Starkare än allt, del 3 |
Jade
Den ljumma kvällsluften strömmade in genom fönstret och förde med sig en varm doft från pelargonerna på balkongen. Den starka doften satte sig i näsan och kittlade till Julias sinnen. Himlen färgades sakta magiskt rosaröd medan fåglarnas kvitter blev alltmer lågmält.
Jag fingrade lätt på anteckningsblocket som skrapades lätt av den nyvässade blyertspennan. Det var här allting skulle stå i ett år framöver. Alla mina drömmar skulle dag för dag dokumenteras i just det här ljusblå skrivblocket. Kanske skule jag reflektera lite om drömmarna, om de hade något att göra med vad jag uppleft tidigare under dagen. Jag lät tankarna flyta iväg då de försökte återskapa en film inuti huvudet. Det hade varit en fin dag, en helt okey dag som fick mig att känna att jag äntligen var på väg att bli accepterad. Fram tills idag hade inte en enda tjej i min klass pratat med mig, bara Joel och hans kompisar. Utan att riktigt veta varför tyckte jag att det var så mycket enklare att få kontakt med killar n med tjejer. Det var så rivalladdade känslor mellan tjejerna. Killar var så enkla, som att det bara fanns en dimension när man pratade med dem, medan tjejerna använde sig av så mycket som inte märktes. Deras kommunikation behövde inte vara verbal, de behövde inte ens se på varande för att man skulle förstå att det fanns någonting emellan dem, en laddning. Bella och Julia verkade vara de mest tydliga. Trots att deras handlingar ibland var tvetydiga, om de log så kunde man se hur ögonen brann då deras blickar möttes i ett oändligt hav av brinnande hat.
Jag hade trott att Bella och Julia båda var två lättretliga ragator som förtjänade föraktet efter hur de bemötte varandra, men när jag hade pratat med Bella idag verkade hon allt annat än föraktfull. I min enfaldighet hade jag trott att hon var rutten rakt igenom och bemötte alla med blickar av hat bara för att jag någon gång hade fått smakat på den. Men hon hade ju vänner, ellerhur? Alltså måste hon ha goda sidor också, som hon valde att visa för en del. Av någon anledning hade hon bestämt sig för att jag skulle få bli en av dem idag. Utan att jag gjort något speciellt alls verkade hon ha ändrat sig. Utan att gå alltför djupt in på mitt privatliv hade hon frågat lite angående vart jag hade bott tidigare. USA intresserade henne uppenbarligen. Hon kunde inte få nog om att i detalj fråga vad som hände de åren jag bott där, även om jag förklarade för henne att jag inte varit där på åratal och hade knappt nå minnen alls.
Henens vänner hade däremot inte sagt så mycket, de hade mest hållit sig i bakgrunden tätt bakom hennes rygg med ögonen ständigt vakande. De hade hållit ständig uppsyn utan att ha sagt så mycket som ett ord. Ungefär som Julias vänner, som också verkade hålla sig borta i skymundan. Om det inte varit för att Bella faktiskt pratat med mig idag, skulle jag ha trott att det var något fel på mig eftersom de undvek mig så grundligt.
Det svaga ljudet från tassar mot parkett4n fick mig att titta upp. ”Ceasar?”
Han kom infarande med tungan dansandes i takt till sin svans.
”Hej gubben. Hej, ville du komma till Jade va? Ja kom hit”, sa jag och tog upp honom för att få borra ner ansiktet i Yorkshireterrierns päls. Den mjuka bädden av hår formades efter ansiktet när jag drog in djupa andetag av dess doft.
”Jag har saknat dig, killen.”
