ännu mer på grund av att en lyktstolpe valt att ställa sig alldeles bredvid trottoaren, bilder från då de satt och dinglade med benen från hamnbron. De var… fängslande för mig. De där var att ha kul, tänkte jag. Julia visste hur man levde till max. Hon hade haft det där för alltid, det där livet där man kunde göra allting bara för att man ville. När man ville.
”Vad är det för fråga?”, sa Sanna och såg förbryllat mot Julia som för att få uppbackning. Men responsen uteblev.
”Svara nu”, sa bara Julia. ”Det är ju bara vi, oss kan du ju prata med. Säg, eller få en prick i registret.”
Sanna drog plågat på smilbanden för att framkalla ett snett leende. Som med dess blekhet knappast skulle kunna kallas leende. Men det var ändå tillräckligt för att väcka min uppmärksamhet. ”Vad var frågan?”, undrade jag.
”Ja, Sanna. Frågan var när du förlorade oskulden. Säg nu.”
”Men va? Ni vet ju redan.”
Julia skakade på huvudet med en bekymrad uppsyn. ”Inte alla. Inte alla oss”, tillade hon. Hon sa det med ett sådant djup att det brände till i magen när hon sa det. Hon menade mig. Mig, mig, mig. Jag hörde till dem nu. Jag var en del av dem, av dem allihopa nu. Jag hörde till dem. Dem, gänget. Det bubblade i magen när jag tänkte på det. Gänget, vi.
Sanna mötte min blick med uppspärrade ögon. ”Jaha. Okey. Jag var tretton. Skulle fylla fjorton”, var hon snabb med att lägga till.
”Ja, då är det väl bara att snurra då”, sa Fanny och sträckte förnöjt på sig.
Några varv senare kunde återigen Elina pusta ut då det var Fannys tur. Som hämnd passade Sanna på att tvingade Fanny till att berätta om sitt mest pinsamma minne, då hon lämnat en mensfläck på Alexander Lindströms lakan. Det två glas senare då Julia fick i uppgift att klättra nerför stupröret till grannarna inunder som spelet verkligen tog fart. Det var även då som jag bestämde att vi endast skulle köra med konsekvens, och att alltsammans skulle fotas. Mer minns jag inte riktigt förutom korta sekvenser, och att jag kände mig riktigt, riktigt lycklig.
Julia
När hon öppnade ögonen kändes huvudet otroligt tungt, men ändå som fyllt av bomull på samma gång. Som om det var vadderat av bly.
Rummet var mörkt och hon var tvungen att kisa för att kunna se något överhuvudtaget. När hon såg konturerna av en kropp vänd ifrån henne mindes hon kvällen igen. Åtminstone att den hade existerat.
Hon rörde långsamt med handen som i en smekning några centimetrar ovanför Jades sida. Hon var så nära at hon nästan kunde känna värmen från hennes hud som låg där, så gott som naken efter att ha sparkat av sig täcket. Hon hade bara bh och trosor på dig, och när Julia såg på sig själv såg hon att hon också hade bh men att hennes tights åtminstone var på. Julia lirkade sig försiktigt ur täcket som var virat om sin egen kropp för att flytta över det så att det även täckte flickan bredvid henne.
Tankarna rörde sig bort. Vad gjorde Kim just nu? Varför hade han inte hört av sig? Tankarna framhävde en underlig känsla som låg över henne likt en dimma en tidig sommarmorgon. Eller kanske mer som en höstdimma. Julia kunde inte direkt sätta fingret på det, men hon visste bara att känslan försvann då hon kröp härmare sin vän för att lyssna på hennes andetag fram till dess att hon somnade om igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Jiejje - 16 feb 11 - 12:03 | | fantastisk!<3 | | elsaanna - 14 feb 11 - 10:08 | tacktack, det ska jag! :) tipsa gärna folk som gillar att läsa ^^
Ni är så söta som kommenterar, man blir så glad! | Ferdos-Lina - 13 feb 11 - 16:26- Betyg:  | | Åh vilken del,mejla när nästa del kommer! |
|
|
|
