Starkare än allt, del 5 |
Måndag 6 september
Jade
Stefan hade bett mig stanna kvar efter samlingen och jag kunde höra i den där lilla orostonen i rösten att något var fel. Hans blick svävade frånvarande i fjärran medan han väntade på att resten av eleverna skulle lämna salen.
”Jade”, suckade han och fick genast tillbaka sin fokus.
Utan att svara honom mötte jag hans blick med tomhet. Allting var så tyst att man kunde höra en flugas ensliga snurrande då den sökte sig ut mot friheten. Gång på gång tog den satsa för att sedan bara återigen få studsa tillbaka mot den stängde fönsterrutan. Så kände jag mig, som en liten vilsen geting som mest av allt bara ville ut i friheten. Jag ville inte stå här och möta min lärares bistra blickar. Han verkade mer besvärad av det här samtalet än jag faktiskt.
Stefan mumlade fram att han hört att jag inte infunnit mig på spansklektionerna de senaste veckorna och att den ogiltiga frånvaron inte var acceptabel.
Jag svarade inte utan såg bara in i hans ögon för att se hur de blev allt med bedrövade tills de nästan fick något plågat över sig.
”Är det...?”
”Nej”, svarade jag blixtsnabbt. ”Det är ingenting personligt.”
När Stefan höjde sitt vänstra ögonbryn en aning suckade jag och förklarade att jag inte tänkte ha en lektion med en så opedagogisk lärare som förolämpade och helt grundlöst särbehandlade dem. Jag hade aldrig varit med om att det ansågs acceptabelt att läraren fick misshandla eleverna.
”Maria är…”
”Säg inte instabil. Det ordet räcker inte som ursäkt för att fysiskt skada elever. Inte psykiskt heller, men fysiskt är ju i alla fall mer kontrollerbart.”
”Maria har inte… Oprovocerat våld skulle vara helt oaccep…”
”Det har hänt. Det verkar som att det inte är första gången hon tagit ut sitt humör över Julia. Dessutom skulle det inte vara acceptabelt oavsett om Julia provocerade henne eller inte före.”
”Mm Julia ja... Men henne kan man inte lyssna på, hon spär ut sanningen precis så mycket som hon vill för att få den att låta som hon vill.”
”Julia ljuger inte. Våga inte ens påstå att hon gör det”, hörde jag mig själv väsa.
Stefan muttrade irriterat att han minsann inte tänkte ta några sådana diskussioner med griniga tonåringar, och att hon lika gärna kunde gnälla hos rektorn istället. Sedan sa han att Julia verkade ha dåligt inflytande på mig, att hon gav mig fel bilder och en massa idéer. Jag vet inte om han såg hur mina ögon blixtrade till för en sekund innan jag vände på klacken.
”Jade, gå inte. Det här samtalet är inte över.”
”Du undrade varför jag inte gick på Spanskan. Nu vet du”, svarade min mekaniska röst som efterlämnade sig en obehagligt hotfull känsla som ekade mellan de kala väggarna.
Onsdag 8 september
Julia
Känslodagbok
Jag förstår fortfarande inte varför jag ska göra den här korkade uppgiften. Idiotiskt.
Men jag vet inte vad jag ska ta mig till med Jade. Jag vet att hon är stark, men jag vet inte om jag hatar eller älskar henne. Allt jag vet är att jag hatar mig själv för att jag är en så dålig och framförallt feg människa.
Torsdag 9 september
Jade
Ångorna från grytan steg upp i en kvalmig blandning med stekoset.
”Värst vad du ser glad ut då”, flinade Christian och petade mig retfullt i sidan med sin gaffel.
”Får man inte vara det eller?”, mumlade jag och försökte tvinga ner mina mungipor. Mobilen i knät lyste fortfarande och jag kunde inte få nog av att läsa dess text. Det var som att det aldrig riktigt ville sjunka in.
”Vad är det du har där då?”
”Inget. Eller jo asså mobilen?”, fnös jag och försökte att bara skaka frågorna.
”Jaha, vad heter han då?”
”Va? Vem då?”
Christer nickade mot mitt knä medan jag suckade. Det var så typiskt honom att tro att det alltid gällde något om en kille. Fast det hade det ju kunnat vara. Det hade lika gärna om inte mer Joel som messade. Men det var det inte. Inte nu. Ändå kände jag samma känsla som kröp innanför huden på mig.
