Låt mig leva Del 3 |
Kirayna gick irriterat upp klockan nio på lördagsmorgonen, hon hade ingen lust alls att gå upp före tio på en helg. Men eftersom hon inte ville ha IG i en kurs som hon kämpat sig till ett MVG fanns det inte mycket att välja på. Det skulle vara en minifestival i skolan från elva till tre, hon var inte heller så glad över tiden eftersom hon skulle jobba från fyra till sju samma dag. Kirayna gick fram till fönstret och drog undan gardinerna, hon möttes av en skinande, varm sol och fågelkvitter. Hon suckade tungt och gick ner i köket för att laga mat. Till hennes förvåning stod Christon redan i köket. Hon vart stående i dörren några minuter och stirrade på honom när han sprang ifrån spisen till matlådorna, till en bok och tillbaka till spisen.
- Vill du ha hjälp?
Christon hoppade förvånat till och såg tyst på henne, han vände rodnande bort huvudet ifrån henne. Kirayna log, det var inte ofta hennes tolvåriga lillebror ville hjälpa till i köket, det var inte så att han inte fick. Han hade bara inte intresserat sig för det och hjälpt till med annat istället.
- … Nej, jag ska göra det här själv, sa han bestämt utan att se på henne.
- Okay, då kan jag ta tvätten istället då, såg att det var mycket i korgen, sa Kirayna, hon pussade honom på huvudet och gick till badrummet. Men där stod Sayo och sorterade ren tvätt i korgar och la in nytt i maskinen.
- … Och vad gör nu du uppe?
- Jag tänkte ta hand om tvätten, sa Sayo leende, Kirayna höjde på ögonbrynen och la armarna i kors.
- … Du tvättar och Chris lagar frukost? Hittar jag Tri och Kay städa garaget om jag går ut eller?
- Nej, men dem fixar i rabatterna och krattar, sa Sayo leende.
- … Varför?
- Du ska vara borta till tre, så vi tänkte gå ut i parken och roa oss, så slipper du oroa dig över att vi är ensamma hemma och alla sysslorna är klara innan vi går ut, sa han leende.
- … I parken?
- Japp, vi är tillbaka här innan två och gör mat, du behöver inte heller tänka på att handla det fixar Christon och Tri, jag och Kaylan ska göra i ordning middagen.
Kirayna studerade Sayo någon minut, sedan nickade hon och gick tillbaka upp till sitt rum för att byta om. Dem behövde inte ha skoluniformen på sig då det var helg, men hon ville inte heller komma för uppklädd – dem kunde tro att hon var engagerad. Kirayna letade runt en stund i garderoben, så slet hon fram ett par ljusa jeans, en svart tight t-shirt och över den tog hon på ett mörkblått linne.
- Kiri, frukost!! Sa Tri glatt och skuttade in i hennes rum, Kirayna satte upp håret i en hård hästsvans och följde med henne ner. Christon hade kämpat med gröt, omelett, äggröra, bacon, ägg och fattiga riddare. Lite av maten såg bränd ut, men det brydde dem sig inte om utan åt glatt i alla fall. Christon var tyst under hela måltiden och var den som först lämnade bordet. Han var ganska blyg och tyckte det var jobbigt att göra saker som han inte var säker på, fick han då beröm rodnade han och vart tyst.
- När kommer du hem syster? Frågade Kaylan och slevade in gröt i munnen.
- Runt halv fyra.
- Då måste vi vara hemma tidigt Sayo, annars hinner inte vi göra mat!! Sa Kaylan och såg allvarligt på honom, Sayo nickade leende.
- Vi är nog hemma till halv två.
- Hinner vi då? Det är kort tid, sa Kaylan och gjorde ett oroligt ansiktsuttryck, Sayo skrattade.
- Vi hinner på två timmar.
