Det var ödet som förde oss samman {Del 11 |
Hej igen!
Nu är det så att eftersom förra delen blev så kort, bestämde jag mig för att göra den här lite kortare också men lägga ut den snabbare istället:) Sååå...här har ni! Del 11^^
Läs och kommentera, ni gör mig så glad då<3
/C
Viggo
”W e belong together”
Hennes vackra, gröna ögon såg in i mig. Ända in till själen. Jag hade glömt hur vacker hon var. Allt med henne som jag älskade hade bleknat i mitt minne, börjat flyta bort, men nu när hon stod här framför mig, kom allt tillbaka. Jag kunde inte vara arg eller besviken, jag kunde bara älska henne mer än förut. Det var som om allt inom mig smälte och började bubbla, fast med en helt ny mening än innan.
Hon öppnade munnen för att prata men inget kom ur hennes mun. Hon stängde den igen och rynkade ögonbrynen. Jag besvärades av hennes försök, det verkade som att hon plågades av det. Hon försökte på nytt och öppnade munnen.
”Viggo, jag...eh...jag...” började hon men kom ingen vart. Jag knep ihop med ögonen och kände hur det värkte i mitt bröst. Det gjorde ont att se henne så vek, så sårbar. Det kändes som att jag var en skurk som tvingade henne att råna en bank.
”Tilde...Tilde se på mig.” avbröt jag henne när hon försökte samla luft för att prata igen. Jag klarade inte av det här avståndet mellan oss. Jag ville bara få det ur vägen så att jag kunde dra henne till mitt bröst och viska vackra saker till henne.
Hennes gröna ögon fann mina och jag höll dem kvar med min blick. Hon såg så svag och liten ut.
Jag drog in luft för att kunna fortsätta.
”Hur har du det?” frågade jag, istället för att säga det jag egentligen ville säga till henne. Jag ville vinna lite tid. Lite mer tid med henne, innan hon försvann igen.
Hon såg chockad ut. Hon hade inte väntat sig något så vardagligt som ’Hur mår du?’. Egentligen inte jag heller. Det hade bara slunkit ur mig.
”Öhm, jag har det väl...ganska bra.” svarade hon, fortfarande med ett chockat uttryck i ansiktet.
”Bra.” mumlade jag och såg ner i marken. Hon såg förvirrad ut. Hon flackade med blicken. Såg sig omkring med ett oroat ansiktsuttryck.
”Tilde, jag...jag är ledsen, för det som hände.” sa jag till slut när jag insett att det inte gick att dröja ut på det längre.
”Va?” sa hon med uppspärrade ögon.
”Ja, du vet när...” Hon avbröt mig.
”Viggo, nej. Det där är glömt. Jag trodde du visste. Jag trodde...” stammade hon fram.
Nu var det jag som var förvirrad.
”Vad trodde du?” manade jag henne att fortsätta och försökte fånga hennes blick, men hon undvek mina försök.
”Jag trodde att...trodde att...att du...Viggo...Jag trodde...”
Jag började tappa tålamodet. Vad försökte hon säga? Vad trodde hon att jag...?
”Vad, Tilde?”
Hon tog ett djupt andetag och andades ut. Slöt ögonen och särade på läpparna. Åh vad jag ville luta mig fram och kyssa dom.
”Viggo, jag trodde det var över. Vi. Oss. Jag trodde det var för sent att laga det vi hade. Jag höll mig undan för att jag var rädd. Rädd för vad du skulle tycka om mig. Jag vet inte...” sa hon sedan, lugnt och sansat. Som om hon aldrig haft några problem med att få fram vad hon ville ha sagt.
Jag stod och stirrade på henne. Hon trodde vad? Jag hade ju svikit henne, det var jag, om någon, som skulle tro att det var för sent för oss. Vad hade hon att vara orolig för? Det var hon som hade bollen, det var henne allt vilade på.
”Tilde jag...det är inte för sent. Jag...jag är så ledsen. Jag har varit en idiot, nej, mycket värre än så. Det finns inga ord för mitt dåliga beteende mot dig. Jag borde funnits där, vi skulle aldrig ha...jag borde inte ha lämnat dig.” sa jag men vågade inte se henne i ögonen.
Vi stod tysta ett tag. Känslorna hängde i luften. Allt kunde hända. Inget kunde hända. Men det hände. Tilde tog så många steg det krävdes för att ta sig fram till mig och slängde sig om min hals. Hon grät mot mitt bröst och höll om mig hårt. När jag kommit över överraskningmomentet lade jag mina armar om hennes midja och drog henne tätt intill mig. Jag slöt ögonen och drog in hennes doft genom näsborrarna. En behaglig känsla fyllde mig. Jag hade saknat henne så mycket. Jag hade legat varenda vaken timme och tänkt på henne. Hennes läppar, hennes ögon, hennes röst, hennes kropp, hennes allt. Jag hade mått så dåligt av att inte veta hur hon mådde. Hur hon kände. Vad hon ville. Nu höll jag henne i min famn. Efter en så lång tid utan henne.