Ögonen glittrade som opaler när de blickade upp på mig medan jag välsignade mina föräldrar tyst för mig själv. Även om jag älskade dem och de gjorde sitt bästa för att jag skulle trivas här så har jag varit märkbart ensam. Det hade varit ett oundvikligt ämne som inte gick att ignorera då sommarlovet började och inte ens Ellinor uppenbarade sig här längre. Så en dag när jag låg på baksidan och solade kom de med en liten lurvig krabat i famnen. Jag trodde knappt mina ögon när jag fick se honom. Det lilla huvudet och de små pillimariska ögonen som ständigt lyser av liv och nyfikenhet. Sen den dagen var han min, bara min.
Tisdag 24 augusti
Julia
Dropparna från hårtopparna höll mot golvet och bildade en liten pöl. Ögonen fyllda med tveksamhet och förakt mötta Julia i spegelbilden. De vitnande händer hade en lätt blålila ton över sig och huden knottrade sig över hela hennes kropp då de lät handduken hon hållit så hårt i falla till golvet.
Hon betraktade skeptiskt varenda kvadratcentimeter av sin kropp under tystnad medan hon makligt vred sig om framför spegeln. Hennes taniga händer tog ett försiktigt tag om den babylena huden i sidorna. Det måste bort, tänkte hon och granskade sig noggrannare, och blicken landade alltid där de brukade sluta, bysten. Men hon visste att de skulle vara det första som rykte om hon skulle förlora ännu mer vikt, och det var det sista hon ville. Försiktigt lade hon en kylig hand på sitt vänstra bröst och huttrade till då kalla kårar spred sig likt en våg genom kroppen. Försiktigt omfamnade hon det och lät naglarna sakta pressas i huden. Medan svedan avtog tänkte hon på vad som hade hänt i skolan.
Jade hade, liksom igår glänst på sitt sätt inför både killarna och lärarna. Hon verkade vara någon som alla gillade, som ingen kunde vara hatad. Kanske var det därför som Julia fann henne så provocerande, för att Jade verkade vilja förkunna sig själv om hur duktig hon var. Igår hade hon inte alls gjort något motstånd då även hon hade fått en lapp tryckt i handen med en snirklig text angående dagbokstemat.
Julia hade såklart låtsas glömma bort den för att låta det rinna ut i sanden eftersom hon inte hade några som helst idéer. När hon sedan sett att det stått känslor hade hon protesterat och försökt övertyga lärarinnan om att hon omöjligen kunde genomföra uppgiften. Hon visste inte ens hur hon skulle göra den, hade hon sagt. Men det var inte det som var själva problemet egentligen, det var att ämnet var så naken, så personligt.
”Skriv bara ner till exempel en händelse under dagen som framkallade en viss känsla, och sen kan du kanske skriva om varför du tror du kände så eller liknande. Det är upp till dig”, hade Susanne svarat glättigt.
Julia hade baka skakat på huvudet och knölade ihop den lilla papperslappen för att slänga den i närmaste papperskorg. Där nere på botten kunde den få ligga, helt ensam i mörker.
Med tårar i ögonen lättade Julia sitt krampaktiga grepp för att sedan under några sekunders tystnad konstatera fem djupa märken i ena bröstet.
Varför var den där Jade tvungen att komma och förstöra ännu mer för Julia som redan hade det svårt innan. Varför var Jade tvungen att komma och blanda om så förbannat.
Flickan mötte den svarta blicken i spegeln. Du är värdelös, viskade den hånfullt. Som att du någonsin skulle kunna bli något, du inser väl att din tid är över. Så för Gina stack är du inte värd någonting längre. Du är ingenting utan henne, du är svag.
Det var just därför hon inte skulle göra den där dagboken, för att hon inte kunde berätta hur värdelös hon egentligen visste hon var.
Torsdag 26 augusti
Julia
Vattnet droppade ner från träden så det såg ut som att löven grät, nästan som att de sörjde för att de innerst inne visste att hösten närmade sig. Under dess bladverk gick Julia med ett silvergrått paraply i sin hand för att försöka skona sig frisyr vätan, även om hon visste att det nästan var meningslöst. Luften var så dimmig och fuktig att det ändå inte varit någon idé. Men så fort solen skulle stiga och sprida sina strålar över den nästan dränkta staden skulle antagligen en del av dimman lätta. Men inget av det där upptog hennes tankar idag, hon till och med struntade att hon klev i en djup vattenpöl så vattnet läckte in i hennes lila converse känga och var helt inne i sin egen värld.
