sporadiskt stjärnfall, att falla i tusen bitar |
Fortsättning. Sista delen. Kritik uppskattas fortfarande. Orden är inte autentiska. Fast sista meningen är autentisk, trots att jag inte alltid faller. Orden är till Anton och Antons. Tack.
Hon tänkte på det. Att hans handstil var lite högerställd. Som en orkan. Eller motvind. Jorden runt i motvind. Från höger. Han var nog en sån som målade satan på väggen tänkte hon. Innan hans ord tog färgen ur hennes blick. Han tar nog färgen ur ögonen på främmande människor han möter på stan. Fyfan för honom. Livsglädje.
Hon hatade honom egentligen. För att han var så bra. För att han hade lärt känna Hanna. Hanna måste hata henne. För alla jävla rosor. För alla jävla torkade tårar. Alla läkta sår. Hon hatade honom för att han fick de två trötta blinkande ljus på någon lika trött och trasig parkpromenad att verka vara vackra tillsammans. Han betydde inget. Hade bara varit en ordvägg. Någon att skriva till. Att andas ord på. Han betydde inget. Visste egentligen allt om henne. Han var en dagbok. Men med känslor. Han var ju inget. Inget. Inget. Han var ingenting för henne. Han andades ju inte för henne. Han andades för Hanna. Och hon andades för honom. Nej. Hanna och hon andades för honom. Men två kan inte andas för en. Och då behövs hon inte. Hennes andetag behövs inte. Behövs. Inte.
Kunde inte berätta sanningen mellan pekfinger och tummen när avståndet var trehundrafyrtionio komma fyra kilometer. Han visste ingenting om henne egentligen. Förutom det man kunde läsa på hennes blogg. Men där stod sanningen på den vita bakgrunden. Inte i de svarta bokstäverna. Och hon hade en specifik läsare per dag. En läsare per dag. Det var han. Hon vägde ingenting egentligen, fast känslorna vägde alldeles för mycket. Vågen visade alltid för stora tal. Hon slutade äta ibland. Oftast. Var inte värd att leva. Inte värd att andas. Andas andra luft. Hon såg ner på sig själv och hon ville bli av med allt. Allt dåligt. Kärlek. Sorg. Begravningsplatser. Allt bra. Han. Allt och alla. Hon var nog av med allt. Allt utom honom nu.
Allting var egentligen svart. Hon hade aldrig sett de tusentals färgerna i en såpbubbla som han pratade om. Hade aldrig flugit sådär på isen som han sa att bara hon kunde göra i hela världen. Hela jävla världen hade han sagt. Fått henne att svära tusen åter tusen gånger. Fast världen var inte jävla. Världen var liten. Och hon var ännu mindre. Hon hade aldrig bett om någonting.
För han visste inte att hon älskade att få mejl. Men ändå mejlade han henne varje dag. Varje natt. Men
han skulle aldrig gå genom en öken i fyrtio år för henne. Han skulle inte ens gå trehundrafyrtionio komma fyra kilometer för hennes skull. Inte ens åka tåg. Det hade hon insett nu. Och plastrosorna var slut.
Han hade bett om någonting att vakna för. För han var ju inte rädd för att dö. Det var ju livet som var så jävla skrämmande. Varit livrädd och paranoid hos psykolog-Lars och hon visste allt. Allt. Allt om honom. Kanske visste hon för mycket. Om självmordstankar och starkast-i-världen-drömmar.
Han hade till och med gått runt i hennes stad. För att Johanna bodde där också. Men hon och Johanna kände inte varandra. Han hade gått på hennes gator. På Google Earth. Sett världen uppifrån och uppochner. Hade sett gatstenen som hon ramlat på och sett hennes hus, trädgård och bil. Sett havet som hon badat i. Han som inte kunde simma i den förunderliga massa av läckande blått. Ögonen hade följt datorskärmen, sett statsbussen med hennes nummer på. Fyra. Den skulle han hoppa på först. Till Johanna tog man hundratrettionian och på den stod det ”en gul buss”. Som att man inte skulle förstå att den var gul. Han undrade om alla var lika korkade där trehundrafyrtionio komma fyra kilometer bort. Men hennes buss var grön. Grönmålad. Och därför älskade han grönt.
