Tjejen nummer nio, del 2 |
Kvinnan böjde sig mot honom och viskade något till honom innan han bröt tystnaden.
”Hej.” Inte helt perfekt, lite osäkert och frågande. Jag visste att jag var tvungen att säga något. Helst ville jag springa därifrån. Springa ut ur byggnaden och åka hem, hem till mitt kära Norrland. Men jag svalde. Jag skulle klara det här.
”Hej”, sa jag och rullade lite på e:et, men inte länge. Jag lade på ett stort leende och tittade frågande på dem. En i taget. Jag kände hur ett inre krig bekämpades mellan mig och tjejen när våra ögon möttes. Han bröt tystnaden ännu en gång när han förstod att jag inte tänkte fortsätta.
”Vad gör du här?” Dummaste frågan jag någonsin hade hört, är inte det självklart?
”Träffa dig, din dummer”, sa jag och log större, och oskyldigare. Jag ville att han skulle förstå att jag inte menade på något elakt vis, utan bara retsamt. Jag hörde hur den äldre mannen försökte dölja ett skratt med en hostning. Jag log bredare, jag hade fått honom att skratta. Nästan i alla fall. Jag vände mig till Robin igen och såg hur han satte armbågarna på bordet och lutade sig framåt.
”Det förstås”, sa han. Jag kände hur hjärtat for upp i halsgropen när jag såg hur hans ögon tindrade mot mig. Jag slickade mig osäkert om underläppen innan jag tog ett lätt tag om den med tänderna. Vad skulle hända nu?
”Varför gillar du mig?” Hans fråga kom oväntat, varför gillar jag honom? Vad skulle jag svar på det?
”Jag gillar dig inte”, sa jag sanningsenligt. Jag såg hur alla tre höjde ögonbrynen så jag fortsatte.
”Jag gillar dig inte, för jag vet inte vem du är. Och jag kan varken ogilla eller gilla dig eftersom jag inte känner dig.” Jag såg hur han log, som om det jag hade sagt var det smartaste han hade hört idag. Det hände inget mer, och jag vet inte om det skulle göra det heller. Killarna såg ut att gilla mig, förhoppningsvis. Kvinnan däremot kände jag skulle göra allt för att få mig därifrån, ungefär som hennes blick. ’Stick, du hör inte hemma här’. Jag kunde inte förmå mig att inte le när jag gick ut. Jag hade gjort det, jag hade klarat det och nu spelade det ingen roll vad som hände. Jag hade ändå bevisat att jag kunde göra det. Men jag kände ett styng av saknad när jag tänkte på honom. Hans blick som jag i sådana fall aldrig skulle få se igen. Jag skakade av mig tanken, det var inte därför jag var här.
Nu är nästa del ute, hoppas ni gillar det (:
|
| Kommentarer | | Ferdos-Lina - 10 feb 11 - 23:16 | | Bra del,mejla när nästa del kommer! |
|
|
|