Julia traskade på och lät musiken hon hade i lurarna fullkomlig dränka trafiken buller. Även om de kunde ta bord det faktiska oljudet var hennes tankar fortfarande kvar, och de snurrade runt, runt och vägrade sakta ner. Hon kände sig osäker på sig själv, och sin plats bland de andra. Hon hade alltid varit osäker på sig själv, men det hade aldrig hänt att hon varit osäker på sin plats. Nu verkade det som att Ginas flytt inte vart den enda förändringsfaktorn. Tydligen hade Jades närvaro gjort större anspråk en vad Julia hade räknat med. Men det var egentligen bara för att hon verkade vara kompis med grabbarna, speciellt Joel och verkade komma bra överens med henne. Fast egentligen kunde Julia inte förstå vad de såg i henne, varför de på en gång hade accepterat henne och tagit in henne i sin annars så slutna krets. Vad hade hon som kunde ta in henne i kretsen på någon dag medan det tagit år för Julia att etablera sig, och då hade hon haft Gina med sig. Jade däremot hade kommit ensam, som en isbrytare till klassen som kommer och bryter upp det som var innan.
När Julia föregående dag hade kommit hem till Kim infann sig även Joel, Kevin, Niclas som vanligt i soffan. Men nu satt det en till där, någon som inte platsade. Så där hade hon alltså setat, som uppsluppen från ingenstans.
Utan att försöka ta någon som helst notis om den andra flickan hade Julia gått fram till Kim och kysst hans panna. Hon hade sagt att hon inte skulle störa när de hade killkväll, vänt på klacken och gått. Inte ens Kims bedjanden hade fått henne att vända tillbaka. Vad skulle hon tillbaka till henne för?
Men om Julia lärde känna henne så kanske det skulle säkra hennes egen position, för att se till att Bella inte skulle få ta över. Kanske var det just det som Bella höll på med? Hon och hennes gäng hade ju omgett Jade så sent som idag. Det gällde bara att Julia kom hann före.
Julia skulle säkert kunna komma i kontakt med henne via Kim, och sedan när hon fått det hon ville skulle hon vara nöjd. Kanske skulle hon liksom mjölka ur henne på popularitet. Men å andra sidan, om det nu var något som var så speciellt med den där Jade, så vore hon väl värd att lära känna.
Direkt när Julia låste upp sitt skåp kunde hon höra ett litet skratt eka i trapporna i takt till välkända mullrande basröster.
”Kim”, sa Julia en aning forcerat entusiastiskt. ”Hej, älskling.”
”Öh, hej”, svarade han lite förvånat. ”Du svarade inte på mitt sms.”
”Skickade du det nu? Oj, förlåt”, mumlade hon efter att ha fingrat på displayen till sin telefon. ”Jag såg det inte.”
”Det är lugnt”, sa Kim och omfamnade sin flickvän. ”Men vi ses väl när du är klar med spanskan”, sa han och strök undan håret från hennes panna.
”Viss, hejdå, älskling”, viskade hon innan hon kysste honom samtidigt som hon höll blicken på Jade. Fast hon verkade inte alls ta någon större notis om att hon blev iakttagen. Eller så gjorde hon det, men var bara väldigt bra på att dölja det. Jade visade inget större intresse för Julia och Kim alls. Inte en enda trånande, avundsjuk blick. Kanske borde Julia ha blivit glad. Om hon hade varit avundsjuk så hade hon ju velat ta Kim ifrån henne, men det retade Julia också att den där nya tjejen inte verkade bry sig alls. Vad var felet?
