Du som nu finns i mig |
Och jag vill inte vara ensam, men jag är tvungen. Vill inte höra mina andetag, för de påminner mig om livet, och livet påminner om allt du en gång var. De hörs för högt nu. Grusgången jag sitter på - stenarna skär in i mina knän - påminner om hur du är nu: kall, hård. Jag hade suttit i kyrkan en stund, lyssnat på prästens prat och de spridda snyftningarna. Hatade dem. Snyfta på ni, tänkte jag, gråt ni. Ni försökte ändå inte rädda honom, innan det var för sent. Medan det fortfarande bankade av hopp och kärlek i mitt bröst. Jag gräver i jorden under gruset. Den är lite blöt, det regnade i går. Från och med nu kommer det att regna varje dag, tänker jag. Det kan du gott ha, Gud, du kan också få gråta. Du gjorde inte heller något för att rädda honom.
Det var en morgon i maj. Himlen hade en obestämt färg, men jag skulle nog säga grårosa. Solen skulle snart gå upp. Jag hade precis duschat. Det var ingenting ovanligt med den här morgonen. Inte som jag la märke till i alla fall. När jag hade ätit frukost tänkte jag på dig, jag ringde men du svarade inte. Jag bestämde mig för att ta en sväng förbi ditt hus innan jag skulle till bussen. Klockans visare tickade långsamt, jo, jag skulle hinna. Tänkte att jag skulle kunna rycka upp dig, dra med dig till skolan. Det var ju trots allt ett tag sedan du var där. Just den här morgonen var jag stark, jag skulle kunna klara vad som helst. Jag hade ganska fel.
Ditt hus var gult som solen (jag tror att de som flyttade in senare målade det blått , men jag har inte vågat gå dit och titta efter). Du öppnade när jag ringde på, såg på mig med dina varmt bruna ögon. Ifall jag nu skulle säga att jag såg på dig att något var fel, skulle jag ljuga. Snarare vill jag säga att jag såg någonting som var rätt. Du log, trots dina mörka ringar under ögonen. Du sa att du hade tänkt, men inte på vad.
- Kom, sa jag.
- Vad är det?
- Vi ska gå till skolan nu, bussen går snart.
Du skakade på huvudet, som om jag skulle ha sagt något helt otänkbart. Jag log uppmuntrande.
- Kom nu.
- Men det var så länge sedan jag var där...
- Kanske dags nu då?
Du drog in mig i en varm kram, sedan stängde du dörren bakom mig. Innan det lovade du att gå imorgon. Imorgon, sa du. Dina ögon ljög.
Skoldagen var ganska seg. Jag tänkte på dig hela tiden. Tänkte att vi kanske kunde göra någonting lite senare, på kvällen. När jag några timmar senare ringde på, visste jag. Jag visste redan innan din mamma öppnat, med kinderna våta av tårar. Jag vände om och gick hem. Älskling, tänkte jag, älskling, vad fan var det som hade gått snett? Hemma i mitt hus var det tyst som i graven. Jag la mig på soffan, tittade upp. Det fanns inte ord.
Nu hör jag kyrkporten öppnas på framsidan, hör steg av fötter som vill ut, och helst bara återvända till det normala. Mina naglar är jordiga. Vill också resa mig, men kan inte. Inte än.
Du hade varit min bästa vän sedan lågstadiet. Vi hade lekt hela tiden. Bodde nästan hos varandra ibland. Alice och Jacob, det lät liksom bra. I mellanstadiet slogs vår klass ihop med en annan fyra, och vi började umgås med flera. Men det var fortfarande vi, som en enad kraft. Vi hade till och med försökt vara ihop en gång, men det fungerade inte så bra, så vi la ner det. Med dig kunde jag prata om allt. I högstadiet, sjuan, det var då saker och ting började rasa. Din pappa slog dig och din mamma, och en dag hittade du honom hängd i garaget. Du var hemma, skolkade, jag vet inte hur länge, men det förändrade inget mellan oss två. Jag visste att du hade det svårt. Vi fanns där för varandra. Jag trodde aldrig att du skulle lämna mig. Kvar.
Ensam. Jag måste ta mig upp, resa mig. Hur tomt kan det bli? Du tog en bit av mig med dig, Jacob. Jag ser upp mot den mulnande himlen. Är det där uppe du är? Knappast. Jag vet inte hur, men jag lyckas ställa mig upp. Får fötterna att röra sig över gruset. Allt är grått nu.
Det är först efter ett par månader (av sorg, saknad, men utan tårar), som jag förstår.
Den lilla sparven på balkongräcket tittar rakt på mig. Ögonen är dina. Bruna, kloka. Den flyger iväg lika fort som den hade kommit. Jag ser efter den, och jag ser på riktigt. Ser träden, marken, blommorna och solen. Du finns i allt det där. Men mest finns du i mig. Du hade aldrig lämnat mig. Jag gråter nu. Sparven flög högre.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Bonnie4ever - 16 maj 11 - 00:02- Betyg:  | | Jag saknar ärligen ord för att berätta hur fin den här är. Jag tycker liksom inte att "Fin" riktigt räcker. |
|
|
|
