Isvågor - Oneshot |
Det var mitt i natten och iskallt i det lilla, medfarna tältet när jag vaknade av att hundarna utanför rasslade med sina kedjor och skällde högljutt. Jag kunde se silhuetten av min bror som också hade väckts av hundarnas oväsen. Han var på väg att dra på sig sin varma skinkolt för att gå ut och se varför våra tio slädhundar förde ett sådant liv. Det skulle kunna vara nästan vad som helst. Jag hoppades bara att det inte skulle vara någonting stort och vildsint som en isbjörn. Å andra sidan brukade de inte komma så här långt västerut, alltså var chansen ganska liten.
Jag trevade efter mina egna vinterkläder för att jag också skulle kunna gå ut och se vad som hände utanför. Det var inte så lätt att hitta dem eftersom deras skepnader flöt samman med de många andra sakerna inne i tältet som hade ungefär samma form som allting annat. De var antingen cylinderformade eller rektangulära.
Jag fick tag i en av ärmarna på min egen kolt och drog den till mig och fick samtidigt med en stor lurvig stövel. Det var inte trevligt att krypa upp ur den varma sovsäcken och dra på sig stövlar och jacka, men det blev snabbt varmare när de väl var på tack vare att renens långa, ihåliga hårstrån fortfarande satt fast på skinnet.
Det var inte långt till tältöppningen där min bror satt och väntade på mig. Han hade sin harpun med den vassa, men smala benspetsen i ena handen. Det var ett dödlig vapen som funkade bättre i vatten än på land men det och knivarna var de ända vapen vi hade att försvara oss och hundarna med. Vi hade dem och hundarna sina skarpa klor och vassa tänder och de kunde lätt bita av benet på en människa med sina kraftfulla käkar.
”Tror du att det faktiskt är någonting som kan vara farligt Illyan?” viskade jag tyst. Inte för att det där ute skulle kunna höra mig över hundarnas skall, men det var alltid bättre att hålla sig på den säkra sidan.
”Man vet aldrig vad som kan dyka upp här ute. Det skulle kunna vara en säl.” Han försökte låta lugn, men jag hörde hur spänd hans röst egentligen var. Jag lyfte undan den ena tältfliken med min högerhand i den fluffiga vanten. Illyan kröp ut först och jag kravlade klumpigt efter honom.
Jag såg honom runda tältet och försvinna ur sikte innan jag själv han ställa mig upp. Jag kunde höra honom tala lågt till hundarna, men ljudet av hans röst dränktes plötsligt av ett högt, mullrande ljud följt av en serie skarpa smällar.
En kyla, kallare än själva vattnet under isen jag stod på spred sig ända in i benen på mig när skräcken sköljde över mig som en isande svallvåg. Illyan kom rusande tillbaka från andra sidan tältet. Jag visste att jag borde resa mig, men jag satt som paralyserad. Jag såg att Illyan sade någonting. Hans läppar rörde sig snabbt i panik. Jag kunde inte höra honom förrän han skakade mig hårt och nästan skrek i mitt öra.
”Lia, hör du vad jag säger!? Isen spricker, vi måste bort härifrån annars kommer vi att drunkna.” Jag såg på honom med glasartad blick och försökte att inte börja gråta.
”Vi är för långt ut. Vi hinner aldrig tillbaka innan sprickorna hinner ikapp oss Illyan.”
”Det kommer att bli så om vi inte rör på oss. Spänn för hundarna så packar jag ihop allting annat.” Han drog i min arm. ”Upp nu lillasyster, det är bråttom!”
Allt som hände efter det skedde i ett ända virrvarr. Jag var allt för omtöcknad för att minnas hur jag lyckades spänna för alla hundarna utan att trassla till de långa linorna en ända gång. Illyans röst svävade över mitt huvud när han drev på hundarna, men jag kunde inte tänka. I nästa nu var mullrandet från den sprickande isen rakt under oss. Det sista jag kände var havsmoderns iskalla omfamning som drog ner mig under ytan.
Det var inte alla som klarade sig därifrån med livet. Några av hundarna sköljdes in under den is som ännu inte spruckit upp. Både Lia och Illyan slogs medvetslösa av vågen som slungade ner dem i havet. De fem hundarna som klarade sig lyckades släpa upp barnens kroppar, tyngda av vattnet i deras kläder, och hela vägen tillbaka till fastlandet som grymt nog inte var så långt bort. Där hittade andra medlemmar av stammen deras kroppar och tog dem tillbaka till byn. Illyan, vars kropp kunde hålla in mer värme än Lias eftersom han var både äldre och större än henne klarade sig undan med några svåra frostskador och en hand som var tvungen att kapas. Hans syster däremot, hade inte samma tur.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Belcane - 20 sep 11 - 15:41- Betyg:  | | Jättebra! | | Catlover98 - 28 jan 11 - 19:18- Betyg: | | Grymt bra skrivet!! Kul att någon skriver lite annorlunda någon gång :) |
|
|
|
