sporadiskt stjärnfall, att falla i tusen bitar |
Detta är ett slutarbete i en skrivarkurs. Kritik, tips och frågetecken uppskattas jättemycket! Novellen är inte färdig, sista delen kommer också komma upp här så fort den är färdigbearbetad. Och slutet är inte taget från verkligheten.
Men framför allt vill jag i gröntext tacka Anton för allt. Vissa ord är dina.
Mellan de långa, smala pianofingrarna höll pojken ett brunt avlångt vadderat kuvert. Pojkens mamma tittade nyfiket efter honom när han gick upp för trappan till sitt orkangrå rum. Det var torsdag. Fjärde dagen han hämtat ett brunt kuvert från köksbordet och burit upp till sitt rum. Han kunde känna genom vadderingen att kuvertet innehöll samma sak som de tre andra kuverten hade gjort. Snabbt sprätte fingrarna upp kuvertet, som om de aldrig gjort något annat. Som om de var till för att öppna bruna vadderade kuvert från anonym avsändare. Fast han visste ändå vem det var ifrån. Med en svart, tjock, spritpenna stod hans namn och adress textat i stora tjocka versaler.
Han pressade de långa sidorna på kuvert mot varandra och kunde se att han hade gissat rätt. Fingrarna sträckte sig in och tog ut det röda föremålet. Han la den på en av de två vita vägghyllorna som var uppsatta strax ovanför sängen. På den understa. Den översta pryddes av två små båtar, den ena med ett stort vitt segel. Den understa hyllan hade rensats efter det första kuvertet. Nu låg där fyra röda plastrosor.
Hon kände sig starkast i världen vid hans sida. Han fick henne att le mot människor på bussen, tro på sig själv och gå i höga klackar för att se världen uppifrån och uppochner. Hon hade köpt plastrosor, som ett barn köper lördagsgodis så att det räcker för dagen. Insåg efter tre dagar att hon lika gärna kunde köpa tio pack plastrosor för tvåhundrafemtio kronor, istället för trettiokronor styck. Hon köpte två pack. Inslagna i rosa papper.
De hade aldrig träffats. Bara hört varandras röster, som ett avlägset eko i rymden. Hon slog hans nummer på sin mobiltelefon medan regnet började dugga ner från den askgrå himlen. Fast hon tryckte snabbt på avbryt. Vågade inte störa, tränga sig på, tro att hon var något. För hon var ju ingenting. ”Du är inte allt. Det är du inte. Allt försvinner. Du försvann inte. Du är det enda som finns kvar, vet du det? Det enda som är som förr. Som för alltid. Du är nog ingenting för det kan aldrig dö, men jag klarar mig inte utan det”.
Det var så han hade skrivit, efter tre månaders frånvaro. Hon trodde han hade dött. Han hade avslutat allt med ett sms. "Ah. hej. Har ny mobil och allt. Är också diagnostiserad bipolär. Inte den pojken du söker längre". Hon hade gråtit, överallt, hela tiden. Somnade med tårar på kinderna och vaknade med söndergråtna ögon. Svullna kinder. Men tiden gick. Och hon torkade en ros, för att se att tiden läker alla sår. Det gjorde den. Rosen läkte till slut. Nu hängde den kvar på väggen. I det vita, iskalla, flickrummet. Torkad. Liksom de femtonmiljoner tårarna. Trehundrafyrtionio komma fyra kilometer bort från de fyra plastrosorna. Om bara några timmar, fem stycken.
Fredag. Femte rosen för den här veckan. Han log. Ett diskret leende. Men han visste att hon förstod och att hon såg. Han var klädd i vitt. Helt vitt. De skulle till Hugos, som alla andra fredagskvällar. Han, Rasmus och Packo. Vit skjorta, vita jeans och ett vitt nätlinne. Det var inte något jävla Sensation White. Han ville inte bara vara klädd som alla andra. Som Rasmus, som Packo, som killen i baren eller som någon annan. Han ville vara sig själv. Vit. Tog tandborsten i högsta hugg när han insåg att han var sen.
Smällde igen dörren innan han hade fått på sig skorna och knöt prydligt finskorna ute i kylan. Såg röken porla ut från sin mun. Kunde inte springa till bussen, trots att han var sen. Fick inte luft genom tandborsten och tandkrämen, som han skulle komma att kasta i papperskorgen vid busshållplatsen. Och snön skulle bara sprätta upp smutsiga fläckar på hans vita kläder. Han ville dansa med henne ikväll. Hela jävla natten.