”Buenos días, los jóvenes. Bienvenidos a un nuevo anô con el español”, hälsade spanska lärarinnan Maria.
Med sin vanliga tur hade Julia fått Jade i sin grupp. Som att det inte var nog med att hon går i min klass, tänkte Julia och vände sig bort för att se ut genom fönstret istället för att möta Jades blick. Maria fullkomligen älskade henne, såklart.
Maria hade också förklarat att hon hade sett ett studieexperiment när hon varit i Spanien under sommaren. Det hela hade gått ut på att de bara pratat själv studiespråket under lektionerna. Att det varit en gymnasieskola och inte högstadiet tyckte Maria inte var speciellt viktigt. ”Ni går ju ändå sisa året”, hade hon förkunna med ett grislikt flin. ”Så det här kommer nog bli jätteintressant!”
Sedan den tidpunkten hade Julia stirrat på klockan och räknat sekunderna till dess att lektionen skulle komma till sin ände. Hon strök handen genom håret och försökte att inte ta någon som helst om notis att en del stirrade på henne, på den tomma platsen bredvid henne. Men vad spelade det för roll egentligen, att en del kollade? De var ju ändå bara de där som hon ändå inte visste vilka de var, de töntiga, oviktiga. De namnlösa. Det spelade väl ingen roll om de tittade eller inte. Men det som spelade roll var att Jade inte gjorde det. Julia visste egentligen inte varför men hon önskade nästan att hon hade sett åt hennes håll, bara ett uns av bekräftelse och då kanske hon skulle få veta vad hon egentligen ville. Hon kan ju inte bara komma och bryta upp mönstren om hon inte ville något, eller?
Den kommande kvarten försökte klassen översätta de instruktioner de ju fått av Maria. Det ende de förstod var orden ”grupp” och ”sommar”. Men till slut hade klassen på något mirakulöst sätt fått meningarna till ”Grupper är på klassrum. Sa sommaren när vi pratar.” Maria verkade inte helt överväldigad, men det verkade som att elevernas halvdana översättning fick duga. Antingen det eller så hade lärarinnan efter den kvarten tröttnade på att desperat ge dem synonym på synonym i kombination med en liten charad. Helt tillfredställd var hon som sagt inte, för omflyttning verkade hon tycka skulle vara på sin plats. Så hon smög runt bland borden, tog tag i en eleven och placerade sedan denne i en helt annan grupp.
”Men du driver ju med mig”, stönade Julia när Maria tog henne i armen.
”Realmente no lo hacen. O ya estás tan bonita y tranquila!”, protesterade lärarinnan.
“Och du försväntar dig att jag ska fatta det där? Ah, lycka till säger jag!”, muttrade Julia när hon blev eskorterad till bordet i mitten av rummet där Anders, Jade och Anges satt. Helt otroligt, tänkte Julia. Helt otroligt! I Jades grupp, vad är oddsen?
“Men du kan ju inte bara…”
“Silencio!”, röt Maria och gav Julia en varnande blick.
“Men oj, chilla vafan”, muttrade honom tillbaka och blängde surt på Maria. “Bara ett år kvar...”
“Hablar acerca de su verano, y el sueco no! cuando te tire!”
“Har hon alltid varit sådär?”
“Va?”, frågade Julia och såg förvånta mot Jade. “Maria?”
Jade nickade.
“Jo, eller asså hon har ju någon form av störning. Hon är lite… “psykiskt påfrestad” som de säger. Fattar inte hur man då kan sätta henne som lärare.”
“Sjukt”, mumlade Jade och kikade mot marias ryggtavla.
“Jahapp”, suckade Julia och vände sig mot gruppen. “Som att man ens förstår det där.”
“Hon sa att vi ska prata om vår sommar på spanska typ. Och att hon slänger ut oss om vi snackar svenska.”
Idiot, tänkte Julia. Ska hon vara mallig un bara för att hon var på samma våglängd som min neurotiska spanskalärare? Vem tror hon att hon är egentligen, muttrade hon tyst för sig själv och blängde lite på henne. “Sätt igång då.”
