Låt mig leva Del 1 |
Kirayna gick trött längst trottoaren, det regnade häftigt och hon skulle nog komma för sent till skolan igen. Men det spelade egentligen inte henne någon roll, skolan var skittråkig och lärarna brydde sig inte om henne i alla fall. Så länge hon dök upp under dagen så spelade det ingen roll för dem när. Några elever ifrån hennes skola sprang förbi med paraply och buttra miner för regnets skull, men Kirayna tog det fortfarande lugnt. Det var bara klassens timme nu på morgonen, det sades aldrig någonting intressant. Hon brukade aldrig vara med.
- Du har då aldrig bråttom.
Kirayna vände sig om till den som talade till henne och såg upp på Hiko Dewian, hennes irriterande klasskamrat. Hon suckade och fortsatte gå i sin lugna takt. Dewian gick flinande upp vid hennes sida och såg roat ner på henne, hon såg irriterat upp på honom. Dem följdes åt till skolan och Kirayna vart bara mer och mer irriterad för varje steg dem tog tillsammans.
- Alltså Hiko allvarligt!! Morrade hon argt och stannade upp, han såg fortfarande leende på henne.
- Vad?
- Vad fan vill du?! Varför springer inte du till skolan som alla andra?! Morrade hon frågande, Dewian ryckte på axlarna.
- Du har inte bråttom.
- Men det är jag det!! Sluta gå bredvid mig som om vi känner varandra!! Morrade hon rasande och gick snabbt om honom, men Dewian tänkte tydligen inte ge sig på den punkten för han gick upp vid hennes sida igen.
- Känner inte vi varandra? Du går ju i min klass -
- Det är inte samma sak!! Morrade Kirayna argt och stannade upp igen, Dewian såg roat och lite fundersamt på henne.
- Vad är du så arg över? Jag går ju bara här bredvid dig som vilken annan främling som helst ju, vi ska åt samma håll.
- … Jag gillar inte dig och vill inte ha med dig att göra!! Morrade Kirayna argt och vände åter snabbt på klacken och gick.
- Vill du ha NÅGON nära inpå ditt liv?
Kirayna fällde ihop paraplyet och sprang till skolan, hon ville inte diskutera sitt liv och än mindre med Hiko Dewian, en klasskamrat. Dem skulle inte lägga sig i hennes liv, det blev bättre för alla så. Hon rusade in i skolan, in i den långa korridoren, upp för trappan och in i klassrummet. Konstigt nog var läraren inte där, hon tittade förvånat på klockan, 08:28. Lektionen började inte förrän halv nio prick, hon suckade och gick fram till sin bänk, ingen brydde sig om henne, för det var så hon ville ha det. Hon ville gå ut gymnasiet utan större problem, och att folk involverade sig i hennes liv betydde bara problem. Hon hade nog hemma som det var ändå. Hon hängde av sig jackan på stolen och ställde väskan under bänken, läraren kom in och började ropa upp alla, sedan började klassens timme, det var då eleverna fick ta upp frågor, förslag på skolresor, pengar och liknande.
Kirayna hatade sådan där grejer, hon skulle ju i alla fall inte hänga med på dem där resorna, hon struntade i vad skolmaten smakade och om skolan såg ut eller arbetade på ett speciellt sätt, det berörde inte henne.
- Severin?
Kirayna såg upp på Tao Shinobu, också en klasskamrat. En söt liten tjej med svart hår ner till axlarna, ljusbruna ögon, alltid något gulligt hårspänne på sig, alltid ett kristallklart leende och vänlig emot allt och alla. Shinobu gav Kirayna ett papper, hon tog tyst emot det och skuggade igenom det lite snabbt. Inget intressant mer än att skolresan i år skulle vara till Tokyo. Klasskamraterna började tjafsa om att priset för den resan var för dyr och diskuterade vilt hur dem skulle kunna göra den lättare utan större förändringar. Kirayna lyssnade med ett halvt öra och klottrade mest i sin bok, läraren la sig bara i då det vart för rörigt, annars höll han sig också utanför. När det äntligen vart tid för rast satt Kirayna kvar i klassrummet, några stannade och diskuterade vad som hände under dagen, tv program eller liknande, hon tog istället upp en bok och började göra läxan som skulle vara klar tills på fredagen. En skugga uppenbarade sig vid hennes bänk, hon såg upp på varelsen som såg vänligt ner på henne.