På dansgolvet tog han ena foten framför den andra. Tror han är galen mellan vänster hand och höger arm, uppsträckta i luften. Lutar sig mot något, som är ingenting. Hon. Fast i tankarna. Gör något fysiskt omöjligt med fötterna och får världens största leende på läpparna. Såg någon? En nyans av vitt i mitten. Jordens centrum.
Hon var ute och gick när hon fick första smset. ”Jag vänder ryggen mot alla jag dansar med om det inte är du”. Hon log. Världens största leende, som om hon hade gjort något fysiskt omöjligt med hela kroppen och att hela världen hade sett. Fast hon hade bara lagt ett leende på sina läppar. Eller inte ens hon, det var ju han som lagt ett leende på hennes läppar. Så jävla abstrakt. Det pyrde rök ut ur hennes mun. Hon försökte fånga den, mellan Lovikkavantarna och verkligheten.
Klockan närmade sig nästan morgon när hon kom hem. Hade tillbringat natten med ärligheten ute i kylan. Hon hade sett älvorna dansa in dimman på ängarna medan hon sådde tankar på grusstigar. Hade räknat stjärnorna på himlen. För att få någon slags ro att slå sig fast. Men hela världen var ändå nära på att braka ihop. Trehundrafyrtionio komma fyra kilometer för långt bort.
Han satte sig upp med ett ryck. Drömmarna tyckte det var dags att vakna, klockan var knappt morgon. Satte på sig kläder. Minusgrader ute reflekterades i hans klädval. Vit- och svartrandig stickad mössa. Han gick ut i snöyran. Skulle uppleva snön och stadens uppvaknande för henne också. Sträckte armarna i luften för att krama världen och lära sig flyga i den svarta hopplösheten. Fånga dagen för henne. Och morgondagen för sig själv. Gick förbi en släckt gatlykta, den lös av ensamhet och var så naken att han trodde att den frös. Kramade lyktstolpen, gatlyktan, tills den fick liv igen och började lysa. Tog kanske en minut eller en kvart. Kanske en evighet. Men det gjorde inget för han hade henne i tankarna och Of Japan, den låten var alldeles för kort. Han bestämde sig för att hoppa över skolan. Och spela piano hela dagen.
Hade haft ett långdistansförhållande. La ut youtube-klipp varje dag, till Johanna. Symfonier och egenpåhittade melodier. Vinkade alltid in i kameran med höger hand. Där fingrarna var indelade i klasar, grupper. Ring- och lillfinger tillsammans, pek- och långfinger tillsammans och tummen, ensam. Hans smala pianofingrar. Ville visa världen att Johanna var vackrast i världen, att han var så kär. Men nu hittade han knappt någon anledning till att gå upp ur sängen. Någon anledning till att låta dagarna få gå. Kanske pianot. Eller rosorna.
Hon hade bara sju rosor kvar nu. Undrade om han kastade rosorna efterhand. Han som berättat att han alltid hade en ros på rummet. Eller hade han skojat? Tog loss en och stoppade ner i det färdigskrivna kuvertet. Lyssnade på alldeles för hög musik. Tårarna var nära på att komma. Skicka iväg ensamheten i ett jävla brev. Tro att allt ska bli så mycket bättre. Det blir det ju. Mycket bättre. Åkte för att lämna det på posten. Hoppade av bussen där tusen steg tagits på rätt fot och fel väg. Hon räknade steg och kullerstenar. Rörde inte benen men gick framåt ändå. Köpte frimärken. Kärlek kallades de.
Det började bli mörkt. Gatlyktorna blinkade till. Som om det var länge sedan de såg mörkret. Lamporna fick fixera blicken vid något. Marken. Eller som ett barn som precis har lärt sig sjunga blinka lilla stjärna och frenetiskt försöker föreställa sina små händer till stjärnor. Och ögonen blinkar febrilt, rädd för de små blinkande händerna. Blink-blink-blink. Försökte urskilja mannen under taket, med långt neddragen mössa som försökte värma händerna framför två marschaller. Bländad av gatlyktorna. Ville sätta sig bredvid honom. Hälsa på Herr Ångest. Det var länge sen sist. Ge den frusna mannen en lång varm kram. Som aldrig skulle ta slut. Hon skulle berätta för honom att allt skulle bli bra. Låta sådär jätteövertygande. Han skulle aldrig behöva känna sig sådär ensam igen. Men det gjorde hon inte. Hon la inte ens en krona i hans lilla burk. För hon trodde att hon var lika ensam om inte ensammast i världen. Hon tyckte mer synd om sig själv. Och gav honom ett leende. Innan tårarna kom fram.
