Min syster är död, del 9 |
Förlåt för det tagit tid...
__________________________________________ _____
- Alina, brusar min kompis röst på andra sidan telefonlinjen samma eftermiddag.
- Hej, ja, det är jag alltså. Selma, stammar jag. Plötsligt har det blivit svårt att försöka få fram det jag vill ha sagt. Jag känner pressen av att det måste bli rätt. Ett fel ord eller liknande och det är adjöss med vår vänskap.
- Ja? Hennes röst låter lite förvånande. Fast samtidigt är det kanske inte så konstigt. Sist jag träffade henne pratade jag knappt.
- Jo, jag undrade bara om du ska ha någon spelning snart?
- Eh, ja den är på torsdag. Så du kommer?
Jag kastar en snabb blick på almanackan som hänger bredvid mig där jag sitter med den bärbara telefonen i handen. Jag tog upp den i mitt rum för att kunna prata ostört. Det är tisdag idag. Två dagar till.
- Klart, försöker jag få till i min gamla vanliga samtalston.
- Tack, Selma, säger Alina tyst. Jag märker att hon blir rörd och glad och in den stunden inser jag att det varit lika svårt för henne som för mig med allt som hänt.
- Och du, fortsätter jag. Förlåt för mitt beteende, men efter några saker som hände igår har jag vaknat till igen.
- Vill du prata?
Jag berättar för Alina om allt hemskt som hänt. Hon hm-ar och mm-ar på rätt tillfälle och det är bara några få gånger hon lägger till en fråga. Alina är en bra lyssnare och hon låter mig alltid prata ut om hon märker att jag mår dåligt, oavsett var och hur olämplig tiden än är.
Jag avslutar inte min historia förrän jag berättat klart om allt, tills det att jag och pappa kom hem från gallerian där vi tillbringat dagen och att jag ringde henne. Efteråt säger hon nedstämt: Jag har saknat dig, Selma, och ett tag var jag orolig att jag skulle mista dig.
Åh, jag blir så rörd och tårarna börjar stocka sig i halsen.
- Tack, jag känner mig så usel nu när jag förstår hur jag betett mig, snörvlar jag.
- Nej!
- Jo, mamma kommer aldrig förlåta mig. Inte pappa heller, fortsätter jag snyftande.
- Du måste lita på Egot, din mamma sa säkert allt det där för hon var upprörd. Inget annat.
- Vet inte…
”Jag måste lita på Alina” tänker jag samtidigt som: ”har hon verkligen rätt? Är det inte mitt fel?”.
Vi säger hejdå med bestämmelsen att jag ska komma till Alina dagen efter när hon kommer hem från skolan. Det är skönt att ha någonting att längta efter. Nu finns det något som gör att jag orkar leva vidare.
Jag känner mig faktiskt ovanligt lätt. Med ens känns livet mycket lättare och jag försöker förtränga de negativa tankarna som trängs inne i mig. Det lyckas till viss del. Jag försöker till och med läsa en bok, som jag inte gjort sen natten då Linn aldrig kom hem, och det går. Okej, lite trögt men jag kan koncentrera mig i alla fall en liten stund i taget
Den dagen är en bra start på min väg tillbaka till ett ”normalt” liv igen. Visserligen ett liv med en stor sorg som alltid kommer finnas någonstans i mitt inre men ändå.
Det är svårt att märka själv när man börjar vända uppåt igen men nu tycks jag ana det. Men det jag inte vet då är att jag fortfarande har mycket kvar att gå igenom, många svackor att hamna i.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 3) | | jojo96 - 10 feb 11 - 21:20 | vet att jag avrit dålig på att skicka in...men har inte hunnit.Lovar att bättra mig. =)
Klart jg mejlar | maddeemaddee - 9 feb 11 - 22:12- Betyg:  | riktigt bra.
skriv bara lite oftare, det är inte lika kul och
följa en novell som skrivs så sällan på.
men mejla gärna? :) |
|
|
|
