mina tårar blandar sig med minnen... |
- mina tårar blandar sig med minnen & de fallande löven, det blåser en stark vind. Mitt i gryningen. Vart ska jag gå? Känns som att jag redan varit överallt.
Vem ska jag prata med när ändå ingen hör mig, bara djuren som blir oroliga när dem känner min närvaro. Hundarnas skall skrämmer mig, så som min osynliga skugga råkar skrämma dem...
Jag vill visa mig för dig, vill att du ska se. Men jag är borta.. & du tror att jag har försvunnit helt.
Vi skildes åt, 2 månader innan jag gick bort... Först när jag dog, fick jag veta att du fortsatte att älska mig, du tog slutet fruktansvärt hårt. Jag tyckte att det blev kallt utan dig. Otroligt kallt.
Jag dog i din famn, precis som jag ville men jag var inte längre din då.. du var kvar till slutet. Jag torkade dina tårar med mina svaga armar, som bara blev svagare för varje minut som gick.. Alla dör vi någongång, glömde du bort det? En sak är säker, du borde aldrig varit nära mig i slutet, du var alldeles för nära.. Jag rev upp gamla sår, med allt jag tänkte högt på.. du brukade lämna mig lite då & då för att få gråta ut, ordentligt någon annan stans. Såna tårar fick jag inte torka. Jag fick inte höra, fick inte trösta. Gud, vad grå blek jag blev i slutet.. Dem dagarna jag inte åt, åt inte du. Jag var ett levande skelett i 1,5 vecka. Jag var din, tills jag blev hämtad, din så länge jag andades. Gör det ont? Det var den frågan du oftast ställde. Svaret var alltid nej. Hur ont det än gjorde... Du fick inte veta.
Jag var oigenkänlig, på slutet. Sur, arg, dem starka "förlänga livet-tabletterna" gjorde mig svimfärdig, sprutorna påverkade också extremt mycket. Så hur kunde du vara kvar? Hur orkade du.. Det förstod jag som sagt bara sen.
Hon kommer att dö snart.. Dem sa det åt dig hela tiden, & du ska bara veta hur skönt det var att slippa att säga det själv åt dig, även fast du såg. Du trodde ändå på att ett under skulle ske. Tyvärr... så gjorde det aldrig det.. Din dåvarande flickvän smsade dygnet runt, men det var mig du sa att du älskade. Jag förstod det inte. Du svarade sällan på hennes sms. För mig spelade det faktiskt ingen roll, jag var upptagen med att kämpa mot döden som kom allt närmare mig. Älskling.
Kommer du ihåg den där absolut hemskaste natten? Då läkarna sprang ut & in, du fick sitta & vänta i väntrummet, du tänkte på hur lycklig du var med mig. Hur mycket du ville att jag skulle stanna. Förlåt.
Hennes hjärta kommer att stanna snart, nu räknar vi minuter, sa dem. Det orkar inte mer.
Det var då du sprang in, fyfan vilket förtvivlat ansiktsuttryck. Du satte upp mig i famnen. Jag kommer aldrig glömma det där. Du viskade att du inte klarar dig utan mig, att du bara älskar mig, du kommer aldrig älska någon annan.. Dina ord stack mig. Du tog tag i min hand. Släpp mig inte... Du får inte. Du höll om mig, har aldrig känt den där känslan tidigare. Kändes som om du inte ville ge bort mig, & inte tänkte göra det heller. Men jag kunde inte, klarade det inte... Jag blev svagare & svagare, du kände hur mitt fasta tag om din hand började släppa. Linus, jag älskar dig. Nej, skrek du. Inte nu. Du får inte.
Mina ögonlock slöt sig. Mitt hjärta stannade. Nu var jag borta.
Du höll om min döda kropp ett bra tag efteråt. Tack för tiden, älskling... Du slog näven i betongväggen när du gick ut därifrån. Jag vet inte varför. Du måste ha blivit galen. Trodde du verkligen att jag skulle vinna? Det var så skönt att inte känna någon smärta längre, nu var jag fri... Precis som vinden som blandas ihop med mina tårar & minnen just nu.
Jag älskar dig.
<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | VetEjxD - 26 apr 11 - 21:45- Betyg:  | | super fin, den dikten gillar jag stort :-D.. du rä super på att skriva | | 134643 - 23 jan 11 - 13:26 | wow, alltså * gråtfärdig *
Så sjukt fin <3 |
|
|
|