“Jag?”, frågade Jade och spärrade upp ögonen för att se på alla i gruppen.
“Ja, du”, svarade Julia. Vem pratar jag med liksom…
“Okey… El verano pasado me mudé aquí y encontes yo estaba en las estaba en las montañas durante una semana.”
Anges såg skeptiskt på henne. Bergen? Typ alperna eller?”
“Nej, asså i fjällen”, svarde Jade och log ett försikigt leende.
“Ingen sveska, Jade”, påminde Julia och höll sin fasta blick för att möta hennes. Hon tänkte inte vika en tum.
“JULIA, no habla sueco!”, skrek Maria och kom galloperandes emot flickan, tog tag i hennes arm och började dra henne mot utgången.
“Släpp mig, vafan är det med dig?”, röt Julia och vred sig loss ur greppet.
“Fuera! No son graciosos!”, nästan skrek Maria medan stora röda fläckar växte på halsen och upp i ansiktet medan hon tog tag i flickan vänstra arm igen. “Fuera, fuera, Julia!”
“Sluta.”
Julia vände sig om och såg till sin förvåning att Jade hade ställt sig upp med en isande seriöst blick fäst på Maria.
“Du kan inte bara släng ut henne sådär.”
“Ursäkta?”, sa Maria och rösten självde en aning.
Jades ögon smalnade och hon gick långsamt fram emot Maria. “Jag anser att du inte har någon som helst befogenhet att skicka ut Julia eftersom att hon inte har gjort någonting.”
“Jag…”, stammade Maria och såg häpet på Jade medan hon, troligtvis omedvetet, förlorade sitt grepp om Julias arm. “Jag har fullständig ouktoritet! Och du har inte något med det här att göra. Sitt Jade. ”
Men Jade satte sig inte, hon stod kvar och mötte Julias blick. Det var inte direkt något leende, men Jades ögon talade för henne. Och de åtstrålade någonting som det inte gick att sätta fingret på. Det fick det att nästan pirra till i magen på Julia, det var ett uns av empati. Att hon stod bakom henne.
“Just det”, sa Julia. “Släpp mig. Låt mig vara för fan.”
“Bad jag inte dig vara tyst!?”
“Men dampa inte så jävligt. Du kan tala lugnt.” Julia blundade nästan omdelbart som hon hade sagt det, för hon visste att hon hade gått över gränsen en aning och att hon skulle få lida för det. Ögonblickligen höll hon andan för att sekunden senare känna den brinnande svedan då slaget träffade henne. Instinktivt ryckte hon till lite när handflatan rörde vid kinden.
“Du vill inte bli en del av det där, Jade”, viskade Terese, flickan som Jade setat med under Spanskalektionerna. Men inte heller un gick hon tillbaka till sin plats, men hon gjorde ingen ansats till att göra något annat heller. Hon bara stod där som förstenad och lät blicken vandra mellan Maria och Julia.
“He tenido suficiente. Fuera!”
“Puta”, muttarde Julia innan Maria sedan drämde igen dörren för att stappla tillbaka till sitt skrivbord. Våldsamt frustande rev hon runt bland papperna som låg där. “Levante el libro. Página 23.” Stillsamt lät hon fläckarna på halsen blekna och såg ner i boken medan hon tog någr djupa andetag och såg bort mot dörren igen och upptäckte då att Jade fortfarande fastfrusen. “No se debe poner, Jade?”, frågade hon men fick endast en liten, nästan omärkbar skakning på huvudet till svar.
“Går Julia, går jag”, sa Jade och pressade ner dörrhandtaget.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Jiejje - 16 feb 11 - 12:05 | | wow, fortsätt!! | Ferdos-Lina - 8 feb 11 - 21:48- Betyg:  | | Åh vilken del,mejla när nästa del kommer! |
|
|
|