”Ingen”, mumlade jag och sträckta mig fram emot den ångande grytan. Varför kunde inte Joel höra av sig som han hade lovat? Men när jag såg ner i knät igen hettade det i kroppen och jag tänkte att det här nästan var bättre. Julia hade frågat om hon ville vara med på deras tjejkväll på lördag, vilket var den totala bekräftelsen. Hon hade blivit accepterad att komma in i kretsen. Joel däremot hade hon ju haft hela tiden. Han betydde ju mest för henne, men det här var annorlunda. Det här var mer som en seger.
”Jo, jag ser nog hur du flinar. Vad heter han?”
”Men för guds skull”, inflikade Monica. ”Kan hon inte få leva sitt eget liv utan att drabbas av korsförhör? Här, hjärtat”, viskade hon sedan moderligt mot mig.
Christer skrockade och rufsade om sin fortfarande hårigt yviga kalufs. När jag tänkte efter såg mina föräldrar otroligt nog väldigt bra ut, långa, vältränade och inte ens fyrtio fyllda. Jag kände sig faktiskt stolt när hon tittade på dem, de var trots allt bara mina. Mina nya föräldrar.
Julia
Fingrarnas trummande mot den glatta ytan förvärrade nästan nervositeten. Hjärtat trummade i bröstet och paniken började slå rot. Varför fick hon inget svar? Var hon redan passé? Julia kanske hade gjort en sån där chansning som förut när hon frågat Jade om vill med mig hem. Bara för att hon gjorde det en gång betydde det inte att hon alltid skulle göra det. Fan, nu hade hon gjort bort dig.
Hon stirrade panikartat in i spegeln och mötte den stirriga blicken. Hon kunde inte ens lyckas med att hålla blicken stadig, utan lät den fara fram och tillbaka. Som per automatik flög den kritiskt över kropp bara för att konstatera alla brister. Kanske var det näsan som det var fel på. Var det därför Jade dissade henne? Julia hade ju faktiskt alltid tyckt att den varit lite väl lång och smal, som en riktig häxnäsa satt den där för att fördärva det redan förstörda ansiktet. Groparna i kinderna började framträda allt tydligare och de mörka ringarna under ögonen fick henne att se riktigt hålögd ut. En skräcködla.
Försiktigt lade hon sina smala darriga hände över kinderna. Blicken vandrade ner mot kroppen och fäste sig vid låren som hon alltid klagat på. De var så komplexa och på senaste tiden hade hon känt att hon inte ens kan ha kjol eller shorts längre.
Beachen låg långt borta från hennes sinne nu, det var nästan tur att hösten nalkades så hon skulle slippa allt. All naken hud som av andras girigt skeptiska ögon alltid skulle dömas. Inte ens Kim fick se henne längre. Tidigare hade han sagt att hon var det absolut finaste i världen, helt oslagbar. Men det finns ju alltid förbättringar, hade han sagt. Alltid. Visserligen hade hon ju gått ner lite i viktig men det räckte inte. Det finns som sagt alltid förbättringar att göra. Alltid.
Hon nöp sig försiktigt i skinnet innan hon nästan apatiskt borrade ner naglarna i låren. Hon ville vråla så högt att hennes skrik trängde igenom allt mörker och all betong. Bort ifrån staden och alla kyliga människor. Hon ville fly.
Med fingrarna i halsen hulkade hon över toalettstolen. De snabba, ryckiga andetagen fick bröstkorgen att själva till.
Försiktigt satte hon vänsterhanden för pannan och drog långsamt handen genom håret för att fästa det bakom örat. Men en envis hårslinga föll alltid tillbaka för att livlöst hänga. Julia drog efter andan igen innan hon tvingade ner fingrarna, och den här gången tog inte bort dem, utan höll dem bestämt kvar trots hannes kväljningar. Hon drog bort handen i sista stund för att konstatera att det inte fanns mycket kvar att spy upp längre.
Äcklat satte hon händerna under kranen och lät varmvattnet spola bort alla spår efter hennes nya vana. Hon höll kvar händerna längre och betraktade hur de skakade under hettan.