- Kommer ni följa med i år? Frågade Shinobu vänligt.
- Nej.
- … Varför inte? Det kommer bli roligt -
- Jag har inget intresse av att följa med. Jag har annat att göra, sa Kirayna irriterat.
- … Men vi har ju inte spikat datum än.
- Jag är alltid upptagen med annat.
- Okay… Men jag tycker bara att det skulle vara trevligt att lära känna er, ni pratar ju inte med någon i klassen, sa Shinobu försiktigt, Kirayna såg surt och misstänksamt upp på henne.
- Vad angår det dig? Jag har valt det själv!!
- Har du?
Hon stirrade ilsket upp på Dewian som anslutit sig till dem, Shinobu såg undrande upp på honom och tyst ner på Kirayna.
- Annars skulle jag ju inte säga det!!
- Varför välja att vara ensam i tre år? Varför inte skaffa vänner? Frågade Dewian och tog en stol, han satte sig ner och stirrade undrande på henne.
- … Det angår inte er… Lämna mig ifred! Sa Kirayna rasande, Shinobu fattade direkt vinken och försökte dra med sig Dewian ifrån henne. Men han hade get sig tusan på att han skulle få ur henne varför hon alltid kom och gick som hon ville, varför hon alltid var ensam. Det störde honom ganska mycket faktiskt.
- Om det är mobbning angår det oss, eftersom du är för rädd för att säga till.
Kirayna reste sig upp ifrån stolen och stirrade hotfullt ner på honom, han såg lugnt upp på henne.
- Jag är inte rädd… Du vet så mycket som alla andra elever på skolan att muckar man med mig, åker man på stryk! Morrade Kirayna rasande.
Första veckan dem börjat i skolan hade hon hamnat i bråk med en äldre kille som försökte trycka ner henne. Han ville att hon skulle svansa för honom och göra det han bad henne om, det hade slutat med att Kirayna ensam stått på skolgården och slagits emot killen och hans två vänner. Hon hade vunnit över dem och därefter hade ingen vågat gå upp emot henne, lärarna hade till en början pratat med henne om att slåss och liknande. Men hon hade bara blivit irriterad och gett dem en massa onödiga problem, så dem slutade bry sig om henne. Dem märkte snabbt, att lät dem henne vara var hon inget problem för dem. En elev mindre att jobba med.
- Varför följer du inte med på resorna då? Frågade Dewian och nickade på pappret som låg på Kiraynas bänk.
- Alla är inte lika rika som du Hiko!!
- Men dina föräldrar kan väl bidra med några slantar -
- SLUTA LÄGGA DIG I!! DET ÄR INTE DIN ENSAK!! Skrek Kirayna rasande och gick hotfullt upp emot honom, han reste sig snabbt och såg allvarligt ner på henne. Han hade sett henne slåss och tog inga risker, hon hade varit som ett vilddjur. Hon blängde på honom, vände sedan på klacken och gick ut ifrån rummet. Hon smällde ilsket igen dörren efter sig och gick direkt fram till dem stora fönstren i korridoren.
- Varför kan inte alla bara göra som jag vill och lämna mig ifred?! Muttrade hon frågande och lutade sig emot väggen, hon såg trött ut på regnet.
- Jag vill ha en fisk som är smart, rolig, trevlig och… Pratglad, sa kvinnan leende och såg hoppfullt på henne. Kirayna stirrade tyst på henne sneglade bort emot fiskarna och pekade bort på dem, hon gick leende dit bort och började prata med alla fiskar hon såg. Kirayna suckade trött och gick för att kolla om saker skulle fyllas på eller om någon ville ha hjälp med djuren. Det hände inte så mycket den kvällen för Kirayna, den största spänningen var den äldre kvinnan som ville ha den pratglada och vänliga fisken. Hon kunde dock inte bestämma sig och skulle komma morgon efter också, hon hade sex kandidater hon ville ta med sig hem.
