det var bara henne han behövde |
- han står i duschen, i sin lilla lägenhet i det stora kalla Stockholm, känner den där ensamheten som har blivit en del av hans liv.. Tänker på alla steg han aldrig tog som han borde ha tagit.. Han har än inte förlåtit sig själv för att han lät henne gå...
Han vrider på ännu mer, vattnet kommer i en starkare stråle.. Hon hade cancer... Hon har cancer.
"det är inte så långt hem, gumman, kom tillbaka." varför vågar han inte säga det? Varför släppte han henne ens?
Han vrider av vattnet, och kliver ut ur duschen. Han sträcker sig efter den rosabruna handduken, han kan inte kliva över den där muren som han själv byggt upp när hon lämnade honom, varje grillkväll hos henne håller han käften, han dricker och håller käften. Vad ska han säga?
Han går in i sovrummet, tar på sig ett par svart vita kallingar, och tar fram mobilen. Vågar jag? Han tar ett djupt andetag. Slår några siffror, det går några signaler. Han är nästan beredd att lägga på.
- Det är Jenny,
- Hej, det är jag, säger han.
- Hej, vad kul att du ringde! Jag satt och tänkte på dig nyss, haha. Märkligt, va?
- Haha aa.
Han måste våga!
- Har du lust att komma över idag? frågar han.
- Oj, haha, jaa kan jag väl, har du allt hemma elr ska jag handla innan? Tänkte laga lite mat åt oss,
- Hehe, kanske.
- Blir det bra med grönsaksgrattäng? , frågar hon.
Han svarar "jepp", dem lägger på. Om ca 45 minuter är hon där.
Han har dragit på sig sina gråa mjukisbyxor, och sin vita t-shirt. Hon har på sig en svart kjol, och ett rött linne, den blonda peruken har hon också på, hon är ganska sminkad. Hon verkar må ganska bra.
Dem sätter sig i vardagsrummet och äter, där framför tvn, han har benen på bordet och håller tallriken i knät. Hon sitter däremot med båda benen på golvet, hon äter försiktigt. Efter att hon ätit en fjärdedel av det hon lagt på tallriken påstår hon att hon inte orkar mer, han lägger också ifrån sig tallriken..
- hur är det med dig nu då?, frågar han henne.
- det är bra, det flyter på. Hehe.
- jaha okej, skönt.
Han hoppas att hon menar det, även fast han vet att hon aldrig hade gett något annat svar än det hon gav på den frågan åt honom.
- Hur är det med din mamma då Jonathan?, frågar hon och tittar på honom.
- Hon har ju dött, hon dog ju när du och jag var i Grekland, svarar han häpet.
- Sluta nu, fan sånt skämtar man inte med, jag tkt jag såg henne förra veckan.
- Jag är allvarlig, Jenny. Du kan inte ha sett henne.
Jenny faller ut i gråt. Men men.. Va, gråter hon.
Han inser att det är illa, det blir bara värre och värre. Han kan knappt hålla tårarna inne...
Hon hoppar upp i hans famn, och sätter armarna runt hans nacke.. Han känner att hon är riktigt blöt av både tårar och svett, hon orkar knappt..
Han bär ut henne till sovrummet, lägger henne på sängen och lägger sig själv bredvid, han håller om henne.
- jag älskar dig, Jenny. Jag älskar dig så mycket. Jag älskar allt med dig, jag älskar dig Jenny, bara dig, jag vill att du kommer tillbaka, säger han.
Hon blundar.
Vet du hur länge jag har väntat på det där, frågar hon? Och nu kommer även glädjetårarna, skulle han tro.
Du är bara min, och aldrig blir du någon annans, jag tänker aldrig ge dig åt någon annan, du är min Jenny, säger han och tittar på henne.
Hon instämmer, sätter sig upp, och tar av sig peruken,
Vill du ha mig såhär? Då stannar jag, säger hon.
Världens dummaste fråga, svarar han. Klart!
Hela kvällen går åt till kärlek. Han tänker aldrig mer släppa henne...
Och så levde dem lyckliga i alla sina dagar... 12 dagar...
Allting bara brast, när dem ringde honom.. Han hade varit på jobbet, Jenny låg inne på sjukhuset, hon hade svimmat inne på någon klädbutik.. Lilla gumman...
Han var på sjukhuset om 8 minuter efter samtalet.
Läkaren tittade på honom med sorgsna ögon..
- Säg att hon kommer att klara sig, snälla säg att hon överlever, skrek han.
Läkaren sa ingenting.
Jonathan går med tunga steg mot Jennys rum, hon är vaken..
- Heeeej, Gud vad kul att se dig, säger hon.
Han vill bara ta henne i famnen, det är inte så långt hem. Han hade kunnat bära henne..
- Hej, älskling. Hur är det?, frågar han och sätter sig på en stol intill henne.
- Det är bra.
Lägg av nu, Jenny jag ser ju att det inte är det.. Sluta nu.
Han tystnar. Hon tittar på honom, hon börjar gråta..
- jag kommer att vaka över dig, säger hon gråtandes. Jag kommer att sakna dig.
- Jenny, älskling, förlåt. Du får inte gå, snälla gumman. Han sätter sig på hennes sängkant och försöker krama om henne...
Hon placerar hans hand på sitt hjärta,
Det har blivit så trött, älskling. Det orkar snart inte slå mer... hon gråter.
- Lillagumman, varför? Varför just du? Han börjar gråta.
Han behöver mig där uppe, svarar hon efter ett tag.
Såhär tidigt?, frågar han.
Ja, tyvärr...
Kunde han inte vänta ett tag, jag behöver ju dig. Jenny du får inte gå, jag kan inte leva utan dig...
Förlåt mig, älskling, säger hon, jag hade verkligen velat.
Först nu inser han, det är verkligen långt hem... Han kommer aldrig kunna bära henne dit.
Minns du den där chokladasken du hade i sovrummet, förlåt det var jag som åt upp den, säger hon..
Jenny, du hade kunnat ta fast alla chokladaskar av mig, gumman jag älskar dig.
Hur ska jag nu leva utan dig min kärlek...
Vadå utan mig?, jag kommer att vara nära, svarar hon. Alltid.
Älskling... Han kysser henne i pannan, hon har redan somnat..
Jag älskar dig, viskar han i tystnaden där döden nyss tagit hans kärlek..
|
| Kommentarer | | PrickitSmultron - 26 jan 11 - 19:30 | fy va hemskt.
Du är riktigt duktig på att skriva! |
|
|
|
