En ensam blåsippa vid dikeskanten står.
Hon undrar sorgset varför det aldrig blir vår.
Där hon växer i all sin prakt,
har hon ändå över vädret ingen makt.
Den stackars blåsippan blir så svag,
när kalla vindar i henne griper tag.
Böjer sig hjälplöst så spröd och smal.
Kvider och lider alla kval.
En tussilago som växer intill,
tycker att hon är en lipsill.
"Du är ju så ömtålig och fin,"
säger tussilagon med hånfull min.
"Bäst att du på krafterna spar,
annars kanske frosten dig tar.
Vi tussilagon stannar alltid på vår post
och låter oss inte skrämmas av lite frost!"
Knappt har hon dessa ord sagt
förrän vinden sig plötsligt lagt.
Solen börjar så innerligt lysa
och ingen behöver längre frysa.
En barnahand sträcks mot blommorna ned.
Samtidigt hörs en vuxen stämma ropa vred:
"Blåsippan får du absolut inte röra.
Plocka tussilagon kan du däremot göra ..."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) |
Sara- - 20 mar 07 - 01:24- Betyg:  |
Väldigt fin dikt. Tycker om vändningen i slutet =)
Fortsätt så =) |
| Sosara - 12 nov 06 - 07:10- Betyg: |
| Den var jättefin :) |
Jeam - 19 sep 05 - 05:18- Betyg:  |
Lustig :)
Den skulle platsa i en barnantologi/-versbok av något slag. Med rimmen och sensmoralen där på slutet :)
Jag tycker också om den! |
| gullboy - 7 sep 05 - 05:21- Betyg: |
Haha! Fint :) En dag (eller många) i en blåsippas liv... hahaha
Du är duktig... men det har du nog hört ren så du är trött på det... Skämta ba ;);) |