Kirayna var trött när hon tyst och lugnt vandrade hem ifrån djuraffären, klockan var mycket och hon hoppades på att någon av hennes yngre syskon hade lagat mat. Annars fick hon snabbt börja med det så hon sedan kunde hålla på med läxorna. Hon låste upp dörren och klev in i hallen, ett par okända mans skor låg omkull välta på mattan. Hon stirrade på dem någon minut, sedan kastade hon väskan i väggen och rusade in i vardagsrummet, där hennes pappa, Ayaku, satt i soffan och stirrade ner på bordet. Han hade ett glas med sprit framför sig, han lyfte lite på huvudet och studerade henne en stund, sedan log han.
- Kiri, det var inte igår det? Hur går det med skolan? Frågade Ayaku leende, Kirayna svarade honom inte utan stirrade bara ilsket på honom. Hennes lillebror Sayo kom in i vardagsrummet, han hade ett förkläde på sig så antagligen lagade han maten.
- … Vad gör du här?
- Jag tänkte komma hem och se efter hur mina barn har det, är det förbjudet tycker du? Frågade Ayaku flinande. Hon svarade inte, bara stirrade ilsket på honom, Sayo harklade sig och knyckte med huvudet att hon skulle följa honom in i köket. Kirayna följde snabbt med honom in i köket och drämde igen dörren efter sig.
- Varför släppte du in honom?!
- Vad tycker du jag skulle ha gjort då? Låtit honom stå där ute och få grannarna att börja fundera, viskade Sayo surt.
Kirayna bet sig i läppen, det hade hon inte tänkt på, hon ville bara inte ha honom i huset. Hon ville att han skulle försvinna ur deras liv, han hade inget med dem att göra längre, han hade bara orsakat dem smärta genom hela livet. Deras pappa drack en hel del, när han druckit tillräckligt blev han väldigt våldsam. Kirayna ville bara hålla honom borta ifrån sina fyra yngre syskon, han höll sig för det mesta borta ifrån dem. Sov över hos sina ”vänner” och liknande, det var sällan han åkte hem till dem men när han gjorde det var hon alltid på krigsstigen. Hon ville skydda syskonen ifrån deras pappas okontrollerade ilska.
- Var är dem andra tre då?
- På sina rum, jag tyckte inte att dem skulle träffa honom, viskade Sayo och gick tillbaka till spisen.
- Jag har hört att du fått jobb.
Dem båda ryckte förvånat till, dem hade inte hört honom komma in i köket. Han stirrade nyfiket på Kirayna, hon blängde ilsket på honom. Han gick flinande fram till henne och såg bestämt ner på henne.
- Har du det?
- … Kanske.
Slaget träffade henne hårt i huvudet, hon föll och gled över golvet. Sayo såg förskräckt upp på sin pappa och oroligt ner på Kirayna, hon reste sig tyst upp.
- HUR LÄNGE HAR DU HAFT DET?! DU UNDANHÅLLER INGET FÖR MIG UNGE, JAG ÄR DIN PAPPA OCH KAN TVINGA DIG TILL VAD JAG VILL!! VARFÖR GÅR DU BAKOM MIN RYGG?!
- Sedan när går man bakom ryggen på någon när man har ett jobb? Morrade hon frågande och stirrade hatiskt på honom. Ayaku knöt rasande nävarna, han tog ett par steg fram emot henne och grabbade tag i hennes linne och såg rasande på henne.
- Var inte uppkäftig emot mig, då vet du hur det går!! Dem där pengarna lägger du väl undan så du ska kunna ha dina små nöjen eller hur? Du använder säkert dem där pengarna till smink och kläder!! Från och med nu ska alla dem där pengarna gå i hand till mig!! morrade Ayaku rasande och skakade häftigt om henne. Kirayna slet sig fri ifrån honom, hon hatade honom, hatade honom så mycket att det gjorde ont.