Kirayna ställde av sin tallrik på diskbänken, tog sin matlåda, gav syskonen en puss eller kram innan hon skyndade ut i hallen. Drog på sig sina knälånga, svarat stövlar med nitar, dragkedjor och bälten på, den vinröda jackan med svarta stjärnor på, kastade hon över axeln och greppade sin vita väska. Hon behövde egentligen inte stressa fram, det tog henne en kvart till skolan och hon var minst fyrtio minuter för tidig, men hon ville komma igång tidigt så hon kunde gå hem innan jobbet. Egentligen behövde hon inte jobba enligt ägaren, men det var aldrig fel i att tjäna pengar. Speciellt inte när hon skulle med på resan till Tokyo. Visserligen skulle klassens kassa stå för hela kostnaden, men fickpengar till mat och liknande var hon i alla fall tvungen att ta med sig och hon skulle förlora en helgs jobb på den resan.
När hon kom fram till skolan var grinden undan dragen, så det fanns redan folk i skolan. Hon gick bort till fotbollsplanen, där nere stod det en massa bord, elever i överflöd, bakelser, leksaker, tävlingar förberedes för fullt. Kirayna suckade tungt inombords och gick ner till sin klass som hade hand om fyra bord med alla möjliga former av sötsaker.
- Severin, ni är tidig, sa Shinobu leende och mötte henne i trappan, Kirayna stirrade irriterat på henne och gick vidare bort emot borden. Shinobu gick upp jämsides med henne.
- Visst ska det bli spännande med resan och det är så roligt att jobba tillsammans, det känns som man förtjänar resan mer -
- Jag har ingen lust att följa med på den här löjliga resan!! Men jag blev tvingad och har inget annat jävla val! Fräste Kirayna ilsket och stannade upp, Shinobu hoppade förvånat till.
- Men jag trodde -
- Att jag ändrat mig, så fan heller… Kom inte här och försök nässla dig in!! Jag är inte intresserad av sådant tjafs som kallas vänskap!! Morrade Kirayna och gick med bestämda steg mot klassen, Shinobu såg tyst och sorgset efter henne. Allt hon ville var att bli vän med Kirayna och förstå henne, men allting vart fel. Shinobu förstod inte alls varför Kirayna vägrade släppa någon nära inpå, varför hon var så aggressiv och tillbaka dragen.
- God morgon Severin, bra att ni är tidig. Ni kanske är mer intresserad av den här resan än ni säger, sa Eric leende och nickade.
- Inte en chans, jag vill bara komma igång tidigt så jag kan dra tidigt, sa hon argt. Dewian vinkade glatt när hon såg åt hans håll, men hon vände bara på huvudet och gick åt andra hållet. Dewian suckade trött och skakade på huvudet.
- Varför försöker du så mycket när du får så tydliga signaler? Frågade Ji Hideki, en klasskamrat och vän till Dewian.
- Jag vill försöka.
- Men varför, hon är uppenbart inte intresserad i dig… Eller någon annan heller för den delen, sa Hideki och log.
- Det stämmer inte… Jag träffade henne ute i onsdags, tillsammans med två yngre syskon, sa Dewian. Hideki såg förvånat på honom.
- Har hon yngre syskon?!
- Uppenbarligen, dem var extremt lika henne och kallade henne ”Kiri”… Hon skrattade och var varm med dem, men så fort hon såg mig förändrades hon till den kalla person hon är i skolan.
- … Kan också bero på att hon inte gillar dig, sa Hideki och suckade.
- Men varför är hon så varm mot syskonen om hon hatar alla andra?
- Det är hennes familj pucko, klart hon älskar sin familj, sa Hideki och ställde upp två kannor med kaffe och en låda med te bredvid.
- Inte alltid som man älskar sin familj, sa Dewian och flinade.
- Nej, du har en anledning till att avsky din mamma, men Severin kanske bara har den personligheten. Hon vill inte ha andra nära inpå mer än familjen, hon vill inte ha vänner.
- Vem vill vara ensam? Frågade Dewian surt och ställde upp ett fat med jordgubbstårtor, Hideki suckade och drog åt sig kartongen och plockade upp citron muffins.
- Severin vill, begrip det så blir det lättare för alla – speciellt dig och henne, sa Hideki.