Hon kom inte ihåg hur brevet hade hamnat i brevlådan. Men hon hade i alla fall inte med sig det hem. Satte på en olagligt nedladdad version av Daniel Adams-Rays album, Svart, vitt och allt däremellan. Tittade igenom posten, fakturor till pappa, reklam till mamma. Hon hittade ett brev med sitt eget namn på. Öppnade det försiktigt. En faktura. På studentmössan. Hon som inte hade någon lust att gå ut skolan. Ingen att gå med på balen. Ingen att åka studentflak med. Hon hade ingen. Ville gömma sig i Daniel Adams-Rays ord. Försvinna bort lite. För ett litet tag. Försvinna bort till honom.
Han stoppade undan programmeringsboken och återgick till hennes blogg. Behövde plugga, men att inte förstå var så jävla frustrerande. Han hade sparat ner varenda ett av hennes foton på sin iPod innan han försvann. Och det var ju alltid henne han hade plockat fram när han hade varit längst ner på botten, hon tog alltid upp honom till ytan. Utan att veta det. Med bilderna. Med att finnas sådär lagom långt borta. Lite för långt bort nu. Tittade på de tjugo plastrosorna som prydde den understa IKEA-hyllan. Undrade om hon någonsin tänkte sluta. Han levde ju för en ros varje dag numera. Ville aldrig att de skulle ta slut. De hade aldrig pratat om rosorna, aldrig fört det på tal eller tackat för dem. Det var liksom outtalat. Och båda visste det, insåg han.
Rädsla. Varje natt. Han var rädd. Var försvann solen på natten? Alla tyckte det var uppenbart. Utom de två. Han och hon. Bar samma rädsla, bar samma sorg. De var så jävla oroliga över att aldrig få se den igen. Fastna i ett svart, kallt och uttryckslöst eko. Han kände sig som en jävla soppa, som brydde sig om allt och inget. Och han hatade sex på film. Så jävla overkligt. Så jävla motbjudande. Ingen brydde sig, att killen kom exakt samtidigt som tjejen. Han störde sig på att alla tyckte det var så bra. I verkligheten kom killen, men aldrig tjejen. Stackars tjejer. Han tyckte det var pinsamt att vara kille. Skämdes. För att killarna behandlade tjejerna så.
Hon har byggt murar runt sitt hjärta. Har också haft ett långdistansförhållande, på kort distans. Kunde inte bli älskad, men kunde älska. Närhet hade inte varit Marcus grej. Marcus kunde säga saker utan känsla, hon var spröd och föll i bitar. Tusen bitar vid varje snedsteg. Hon ville kyssas och kramas. Men Marcus var aldrig där. Borta i tankarna eller med en frånvarande kropp. Det hade tagit slut. Flera gånger om. Hon var rädd för ensamhet och han var aldrig där. Med hon trodde, litade på honom gång på gång. Allt skulle ju bli bättre. Allt skulle ju bli perfekt. Hon var godtrogen, naiv och blåögd.
Nätterna var avskyvärda. Saknade någon att sträcka sig mot. Någon att hålla om när natten var sådär iskall och frånvarande. Hon stoppade ner den tjugoandra rosen i ett brunt vadderat kuvert. Och tejpade prydligt igen. Satt vaken i fönstret och tittade ner på gatan. Såg regnet dala ner från stjärnornas svarta bädd. Smekte fönstret med det högra pekfingret i takt till att vattendropparna ramlade ner i fönsterkarmen. Hon somnade tom och vaknade tommare.
Solen sken genom de skitiga fönstren. Han kisade ut. Såg inget annat än himlen från sin plats i fåtöljen mittemot psykologen. Tyckte att psykologen Lars ställde för dumma frågor. Lars undrade hur det gick i skolan. Undrade aldrig hur han mådde. Om han hade något att leva för. Aldrig något viktigt. De pratade aldrig om något som han ville prata om. Det var bara Lars som fick bestämma vad de skulle prata om. Han ville ju prata om plastrosor och sånt där som fick livet att verka lätt. Sånt som fick honom att vilja leva men ändå inte tycka om sig själv. Tankar om att ingen var värd att tycka om honom. Han hatade Lars. Och han älskade att solen sken. Sken på honom. Och alltid ovanför molnen.
