[M/M] Hur ett tyskt u uttalas |
Long time, no see, haha. Är rätt inaktiv här just nu, men här kommer en novell i alla fall... kritik av alla slag uppskattas!
Incidenter från Lördagskväll med stort L:
22:30
På hedersplatsen i Jennifers soffa. Okända ansikten passerar och pulsen dudunkdudunkar i takt med musiken. Alkoholen väcker föraktet till liv. Han förtjänar influensan. Jag är oövervinnerlig.
”Oliver, om du inte var bög skulle jag vara kär i dig.” Hennes mjuka kvinnokropp vid min sida, den dova rösten mot mitt öra. Fnissande står jag emot impulsen att kyssa henne, min bästis 4ever i vått och torrt.
”Jennifer, jag skulle vara kär i dig om du hade en snopp.” De ärliga orden lämnar mina läppar förvånansvärt lätt när inte Han är här. Hon skrattar men rör sedan vid min underarm.
”Men Oliver… du har ju pojkvän!” Spelat allvar i hennes röst. Hans titel. Jag tappar andan; en skälvning följd av snabb återhämtning, ett tillgjort skratt.
”Jag sade om!”
23:45
Fem personer bevittnar hur en främling spyr ner Jennifers badrum och i köket inviger två tjejer begreppet ”fylletatuering”.
Jag stjäl ett cigarettpaket och hänger med bröstkorgen över balkongräcket för att se när det landar på trottoaren nedanför. Svindlande förbjudet, men jag har räddat ett liv. Rökning dödar.
”Ramla inte ner är du snäll.”
Först då får jag syn på dig. Känslan av att falla, falla, falla men aldrig landa är pirrande verklig. Bruna ögon under rufsigt, mörkt hår. Graciösa händer, en cigarett, den avvaktande rynkan mellan dina ögonbryn. En behaglig vandring från ansiktet till kroppen. Breda axlar, ryggen böjd i en båge, underarmarna mot räcket. Några sekunder passerar och du följer mig blygt med blicken när jag återvänder in i värmen. Hjärtat fladdrar; en fjäril som vill ut.
00:20
Inatt spelar jag inte teater. När du dunsar ner i mitt knä stirrar jag uppskattande. Du är inte påverkad; det syns trots de suddiga kontrasterna. Sättet du generat skrynklar ihop ansiktet på.
”Jag tappade balansen…” Mirakulöst nog hör jag din frammumlade ursäkt, håller dig kvar. Fingrarna flätas in i ditt nackhår, jag pressar läpparna mot ditt öra för att göra mig hörd.
”Vad heter du?”
”Ludwig.”
”Oliver.”
Du lyser upp, förtjust. En kittling av andedräkt när du kommer närmare. Varma läppar mot mitt öra.
”Vi har samma vokal - i… och om man omvandlar mitt u till ett tyskt så uttalas det o.”
”Vad menar du?” Jag lyckas överrösta musiken. Du flinar, gör en knyck med axeln innan du reser dig och försvinner i folkvimlet.
00:35
Det är dags att riva ut det gamla, påbörja ett nytt kapitel – innehållande dig? För där är du igen, en nykter själ inträngd i hörnet. Min blick dras ständigt till dig och slutligen ropar jag ditt namn. Istället för att återvända till mitt knä vinkar du lamt. Besvikelse. Du är i min ålder, inte nio år äldre som Han. Är vi själsfränder, du och jag? Kan du läka mig?
Färden fram till din atmosfär är lite vinglig men slutligen står jag där. Framför dig. Orden har jag tappat på vägen. En stum idiot.
”Öh… är du från Tyskland?” En sekund av förvirring. Sedan skrattar du. Lättnad genomsyrar kroppen.
”Nej, bara mitt namn.” Samtalet fortlöper, enkelt. Jag vill röra vid dig, få dig att förstå.
00:38
Evigheter passerar. Jag vill hångla, men vi pratar. Berusningen förlamar min tunga men du är lätt att prata med. Ditt leende är vackert. Är du en skådespelartalang eller faktiskt genuint intresserad av det jag säger? En knuff i ryggen, du tar emot mig. Självklart möts våra blickar när jag rätar på mig. Centimeter. Förvånad andedräkt mot min kind. Din tungspets fuktar min amorbåge. Min tidigare så förlamade tunga finner din, en höftkula krockar med min. Flämtanden, lika mycket orsakade av chock som av njutning. Du är försiktigt, jag är en glasfågel i din famn. Händer glider tveksamt ner i mina bakfickor. Mina törstiga slavhänder greppar tag i din t-shirt.
”Oliver...” viskar du mot min mun. Jag hyschar. Smaken av din mun är underbar.