”Shh, det är okej, vi är tillsammans nu.” viskade jag mot hennes hår och smekte hennes rygg. Hon nickade mot min axel. Vi var tillsammans nu. Det skulle vi vara från och med det här ögonblicket. Det hade jag bestämt. Om hon ville ha mig, skulle jag alltid stanna. Jag skulle inte svika henne igen. Jag skulle göra allt jag kunde för att göra henne lycklig, inget annat.
Vi stod kvar så ett tag. Jag och hon. Hon och jag. Bara vi två. Ingen kom och störde. Ingen sa åt oss vad vi skulle göra. Det enda som existerade var vi.
Jag kom att tänka på en sak som låg rotat långt ner i mitt minne. Något abstrakt men ändå så konkret att jag kunde känna det med mina tankar.
”Tilde?”
”Mhm?”
”Det du sa på sjukhuset. När jag inte kunde se eller röra dig. Var det sant?”
Hon släppte greppet om mig och lutade sig bakåt så att hon kunde se mig i ögonen.Hon såg förvirrad ut igen.
”Va? Du menar...du menar att du kunde höra mig? Du hörde vad jag sa?” hennes blick såg oroligt på mig mig. Jag log smått åt hennes förvånade ansikte.
”Nja, jag hörde en del, men allt var väldigt abstrakt och främmande för mig. Inget var lätt att urskilja, men jag tyckte att jag kände igen din röst.”
Hon såg på mig med stora ögon, sen vände hon ner ansiktet och fick en bedårande röd färg på kinderna.
”Jag visste inte att du kunde höra mig.” viskade hon mot mitt bröst, höll fortfarande ansiktet vänt neråt. Jag lyfte mitt pekfinger mot hennes haka och vände hennes ansikte uppåt, så att hennes ögon var tvungna att möta mina. Jag log och smekte hennes ena kind med tummen.
”Var det sant?” frågade jag igen och märkte knappt hennes rodnad längre.
”Ja.” viskade hon och såg mig djupt in i ögonen. Hennes blick lyste av uppriktighet och värmde hela mitt hjärta.
Jag lutade mig mot henne men tvekade ett slag. Var det här vad hon ville? Jag backade lite. Höll huvudet på lite avstånd från henne. Då lade hon handen bakom min nacke och drog mig mot sig. Hon pressade varsamt sina läppar mot mina och smekte mig med sina händer. Det dröjde inte länge innan jag kysste henne tillbaka och deltog lika mycket som hon i kyssen.
Hon fumlade med ena handen i väskan medans den andra vilade stadigt bakom min nacke. Hon fick upp nycklarna ur väskan och backade mot dörren, fortfarande med sina läppar mot mina. Jag följde henne och höll i hennes höfter så att hon inte skulle falla baklänges.
Hon fumlade med låset ett tag innan det klickade till och dörren flög upp bakom henne. Vi tog oss in i hallen utan att lämna varandras läppar. När vi skulle få av oss skor och ytterkläder blev det lite krångligare där emot. Jag sparkade av mig mina sneakers och drog av mig jackan i ett drag men hennes skor var knytna så hon var tvungen att knyta upp dom. Jag hjälpte henne av med jackan och den ena skon. Allt kändes som stora distrationer just nu.
Till slut fick vi av oss både skor och jackor och allt vad det var och stod återigen sammanlänkade med läppar mot läppar. Vi fumlade oss genom lägenheten till hennes rum. Hon föll ner på sängen och jag lade mig ovanpå henne. Försökte att inte krossa henne med min tyngd. Jag ville bara älska henne. Så länge jag möjligtvis kunde. Jag ville ha henne nära mig resten av mitt liv. Jag ville visa henne hur mycket hon betydde för mig, och det gjorde jag den kvällen. Jag visade henne mitt inre, jag visade henne allt. Jag viskade allt det där vackra jag velat säga till henne och hon viskade tillbaka. Vi hade länkats på ett högre plan. Något jag aldrig upplevt förut. Något jag aldrig velat uppleva förut. Hon hade förändrat allt inom mig, och nu fick jag älska henne så som jag längtat efter ända sen jag hörde hennes ord till mig på sjukhuset. Jag fick älska henne till fullo.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | PussEmma - 23 feb 11 - 20:46 | | Gud så..ohh la la.. Haah Fan va bra | jagkanintegunga - 19 jan 11 - 18:25- Betyg:  | | WOHO! :D:D | | Samme15 - 18 jan 11 - 23:12- Betyg: | tack så mkt för att du la in en till del idag :D
det är så mysigt att ligga i sängen o bara läsa den här novellen :)
Mejla nästa :D | | Ferdos-Lina - 18 jan 11 - 21:26- Betyg: | En jättevacker del,och spännande.Nu får vi se
om Viggo träffar Zac och om hon blir tvungen att välja.
Åh det är så spännade!!
Mejla när nästa del kommer. | | sztiz - 18 jan 11 - 21:14- Betyg: | shit vet inte vad jag ska säga, helt tom på ord! din novell är grym :D <3333
mejla?! |
|
|
|
