Ensammast |
Man vill inte vara ensam. Vill verkligen inte. Självklart är det då man blir det. Sitter själv på ett tåg, känner att man måste prata, eller i alla fall lyssna. Man måste ha någon man känner nära. Men det är då man är som ensammast. Man kan inte vara ensam om man vill. Då är man själv. Det är när man är som ensammast som han som alltid brukar vara sådär jobbigt klängig bara går förbi utan att ens se på en. Det är då när han kollar åt ett annat håll och låtsas inte se. Och när man försöker ta kontakt genom att ta på honom får man bara ett surt hej. Han tittar inte ens. Säger inte hej som han brukar. Säger det på det mest framtvingande sätt, säger det som att han verkligen inte vill. Och ser bort. Ser framåt utåt. Och fast det finns lediga platser bredvid går han. Fanns jättemånga. Många fler än på alla andra ställen i tåget. Men han vill hellre sitta i en dörr än bredvid. Och bakom honom; en tjej. Säkert någon som är med honom. Blir ledsnare, ensammare. Tänker; varför bryr jag mig? Jag vill ju inte ha honom, nej, jag är inte kär. Han kanske är men jag nej. Motar ju bort honom, när hans händer närmar sig drar jag åt mig mina. Vill inte ha honom så nära som han vill. Men för engångsskull fick han komma nära. Ville ha honom, eller egentligen vem som helst. Ville ha nån.
Men tjejen, vem fan var hon? Säkert någon som var lättare att hantera. Någon som följer med honom hem. Någon som inte undvek. Han märkte väl hur hopplös jag var. Inte duglig. Hon skulle säkert ställa frågor. Ställer säkert nu. Frågar ”vem var hon?” och han svarar att det var en hopplös brud som var efter honom tjugofyrasju och var bara dryg. Fast det egentligen var tvärtom. Det var han som var efter tjugofyrasju. Skrev många svåra sms som man inte ville svara på. Kramade för mycket, höll för mycket händer, pillade för mycket. Det gick för fort, jag är inte snabb. Måste växa in i en relation och han gjorde det svårare. Det var lättare att lägga av, försöka visa att man inte tyckte om mer än vän. Eller inte tyckte om alls. Men det gjorde jag, det gör jag. Tycker om honom. Speciellt när jag är ensam men då vill han inte vara nära. Då väljer han att gå. Fast jag har valt att gå alltför många gånger för att kunna vinna det här mot honom. Men han är inte lika skör. Jag är så bräcklig. Och ensamheten är överväldig. Ensamheten som får en att gråta till The Funeral fast man inte vill. Som ger en ångestattacker och som kastar känslorna fram och tillbaka. Jävla ensamhet.
|
|
|
|