- Det vill hon inte alls det!! Det är bara en fasad begriper du väll!
- Suck… Och varför tror du det? Hon har aldrig tagit kontakt med någon i klassen under det första året, hon går undan eller avvisar folk som pratar med henne… Vad får dig att tro att hon sätter upp en fasad?
- För att skydda sig själv. Det gjorde jag när jag var tretton… Innan jag träffade dig och Kimmen, sa Dewian, Razzak Kimmen som stod en bit bort såg undrade på Dewian och Hideki när han hörde sitt namn nämnas.
- Men bara för att du gjorde det, behöver det inte betyda Severin gör det, sa Hideki.
- Jag vet hur en plågad person ser ut, Severin lider av en anledning och jag tänker hjälpa henne innan hon kommer så långt som jag gjorde, sa Dewian.
- Så långt som du gjorde? Sa Hideki frågande och höjde på ögonbrynen.
- … Om jag inte träffat er när jag gjorde, skulle jag nog ha tagit livet av mig nu, sa Dewian lugnt. Hideki tappade fatet med småkakor och stirrade chokat på Dewian med vidöppen mun.
- VA?!
Dewian smet undan ifrån Hideki, strax därpå kom Shinobu fram till Hideki och började ilsket skälla på honom för han tappat fatet. Han försökte bortförklara sig, men hon var envis och skulle se till att han fick straff senare. Kirayna hjälpte till med att sätta dit lappar på dukarna, där det stod vilken klass dem kom ifrån, varför dem sålde och vad sakerna innehöll. Ifall någon med allergier ville veta.
- Vill du ha hjälp? Frågade Dewian leende och räckte henne tejpen, hon såg argt på honom, slet tejpen ur handen på honom och la den i sitt knä.
- Nej, gå och hjälp Ji istället som du höll på med, fräste Kirayna och koncentrerad sig på lapparna och tejpen.
- Tao skället ut honom, så jag tänkte hjälpa dig istället, sa Dewian. Kirayna reste sig flinandes upp.
- … Gå och häng dig vet jag, sa hon och knuffade sig förbi honom till bordet intill. Dewian motstod impulsen att springa efter henne och tvinga sin hjälp på henne. Men han visste ju själv att det inte skulle hjälpa, för det första skulle hon slå ner honom, för det andra skulle han bara öka det enorma avståndet mellan dem.
- Ge upp någon gång Hiko Kun, Severin är ingen man ska beblanda sig med, sa Sio Yoi. Hon var klassens populära tjej som alla ville umgås med och lära känna, hon var söt, snäll och ganska bestämd av sig.
- Varför -
- Det är pinsamt att se dig svansa efter henne varje dag när du vet att du får nobben. Hon vill inte se dig så sluta plåga dig själv med den där demonen, sa Yoi vänligt. Hon log sitt sockersöta leende, som mer fick det att vända sig i magen på Dewian.
- Det är väl ändå inte din ensak Sio, sa Dewian surt och gick tillbaka till Hideki som stod med stänkt huvud och stirrade ner på kakorna.
Folk började strömma in på skolan och deltog i tävlingarna, åt mycket och alla tycktes njuta av det fina vädret och gemenskapen. Sötsakerna, kaffet och teet gick bra åt. Dem fick fylla på hela tiden, aldrig var det fullt länge på borden, runt halv tre när folk började dra sig tillbaka skickade Eric hem ett par stycken. Kirayna var snabb med att ge sig av på egen hand när hon såg chansen komma, även Dewian och Shinobu begav sig hem. Dem bodde halvvägs åt samma håll som Kirayna, så till hennes avsky gjorde dem henne sällskap den biten av vägen.
- Det vart en riktigt lyckad dag, hoppas att vi snart har tillräckligt med pengar för resan till Tokyo, sa Shinobu leende. Hon såg verkligen fram emot resan, hon hade släktingar i Tokyo och skulle passa på att träffa dem.
