hon får inte gå.. |
- Han går in i farstun, på en gång möts han av den hängande, röda fyrkantiga skylten på dörren, som det står "Här bor Frida & Joakim" på. Hoff, tänker han..
han tar upp nycklarna ur sin högra jeansficka, sätter i den största nyckeln i nyckelhålet, vrider sakta den åt vänster, & låser upp... Han går inte in direkt, det blir för jobbigt.
Hon är inte kvar.. Han vet det...
Efter några sekunders betänketid, öppnar han försiktigt dörren. I hallen fastnar hans blick direkt på 4 kartonger, "hämtar sen. /Frida" står det på en av dem.
Han orkar inte flytta dem åt sidan, så han lyfter bara på benen & kliver över... Så jävla trött är han, på allt, på henne, på att han inte kan släppa.
Han går direkt in till vardagsrummet, utan att ens veta efter vad, så börjar han söka, han öppnar fotoalbum efter fotoalbum, "Frida, Joakim & mamma- mamma 57 år", "Frida & Joakim - studentbal", "Pappa, mamma, Frida, & Wilma - Amsterdam 08", "Joakim & Frida - 26/7 -06 - förlovade". Hon finns med över allt, tänker han. Överallt...
Plötsligt får han ett energiryck, han rusar ut i köket & slår på kranen, Frida hade blivit galen, hon blir orolig när hon hör rinnande vatten, det vet han. Men nu är hon inte här, säger han för sig själv. Hon han lämnat allt det här, för att aldrig mer återvända..
Han tar fram ett glas ur skåpet ovanför, - glaset är köpt för några månader sen, IKEA, Fridas val.
Han håller i glaset. Hårt.
Han tittar i skåpet under, diskbänken, varför vet han inte. Det han ser i papperskorgen, gör honom förtvivlad, nej tänker han för sig själv, nej. I papperskorgen ligger en ring, den ringen som han gav Frida när dem förlovade sig... Det kan inte vara sant.
Hon är seriös.
- Han slänger glaset i golvet, så hårt att det går sönder.
- han glider ner på golvet, bland glasskärvorna, tårarna rinner. Han orkar inte hålla inne dem längre, allting påminner om henne, allt. Han känner sig ensam, hon var hans allt. Precis allt. Fan att han inte fattade det då, Fan att han ens prövade töja på gränsen..
Han tittar in i sovrummet, fortfarande sittandes på golvet, han ser på den stora sängen, han satte på henne i den, han sov & höll om henne i den, hon låg & väntade på nätterna, på honom i den.
Han vill inte minnas, men han kan inte glömma.. Det kommer inte att gå utan henne.. Han vet det.
Han tar upp en av glasskärvorna från golvet, & skär sig på överarmen, han känner ingenting. Varför skulle det ens?
Han skär sig igen, den här gången på halsen. Det blöder. Låt det blöda. Hon blödde ju också.
Han känner hur han sakta men säkert börjar förlora förståndet, han tar sig upp, & stapplar iväg mot hallen, han sätter sig bland alla kartonger. Blodet rinner fortfarande, hans vita skjorta, har bytt färg, & hans mörka jeans, även dem har fått några blodfläckar på sig. Det gör ont inom honom, men han kan inte. Det är försent.
Hon får inte gå, han tänker inte släppa henne..
Han blundar, & ryser där bland Fridas 4 kartonger, Han lägger sig ner, öppnar ögonen, & blundar igen.
Hon får inte gå... Hon får inte gå...
|
|
|
|
