Älskling, låt oss glömma det förgångna ~19~ |
Kanske inte ett halvår, men lite för lång tid sen sista delen las ut i alla fall... En klar förbättring hur som helst! Jaja, i really hope you like it.
Kapitel nitton
Det värsta med Zacke var att han hela tiden var så lugn. Vartenda ord han sa dröp av ogillande men han tappade aldrig kontrollen. Han var mästare på att ha kontroll över situationen, hur obehaglig eller oväntad den än tycktes vara. Han log också alltid när han pratade. När han förolämpade, snackade skit eller trakasserade någon, log han, som om han verkligen ville visa hur mycket han njöt.
Jag darrade. Om det var av skräck eller ilska kunde jag inte avgöra. Tyvärr var min förmåga att behärska mig inte lika stor som Zackes.
"Zacharias. Jag se ge dig."
Jag fick verkligen anstränga mig för inte att låta rösten avslöja mina känslor och när Zackes ljusa blick flyttades från Jana till mig och när våra ögon möttes reste sig mitt nackhår. Vi stod så ett tag. Jag, med gåshud och rysningar som gick längsmed ryggen, och han, med vad som tycktes vara hundraprocentig och det konstanta leendet. I ögonvrån såg jag hur de andra två, mina före detta gängpolare och kompisar Martin och Lenny, stod knäpptysta och utbytte osäkra blickar med varandra. De verkade rejält obekväma i situaionen, men var duktiga pojkar och höll tyst medan de lät Zacke ta befälet, som vanligt.
Trots att jag skakade så mycket att jag fick knyta ihop mina nävar för att det inte skulle synas, höll jag stadigt kvar min blick i hans. Jag vägrade vara den som vek undan blicken. Jag vägrade visa mig svag. Jag vägrade ge upp.
"Kom, Vincent. Vi går."
Det var Jana som fick oss båda att samtidigt släppa varandras blickar. Vi såg på henne och hon såg bara på mig. Hennes bedjande ögon fick mitt hjärta att fladdra till och hon drog lite lätt i min tröjärm som för att visa att hon verkligen, verkligen ville därifrån.
Jag nickade och gjorde en ansats att vända mig om och gå därifrån när Zacke fick både mig och Jana att tvärstanna.
"Om du visste allt han har gjort så skulle du aldrig ens se på honom igen."
Det var tyst en stund. Vi stod med ryggen åt Zacke, Martin och Lenny, innan Jana vred sig ett halvt varv.
"Jag vet det redan", sa hon kyligt och bestämt. "Jag vet vad inte bara han har gjort, utan vad ni också har gjort de senaste åren och vad ni fortfarande håller på med. Och jag vet att Vincent inte behöver er längre och jag vet att ni var den enda anledningen till att han gjorde som han gjorde."
Jag beundrade Jana för att hon var så rakt på sak och framförallt inte visade minsta lilla tecken på rädsla eller oro.
Dock verkade det inte imonera på Zacke för han fnös bara lite föraktfullt och skrattade kort. Sen såg han på mig igen, med den där blicken som alltid fick mig att vilja kräkas.
"Du kan ju fan inte ens stå för vad du har gjort. Du är fegare än jag trodde, Vincent."
Han lät isögonen vandra mellan mig och Jana flera gånger, och för första gången i mitt liv såg jag hur han sakta men säkert tappade behärskningen. Gradvis och sakta och långtifrån helt och hållet, men hans ogenomträngliga mur av självsäkerhet bröts ner lite mer för varje gång han såg på mig, och tillslut började han skaka på huvudet. Han höll fram högra handen som om den var en snedvinklad pistol och riktade den mot Jana. Han viftade lite mellan oss och höll den sen stilla åt mitt håll.
"Vi", sa han och jag förstod att han menade vi-et som honom och jag. "Vi är inte polare längre."
Jag kunde inte låta bli att tänka för mig själv att vi inte hade varit kompisar på säkert två år nu egentligen. Vi hade växt ifrån varandra redan i nian, och han var definitivt inte samma unga kille som jag tyckte var så cool och häftig och schysst första gången vi träffades. Ändå, gjorde det på något sätt lite ont någonstans i närheten av mitt hjärta när han sa så.
Vi såg på varandra och i hans ögon fanns det någonting nytt. Inte själväkerhet, inte hat, inte ilska, inte glädje, inte förakt, inte skämtsamhet, och jag undrade om han kände likadant som jag.
För ett ögonblick såg det ut som att det blänkte till i Zackes ögon. Han blinkade extra hårt en gång, och sen var det borta.
Jana drog lite i min tröjärm igen.
"Du är död för mig, Vincent", fortsatte Zacke. "Du var som en jävla brorsa för mig, men nu är du död. Jag kommer inte ta någon som helst jävla hänsyn till vem du är. För mig är du vem som helst som knullar polackhoror."
Janas hand slöt sig om min, som fortfarande var hårt knuten. Kanske märkte hon att vad det än var jag hade känt alldeles nyss, nu ersattes av ilska.
"Vi går", mumlade hon och började dra mig med sig bakåt, för att lämna scenen, och motvilligt lät jag mina fötter följa med.
"Låt oss bara vara, Zacke", sa jag.
"Så fan heller."
"Lämna oss ifred."
"Jag ska döda henne, hör du det? Jag ska visa dig vad fan det är du har dumpat oss för, och sen ska jag döda henne."
Hade jag inte varit så pass långt ifrån honom redan och hade inte Jana hela tiden mumlat att jag inte skulle lyssna på honom, att han inte kunde mena allvar och gång på gång att vi skulle gå, hade jag tappat fattningen totalt och kastat mig över honom. Men nu lyckades hon hålla mig någorlunda lugn och vi var snart tillbaka i villaområdet där hon bodde.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Lizzi92 - 16 mar 11 - 21:18- Betyg:  | Jätte bra skrivet!!!
Älskar den här novell-serien! Maila gärna när nästa finns uppe för att läsas!!
Kram<3 | | chulia - 4 feb 11 - 18:56 | Sv: Har pratat med Linnéa, och hon är på gång med nästa del, så den borde läggas upp om inte alltför länge :)
pusspåer <3 | | bopping_girl - 3 feb 11 - 06:32- Betyg: | | Håller med føregående talare.. Låt det inte gå før længe till næsta del :) | | radioaktiv - 31 jan 11 - 15:06 | | Snälla låt det inte gå ett halvår, en månad utan max en vecka innan ni publicerar nästa del. :) | | Rosapapper - 27 jan 11 - 19:35- Betyg: | | Spännande!!!! :o | | JessicaKarlsson - 23 jan 11 - 23:50 | | omg.. :O |
|
|
|