- Det tror jag nog, vi sålde bra idag, sa Dewian leende och såg på Kirayna som försökte hålla sig på avstånd ifrån dem två steg framför.
- Vad tycker du Severin? Lyckad eller misslyckad dag?
- En bortkastad dag.
- Och varför det? frågade Dewian surt, Shinobu såg tyst upp på honom. Hon ville inte att han skulle börja bråka med Kirayna, båda två var otroligt lätt antändliga och det skulle inte sluta bra om dem rök ihop.
- Därför att jag hade andra planer att göra som jag fick ställa in, fattar inte vad det är som är så roligt med den här jävla resan.
- Att umgås med klassen är roligt –
- Men gör så ni då, dra inte in mig i den skiten! Fräste Kirayna argt. Dewian blängde argt på hennes rygg, han knöt ilsket nävarna och tog två snabba steg fram. Han greppade hennes axel och vände henne så hon såg honom i ansiktet
- … Är det verkligen så svårt för dig att försöka? Frågade han, Kirayna såg oförstående på honom. Han hade en orolig blick men samtidigt förstående, Kirayna hade alltid hatat den blicken hos honom, som han bara gav henne.
- … Vad pratar du om?
- Ditt mörker… Stramar det runt dig så hårt att du inte ens kan försöka leva? Frågade Dewian lugnt, Kirayna spärrade förvirrat upp ögonen och såg skrämt på honom. Hur kunde han veta om hennes mörker, hade han sett hennes pappa, hade han hört syskonen prata… Eller var det bara en lyckoträff.
Dewians självsäkra och oroade ögon talade för att han visste vad han pratade om, han förstod. Det skrämde Kirayna, hon hade aldrig förr stått inför någon som förstod henne, som försökte ta sig in genom den svarta muren hon byggt upp. Ingen hade sett hur hon led, ingen hade velat se. Så varför kom Dewian och bara blåste bort hennes svarta mur som om det var gjort av det enklaste och lättaste av fjädrar?
- Du… Vet inte ett skit…
- Jag förstår mer än du vill inse, sa Dewian lugnt. Kirayna slet sig fri ifrån hans grepp, vände på klacken och rusade så fort hon kunde ifrån honom. Han skrek efter henne, men hon hörde inte vad han sa. Hon rusade över övergångsstället mot rödgubbe, både bilen och motorcykeln missade henne med en dm i marginal. Tankarna snurrade vilt inom henne, rädslan och hatet bubblade upp. Hon sprang in i en massa människor på vägen hem som skrek argt efter henne, men hon hörde inte vad någon av dem sa. Hon rusade in genom grinden och slog höften i själva grinden, men hon kände den knappt. Hon sparkade av sig skorna in i väggen, slängde jackan och väskan på golvet, rusade förbi Christon som kom ut ifrån vardagsrummet och såg oroligt efter henne. Men hon märke honom knappt, upp för trappan och in i sitt rum, slängde igen dörren och låste. Tyst sjönk hon ihop intill dörren och stirrade ner på sina knän, långsamt slog hon handen över munnen. Hon grät så tyst hon kunde för att syskonen inte skulle höra henne, dem skulle inte bli oroliga över henne.
- Kiri?
Sayo knackade försiktigt på dörren, och greppade handtaget, när han insåg det var låst knackade han lite hårdare.
- Kiri?!
- … Det är okay… Jag är lite trött bara, ät ni, jag kommer ner… Om en stund, sa Kirayna såg stadigt hon bara kunden. Rösten bar henne inte helt, men Sayo vände tyst om och gick ner för trappan igen. När Kirayna inte kunde höra hans steg kastade hon sig upp ifrån golvet och slängde sig ner över sängen med ansiktet ner i kudden. Hon grät och grät tills det gjorde ont i både hals och bröst.
Hon var rädd, riktigt rädd för vad Dewian skulle säga eller göra på måndagen.
|
| Kommentarer | | Ferdos-Lina - 7 feb 11 - 22:12 | | Bra del,mejla när nästa del kommer! |
|
|
|