Så fort hon torkat händerna torra och spolat drog hon upp mobilen. Men endast besvikelsen mötte henne då hon kunde konstatera att hon inte hade fått något svar. Skärmens siffror lyste upp svart mot vitt för at indikera klockslaget. Inte ens Kim skrev till hennes längre, och till hennes förvåning hade inte någon av tjejerna heller gjort det. Det var då som den lilla överlägset retsamma rösten dök upp igen . dess klang skar i själen på henne.
Trodde du de själv eller? Att någon faktiskt skulle bry sig om dig längre. Det är bara att inse, det är över nu, Julia. Din tid försvann i takt med Gina. Du är inget utan henne. Ensam är du svag.
De mörka rädda ögonen mötte sin spegelbild när hon svalde hårt. Just då fanns det inget viktigare än att Jade skulle svara henne, ett enda sms. Hon struntade i de andra och Kim kunde dra åt helvete. Bara Jade svarade henne, bara Julia fick veta att hon fortfarande betydde något.
Lördag 11 september
Julia
Ljudet av nakna fötters trummade emot väggen fyllde rummet. Ett lätt ekande ljud som nästan fick Julia att bli än mer nervös. Det var som att det berättade för henne att något skulle hända, att luften mellan hennes väggar skulle få andas in i någon annans lungor, att ljuset som sipprade in igenom fönstret skulle ses av andra ögon. Det svartvita fotografiet på henne själv skulle också bli exponerat inför massa ögon. Det där hon log ett brett, om något framtvingat leende emot kameramannen som hållt i förra årets skolfoto. Själv hatade hon allaskolfoton, oavsett om hon blev bra eller inte. Julia hade aldrig uppskattat folk som sa åt henne vad hon skulle göra, och speciellt inte när det gällde skolfoton. Att sitta rakt i ryggen med huvudet på sned med benen åt ett håll, huvudet rakt fram men ändå näsan åt höger var ett omöjligt faktum hon bara inte klarade av.
Skulle hon ta ner fotot un på en gång? Kanske borde hon gömma undan de så Jade skulle slippa se det. Julias mamma skulle ändå tvinga henne till att sätta upp den nya inom en snar framtid. Det nya skolfotona skulle tas om två veckor så inom två månader, kanske bara en skulle ett annat foto ändåpryda väggen. Så vad spelade det för roll om det gamla försvann nu eller senare?
Med en lätt ryckig rärelse drog hon av ramen ifrån kroken och betraktade det ett tag. Leendet så inte allför forcerat ut. Hon kanske faktiskt hade varit glad, även om hon med all säkerhet hade önskat fotografen ur livet i just det ögonblicket. Så lätt det såg ut att le. Varför skulle det vara så svårt nuförtiden? Var det för att Gina inte längre var kvar som allt var så komplicerat. Un var hon tvungen att slåss och kämpa för att få ha en plats i rampljuset. Det tog på krafterna att göra något sådant ensamt. Men Gina hade det varit som en dans, men det gick inte lika lätt att dansa ensam. Julia hade nästan trott att det skulle bli bättre un när hon fick fria vingar och kunde göra exakt vad hon ville, helt utan Gina med sin ytlighet och egna socitetsregler som begränsade. Inga fötter att snubbla på, hade hon tänkt. Men konstigt nog verkade det ännu svårare nu. Hon hade ingen som förde, som kunde hålla takten åt henne längre.
Du klarar det inte ensam, fattar du väl? Du kan inte hantera ensamheten, liten som du är. Du räcker inte till, du är ofullständig som du är just nu. Det har du vetat länge, att det fanns förbättringar som skullle hehöva göras.
Snabbt skakde hon av sig den obehaglige rösten som kröp fram ur hennes tankar. Med en fnysning skuffade Julia sedan in fotoramen mellan två paljetterklädda kuddar i den nästan enorma kuddhögen på sängen. Där skulle väl ingen kunna se den, och där skulle den inte kunna göra någon skada. Den skulle inte kunna påminna henne om att hon inte dög längre. Rösten skulle inte få någon chans att dra ner henne.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ferdos-Lina - 10 feb 11 - 23:15- Betyg:  | | Jättebra del,mejla när nästa del kommer! |
|
|
|