Gick med mamma längs hamnen. Tittade ut mot horisonten. Rosa. Orange. Gul. Såg solen gå ner. Var för fokuserad på färgerna för att höra mamma fråga om de bruna kuverten. Han visste ändå inte vad han skulle svara. Vem var hon? Varför skickade hon rosor varje dag? Två gånger hade posten kommit för sent, då hade han dagen efter fått två rosor. De dagarna han inte fått något alls trodde han att han hade blivit ner puttad på marken och slagen. Misshandlad. Fast han tänkte alltid på att hoppet är det sista som lämnar människan och hoppet om en ros dog aldrig. Hoppet om livets mening. Det svåraste var när han inte fick någon på fredagen, han hatade att Sverige inte hade någon postgång på helgdagar.
Hon kunde se något rött på en av de vita bokhyllorna ovanför hans säng när dem tittade på varandra genom cyberrymden. Suddiga webbkameror. Ett leende från öra till öra spred sig via skärmen upp i hans ansikte. Rörde vid skärmen för att känna närhet, strök handen mot hans kind. Frågade vad hans läppar smakade och han svarade jordgubbar. Hon sa att hon ville bita honom i hans överläpp. Och sen så dog hennes laptop. Sladden låg glömd någonstans. Som hjärtat. Glömt. Gömt.
När hon vaknade nästa morgon. Blinkade mobilen till sig hennes uppmärksamhet. Tre missade samtal från honom och ett sms. ”Du är min. Ge inte, glöm inte, bort dig”. Och hon lovade honom. Men bröt löftet direkt när hon hoppade på bussen. Glömde bort sig själv och gav bort sig själv till ensamheten. Tryckte inte på stoppknappen när bussen körde förbi skolan. Såg Marcus och hans kompisar stå på stationen och åkte förbi. Åkte till ändhållplatsen. Hade ingen aning om var hon var någonstans. Men hon visste att hon ville hem. Hon hoppade av bussen och började gå. Glömde att hon kunde åkt tillbaka. Eller struntade i det. För hon fick inte luft på bussen. Hon fick inte luft bland folk. Ville att alla skulle glömma bort henne. Hon ville glömma bort sig själv.
”Nitton, tjugo, tjugoett, tjugotvå, tjugotre” Rasmus skrattade. Hans leende sken i ögonen. ” Tjugotre plastrosor fucking plastrosor, du var minsann populär!” Rasmus rufsade honom i håret, i det bruna håret när han log, Rasmus blonda lockar hoppade till när han kastade sig på sängen. ”Ska du stå där hela dagen eller? Kom för fan och berätta om dessa jävla plastrosorna, vem är bruden?” Han stod kvar. Mitt i rummet med sin bruna kalufs på sniskan. Tom. För att hon inte var någon jävla brud. För han ville inte dela henne med Rasmus. Han ville inte dela henne med någon. Inte ens Rasmus. Rasmus hade fått köpa lillasyster Anna för en glass. Han visste inte att Anna och Rasmus skulle bli jättekära. Men glassen var god.
Varannan ros luktade parfym. Två olika parfymer. Men han var smart. Hade tagit med sig dem. Med sina avklippta platsstjälkar till Kicks och pinsamt frågat ”Vilken parfym är det här?” och fint dragit fram plastros nummer fem under den välsminkade kvinnans näsa. ”Och vilken är den här?” Han hade dragit fram plastros nummer sju också. Kvinnan i den svarta Kickströjan hette Sandra, enligt hennes namnskylt. Sandra hittade bara en parfym. Parfym till plastros nummer sju. Och Sandra måste ha trott att han var dum i huvudet eller kanske till och med skulle göra en könsoperation när han sa att han inte ville ha Britney Spears Fantasy Pink Edition inslagen. För han skulle bara ha den för sig själv. Kanske spreja när han skulle lägga sig, om han la sig, för att känna hennes närhet trehundrafyrtionio komma fyra kilometer bort. Eller så skulle han väl bli tillsammans med någon annan. Någon Hanna eller någon annan. Som han inte ens känner. Han var borta. I en doft av vitchoklad, jasmin, orkidé och exotiskt trä. Eller Britney Spears. Eller hon.