- JAG KÖPER INGA KLÄDER ELLER SMINK, INGA NÖJEN ALLS!! DEM DÄR PENGARNA GÅR TILL FAMILJEN, FÖR ATT VI SKA ÖVERLEVA!! DU SUPER JU ELLER KNARKAR UPP DEM DÄR PENGARNA SOM DU FÅR!! Vrålade hon rasande, Sayo höll andan och stirrade i panik på henne. Ayaku stirrade argt på henne, han greppade hennes sedan på nytt och slog henne igen. Hårt och flera gånger om, Sayo vrålade och försökte gå emellan dem, men Ayaku slog till honom så han flög in i väggen. Kirayna föll ner på golvet av slagen och spottade blod, Ayaku lutade sig ner över henne.
- … Bli inte uppkäftig emot mig Kiri, du vet hur det går, sa Ayaku argt. Hon sa inget utan stirrade bara argt på honom, han rätade på sig stirrade någon minut på henne och gick sedan ut i hallen. Sayo såg tyst efter honom, dörren smällde igen och Kirayna reste sig upp. Hon tog bort stekpannan ifrån plattan och la ner fisken i en karott, hon kollade riset och stängde av plattan. Sayo dukade tyst fram på bordet, Kirayna placerade maten på bordet och gick sedan till diskhon. Hon tog en trasa och började torka bort blodet ur mungipan och blöta ansiktet.
- … Varför slåss du aldrig emot honom?
Christon såg argt på henne ifrån dörren, Sayo såg tyst på honom och sedan på Kirayna. Hon låstsades inte om att hon hört frågan.
- Kom nu Chris, hämta dem andra två, sa Sayo och hängde av sig förklädet.
- Du är stark… DU BRUKAR ALLTID ANNARS SLÅSS EMOT ALLT OCH ALLA!! VARFÖR GER DU DIG NÄR DET DÄR SVINET KOMMER HIT OCH SLÅR DIG?! VARFÖR?! Vrålade Christon argt frågande, Kirayna torkade av ansiktet på en torr handduk och slängde den intill väggen för att ta med sig den till tvätten senare. Hon såg på sin lillebror, han nästan skakade av ilska.
- Om jag slår honom, kommer han att ge sig på er… Han gjorde det en gång när vi var mindre, jag slog pappa en gång… Det är därför Sayo har ett fem cm långt brännsår på armen. Pappa brände honom med en tändare för att jag inte gjorde som han sa till mig, sa Kirayna. Christon såg fortfarande arg ut, men han visste inte riktigt hur han skulle reagera eller vad han skulle säga.
- Hämta dem andra nu så vi kan äta, sa Kirayna och satte sig ner till bords. Sayo hällde vatten i en tillbringare och ställde den på bordet, dem satte sig alla tysta ner vid bordet och åt. Kirayna åt inte så mycket eftersom det gjorde ont att äta, hon lämnade disken åt syskonen och gick in i badrummet. Hon studerade tyst sin spegelbild, det skulle garanterat bli märken tills morgondagen. Hon suckade tungt och gick in i duschen, det vart en snabb dusch, när hon klev ut stod Kaylan och väntade på sin tur. Hon rufsade honom i håret och gick vidare mot trappan.
- Syster… Kommer pappa…
Kaylan tystnade tvärt och vände snabbt in till badrummet.
- Han kommer inte att göra er illa.
Kaylan vände sig tyst emot henne, hon såg allvarligt på honom.
- Det kommer jag inte tillåta, sa hon allvarligt och gick emot trappan, Kaylan såg tyst efter henne när hon försvann upp. Kaylan hade alltid respekterat sin syster för hon var stark och alltid gjorde det bästa för dem. Hon hade varit den som uppfostrat dem då deras mamma dött och pappans missbruk bara vart värre. Men Kaylan ville inte att hon skulle skadas. Så han bestämde sig för att börja klara sig själv, kunde hon kunde han. Han skulle aldrig mer belasta sina äldre syskon igen!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | VanessasSyrra - 17 feb 11 - 14:14- Betyg:  | kan man vara kär i en novell?
haha. :p
jag blev iallafall det nu. :) <3 |
|
|
|