00:40
Du är så varsam i jämförelse med Honom. Hans händer skadade, dina läker. Hans tunga krävde inträde, din ber om det. När du drar mig närmare kvider jag till. Ditt hjärta pickar mot revbenen, Hans hjärta dundrade som ett lokomotiv. Huden är varm mot handflatorna och vi är vackra. Redan nu tänker jag på Honom i imperfekt. Fjäderkyssar.
”OLIVER?!” En hand på axeln, jag tappar balansen, dina händers trygghet ersätts med kyla. Golvet är asymmetriskt. Jennifers ögon borrar sig in i mina där jag ligger.
”Vad är det?” får jag fram, svaret är givet.
”Du har pojkvän.” Orden är en hammare, du drar dig diskret undan. Otrohet är inte din grej. En blick och jag inser att jag begått mitt misstag.
00:45
Det spelar ingen roll att jag gråtande krälar på knä, att jag bönar och ber, att jag darrande sliter telefonen ur hennes hand, att jag skriker för att sedan börja gråta igen. Hysterin slukar mig, Jennifer ringer efter en taxi. Sedan ringer hon Honom. Min bästis 4ever i vått och torrt ser inte vad som händer bakom stängda dörrar.
Suddigt synfält och desperata händer når dig för fjärde gången.
”Du förstår inte, Han… Han…” väser jag men du tittar bara på mig med dina bruna ögon. Medlidande med dold besvikelse.
”Det är bara du som kan ta itu med ditt liv, Oliver. Ingen annan.” Med de orden sliter du dig loss. Jag står ensam kvar. Jennifer föser ut mig i hallen. Taxin väntar.
01:05
Luften är tunn som papper, tjock som sirap. Jag vinglar in i lägenheten, Han möter mig i hallen. Ögon mörka som kol, händer som genast griper tag och trycker upp mot väggen.
”Jag lät dig gå på festen av en enda anledning.” Rösten är hes av sjukdom och sansad ilska. Hans andedräkt kväver mig sakta, en stank av makt. ”Gissa av vilken anledning jag lät dig gå.”
”För att…” Det finns inga korrekta svar, meningen blir hängande i luften.
”För att jag litade på dig!” Han ruskar om mig, spottar orden i mitt ansikte. Som om han inte har min mobil i tryggt förvar, som om han inte bevakar minsta steg jag tar. Det första knytnävsslaget fäller mig till golvet. Sedan kommer sparkarna.
01:50
De stinkande spyorna på golvet får mig att nyktra till. Han tvingar mig att torka upp dem och jag lyder tyst. Mopp och hink finns i badrummet. Kroppen värker. Ryggen känns krokig, blåmärkena fylls med blod.
Vattnet blandas med uppkastad magsyra när Han med ett morrande kastar sig över mig bakifrån, när grova händer tvingar ner mig mot mattan. Ansiktet blir kladdig och andningen stegras i panik när Han fumlar upp knappen. Hans tänder borrar sig in i min käke. Jag vågar inte ens skrika. Hans kropp är ovanpå min.
”Du förtjänar det här. Ditt otrogna lilla svin.” Som om han inte slår mig när diskbänken är fläckig. Han njuter av att se mig lida men jag förtjänar det.
Plötsligt slår det mig att tyskt u uttalas y.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | FR3KSHOw - 17 feb 11 - 20:51- Betyg:  | | otroligt! | | xXThisIsMyWayXx - 7 feb 11 - 23:09- Betyg: | Du gör mig mållös, jag vill inte ens försöka beskriva
hur bra det är! | | mecki - 2 feb 11 - 23:54- Betyg: | | Gud. Seriöst. Vet inte vad jag ska säga. Sättet du skriver på är helt... ja. Och, gah. Får inte fram några ord. | | Andastyst - 31 jan 11 - 20:14- Betyg: | Snälla, var stolt över dig själv.
Heeelvete säger jag bara. | | Dufwan - 30 jan 11 - 15:53 | | Bra gjort, en av de bästa novellerna på sidan. | | SoRandom - 30 jan 11 - 10:41 | | Gud vilken bra novell! Du skriver väldigt skickligt måste jag säga. | | blackgirl - 29 jan 11 - 18:33- Betyg: | Mp3 har helt rätt
rakt igenom | | Piccolo - 29 jan 11 - 18:12- Betyg: | | Älskar den! | | vulgarism - 29 jan 11 - 11:00 | | Åååh herregud. Okej, nu vet jag inte alls vad jag ska skriva här då, förutom att det här var otroligt. Jag rös till flera gånger för att det var så bra. Kan inte göra annat än att hålla med Mp3. | | Mp3 - 29 jan 11 - 09:23 | Herrejävlariminskapare.
Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga.
Den här novellen, den är helt perfekt. Varje mening hoppas innanför kroppen, gräver sig in och fastnar. Jag är totalförälskad i den här.
Och sista meningen gjorde novellen fulländad. Så fantastisk. Så otrolig.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga.
<3! |
|
|
|