Hon ringde honom den kvällen. Efter ett befallande sms. Hon ringde honom gratis. Så det vara alltid hon som ringde. Det var ingen bra dag. Hon hängde upp sig på saker. På ord och ville egentligen inte skicka någon jävla ros den eftermiddagen. Hade bara två kvar. Hon kunde inte förstå att hans röst kunde nå henne genom en fyrkantig sak och han var inte ens i närheten egentligen. Men han kändes så jävla nära. Hon sa inget. Lyssnade på tomma andetag och hans röst som pratade om nycklar och hon fick aldrig något sammanhang i det hela. Det blev tyst. Hon lyssnade på när det lät som att han fick ett leende på sina läppar eller när han släpade skosulorna i marken. Lyssnade på när solen träffade hans bruna lugg eller mössa. Hon visste ju inte ens hur han såg ut. Så långt ifrån. Hon berättade tusen tankar på en sekund. Kunde säga så mycket. Ville säga så mycket. Hon berättade att hon rivit händer på rivjärnet för att hon var så fokuserad på annat. Såg inte när moroten tog slut. Bränt sig på ugnen. Hällt vatten i smeten. Han ville inte gå. Och hon ville inte lägga på. Han hade rastat klart Mallan och hennes pappa kom hem från jobbet. De sa ”kram”. I munnen på varandra. Till varandra. Innan de la på. Hon avslutade samtalet med ett leende. Hans leende på hennes läppar.
Hennes pappa skrek att det kommit ett brev till henne så fort han kom innanför dörren. Hon sprang ner för trappan. Snubblade över sista trappsteget. Ut i hallen. Ryckte kuvertet ur pappans händer. Springa upp och läsa. Snabbt. Snabbast i världen. Lite mumlande. Nästan lite högt.
Du har ingen jävla aning egentligen. Tror att allt som finns är att vimla omkring och sträcka upp armarna i luften för att fånga himlen. Som inte ens finns. Du tror fan att solen är det vackraste som någonsin vänt dig blicken. Hur fan kan du tro det?! Tror att en droppe regn är meningen med livet och allting runt omkring.
Jag passar på en isbana efter att lärt känna dig. Springandes, nästan flygandes, över isen. Skulle vilja kalla dig för min isprinsessa men är rädd för att förlora allt och alla då. Eller ingenting. Som jag en gång gjorde.
Kanske ser du bra ut i mina ögon. Kanske ser det bra ut i mina ögon. Vem bryr sig? Skitsamma.
Du förstår ingenting och du lär dig ingenting och du är ingenting och du kommer aldrig aldrig förstå hur fin du är när du gråter och du kommer aldrig få se sig själv från utsidan eller läsa vad du skriver.
Skitsamma, för ingen lyssnar ändå och jag kan heller ingenting men jag vet allting om hur man letar färger i en såpbubbla. Du är fan alla färger i hela denna jävla världen och bortom dem, kanske. Men skitsamma. Säger jag som drömmer om det.
Du, genomskinlig i tusentals färger.
Jag vill vara den mest döda och den mest levande människan som funnits (för dig). Jag vill vara någon att lita på och någon att akta sig för. Men hur skulle jag förklara för dig? Vem är jag nu? Ungefär det där. Och kanske lite till. Eller ingen alls. Ingenting. Någon att lita på och någon att akta sig för. Alltid och ingenstans.
Men ändå är det ganska fascinerande. Jag är bäst med dig(flickan jag aldrig ens nuddat). Jag vill dra en tofs ur ditt hår. Skratta i dina lockar. Och dra ur tråden som är lös ur din stickade tröja (tänk så trasslar allt garnet ihop sig till ett garnnystan, tänk så gör det inte det).
Önskar du kan läsa min tankar nu
Vi är samma sak. Stjärnstoff och lite universum. Det är som att vi håller om varandra hela tiden men ändå inte. Jag brukar tänka på det (för att bli glad)
|
| Kommentarer | | aa - 30 jan 11 - 19:24 | | Jag försökte komma på något bra ord att beskriva din novell med, men det känns inte som att något passar. Dom räcker inte till. Det var bland det bästa jag läst iallafall. | | abusedchildren - 29 jan 11 - 23:36 | | mållös | | Rainbow-escape - 29 jan 11 - 22:30 | | Vackert, rakt igenom. | | Dufwan - 29 jan 11 - 17:14 | | Ingen kommer att läsa det här som jag. |
|
|
|