De hade inte hörts på flera dagar. Rosorna kom ändå. Tjugofyra plastrosor på en IKEA-hylla. Han skulle nog skriva en bok om det. Fast orden var ju aldrig hans. Orden var ju deras. Så det fick nog bli en bok med henne. Istället. Eller en novell. De hade lekt med ord en dag. Han hade sett henne i webbkameran. Hon hade stått med sitt blonda hår. Stått och lekt med det. Rufsat. Han hade blivit euforisk. Där stod hon i sin blommiga korta klänning och gjorde allt för att göra honom lycklig. Han sa det. Till henne. Att han hade skrivit lycka i handen. Och att varje gång han såg det så tänkte han på henne. Hon frågade om han inte alltid tänkte på henne. För hon tänkte alltid på honom. Han skulle aldrig glömma hennes leende in i kameran och det högra ögat när det blinkade. Hon var så fin. Så solbränd. Och så hans. Men han hade Hanna. Han kände inte ens Hanna. Men det var bra ändå. Hanna. Men han kunde inte tvinga Hanna att skriva lycka i handen som han hade gjort med henne i webbkameran den där augustinatten. Han skulle aldrig glömma blinket i ögat. Blinket. I. Höger. Öga. Han saknade faktiskt henne, när de gick dagar utan att de pratat. Han var rädd att hon förlorat hoppet om honom. Om dem. För de var ju bra. Trots att de var trehundrafyrtionio komma fyra kilometer från varandra. De var ju bäst. Tyckte han.
Det blåste kallt när hon gick sin dagliga runda runt sjön. Eller vattendraget. Februarinatt. Hon räknade stjärnorna på himlen. La sig ner i det fuktiga gräset. Hon sjöng tyst med i en akustisk låt av Håkan och dunkade lätt med foten mot en sten som råkat ligga i vägen. Lycka. Utan fem bokstäver i handen. De lila Conversen styrde hemåt. Utan att gå förbi brevlådan. Hon. Var lycklig. På riktigt. När hon kom hem tog hon bort sin blogg från cybervärlden. Och viskade kärlek ut igenom det öppna fönstret. Klockan närmade sig fem på morgonen när hon gick in på deras blogg. Trehundrafyrtioniokommafyrakilometer hette den. De hade en läsare. Det var hans mamma, Pernilla. Hon skrev ett inlägg. Och stängde av datorn innan hon gick och la sig i sin säng. Hon hade kommit fram till att stjärnorna var en billjon till antalet den kvällen. En biljon. Hon skulle le så många gånger till. Innan hon dog bestämde hon sig för. En biljon gånger.
Han sprang snabbt till brevlådan när brevbäraren cyklade upp på deras uppfart. Han hittade inget brunt vadderat kuvert. Men hittade istället ett grönt. Adresserat till honom. Med samma tjocka, svarta versaler. Grönt som den där bussen han en vacker dag skulle ta hem till henne. Han gick upp sitt rum och sprätte snabbt upp kuvertet. Det gröna. Det var inte som vanligt. Han kände det på sig. Direkt. När han såg att det var grönt. Det var egentligen inte bra. Inte bra. Alls.
för du var min fallskärm
och jag nådde
botten för länge sedan
och rädslan
över ensamheten
har redan ätit upp mig
Han läste det igen. Skrikandes. Kunde inte förstå. Kunde. Inte. Förstå. Förstod ändå. Hon vill inte ha med honom att göra längre. Inte. Ha. Med. Honom. Att. Göra. Det var slut. Rosorna var slut.
Pojkens mamma öppnade dörren. Gick in. När han låg som i en pöl i det orkangrå rummet. Rosenblad var utspridda på golvet. Runt honom. Kvar på IKEA-hyllan låg tjugofyra röda plastrosor. Han höll en lapp hårt hopknycklad i vänster hand. Lika hårt som han blundade med ögonen. Han andades ansträngt. Fosterställning. Han ville skrika till sin mamma att hon skulle gå. Men han visste att hon alltid visste hur man skulle hantera allt. Mamma Pernilla visste allt. Hon hade inte tänkt gå. Hon la sig bakom honom. Smekte honom med handen över håret som när han varit fem år gammal och trodde han kunde flyga. Han landade i hallonbusken. Han ville säga att mamma Pernilla luktade precis som de där hallonbuskarna precis då. Sådär somrigt. Sådär sött. Han sa inget. För det var inte läge. För att han var ledsen. Hade tappat livets mening och ordens betydelse. Hade tappat allt. Pernilla började nynna på en melodi. Som pojken själv skrivit. Han pressade ögonlocken ännu hårdare mot varandra. För att motverka att ilskan sprang ut med tårarna. Han kände handsvetten i handen förstöra de små handskrivna gemenerna på papperslappen samtidigt som han hörde sin mammas trygga ord i sina öron. ”Först när hon föll insåg hon att du var en större bit av henne än vad hon någonsin kommer bli av sig själv”.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | EnJulia - 6 feb 11 - 15:37 | Varför i hela friden har jag inte kommenterat den här?!??!?
Anna, anna, anna, finaste anna <3 | blackgirl - 30 jan 11 - 17:15- Betyg:  | | Avgudar denna |
|
|
|
