´Bara slutade andas! |
Jag lovade att aldrig göra om det, att förlora någon.
Aldrig göra samma misstag, det har jag inte, jag har inte gjort
samma misstag. Han som står framför mig nu med blåa ringar runt ögonen och blöta kinder
(egetnligen inga blåa ringa och absolut har inte tårar fallit nerför.) har aldrig stått här förrut.
Han mår bra, han har inte ens märkt det som hänt och kommer hända. Det e jag som har låtit tårar falla ner för ögonlocken. Jag, som
är förstörd. Jag lovade ju att aldrig göra samma sak igen, att förlora någon.
Jag lovade och höll det och ändå står vi här, redo att gå åt olika håll, bli främlingar på gatan som kallt kysser varandra på kinden.
Men jag mister det nu. Det börjar att glida mig ur famnen samtidigt som jag höjer mitt hjärtas skrik. Kväver det med det stolta leendet.
Jag höll löftet, att inte göra samma sak, men jag gör det igen, förlorar någon men inte genom samma medel eller samma ord. Jag gjorde ett helt annat misstag, någon helt annanstans med en till god vän.
Varför lät jag det ge sig iväg?
|
|
|
|
