Vem bryr sig om barnen i Afrika? |
Jag spelar i ett band, stans bästa band
-Rockenroll, blåa ögon – igen, Håkan Hellström
Hej. Mitt namn är Adam Valentin Bergström. Mina föräldrar och farmor kallar mig för Valentin (och min syster Flora när hon är sur på mig), alla andra kallar mig för Valle. Det är så jag presenterar mig. ”Hej, jag heter Valentin, men typ alla kallar mig för Valle, så gör du det också.” I alla fall när jag är nervös. Annars blir det mest ”Hej, Valle”.
Jag spelar bas i ett band. Att spela bas är det bästa som finns. Kanske utöver Hedvig. Hedvig Cecilia Rosenqvist är min flickvän. Min underbara flickvän. Hon är året yngre än jag, alltså tjugo, har världens finaste, röda hår som hon lockar varje morgon – om hon inte sovit med papiljotter. Då ser hon ut som en riktigt fin dam ifrån femtiotalet. För det är så hon klär sig, i secondhand kläder ifrån femtiotalet. Ibland händer det att hon hittar en kjol med rätt vipp i någon butik med kläder som alla andra har, men det är sällan. Annars är det inte så mycket hon köper nytt. Ett par strumpbyxor här, ett par strumpebandshållare där. Mest är det smink som är färskvara. Läppstift. Rött läppstift ifrån L’Oréal. Färgen ska vara Rouge. Jag vet, för jag har följt med henne tillräckligt många gånger för att veta.
Om man ska berätta lite om mitt liv, hittills så är det väl enklast att börja med musiken. Så jag gör det.
När jag fann basen på musiklektionen i sjuan, kom hem och sa ”jag vill spela bas” så tog det inte lång tid innan jag var anmäld till en kurs. För innan hade jag inte visat intresse för någonting. Mamma och pappa hade bokstavligt talat bett på sina bara knän för att jag skulle göra något med min fritid. Min lärare skickade mig till något de kallade för bandverkstad. Där träffade jag Mikael, även kallad Micke, men jag har aldrig varit något för smeknamn, utöver när det gäller mig själv. Han var lite som jag. Kanske aningens för inåtvänd för sitt eget bästa, något grå om man var en färgstark prick, men på samma sätt som jag föredrog basen framför allt annat, gjorde han med gitarren. Mikael var den första jag kunde kalla för en riktig vän.
Vi hamnade på gymnasiet i samma klass. En estetklass såklart. Där fanns Olle. Olle var också lite som vi. Dock spelade vi aldrig ihop utanför musiktimmarna. Inte som ett band i alla fall. Det var Olle som föreslog att vi skulle bilda band. Vi tänkte ”varför inte?” och så var vi ett band. Ett band utan sångare – för ingen utav oss tyckte speciellt mycket om att sjunga. Framförallt inte jag. Jag mår illa utav tanken på att stå på scen som det är, att ställa sig framför de andra vore ännu värre. Samtidigt skulle det kännas som om jag tog deras plats. Då kom Emma i estetettan och frågade om hon fick sjunga. Jag är inte riktigt säker på hur hon fick nys om oss, men det fick hon.
Jag och Hedvig blev tillsammans hösten i trean på gymnasiet. Vi gick på en stor skola. Hon gick något samhällsjox med något internationellt på toppen. Det var där vi träffades. På skolan alltså. Vårt band var nystartat. Och Hedvig är Emmas bästa vän. De håller alltid ihop. Har gjort sedan dagis. De är ganska lika. I alla fall till sättet. Fast sådant märker man kanske inte förrän man känner dem. Ni kanske redan har listat ut hur jag och Hedvig blev tillsammans. Man behöver kanske inte direkt vara Einstein för att fatta. Men jag tar det ändå, om någon nu skulle vara lika trög som jag.
Det började med att Hedvig bara skulle följa med på något utav Marylands rep i början av hösten. Det var det vi fick heta, Maryland, någons mormors mor hade flyttat till Maryland, delstaten i USA, du vet, eller något åt det hållet. Det var säkert bara september. Efteråt skulle tjejerna hitta på något och Hedvig hade ingen lust att åka hem emellan. Hon satte sig på en stol i ett hörn, tog upp en bok och försökte läsa – när hon inte tittade på oss. Jag förstår fortfarande inte hur hon ens kunde försöka läsa där, och hur hon kan läsa i stort sett överallt. Större koncentrationsförmåga får man leta efter. Enligt henne själv, så tittade hon mer på ”den blyge basisten med det bruna, lockiga håret som föll ner i ögonen på honom när han spelade koncentrerat på sin bas” än på boken överhuvudtaget. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Hon följde med Emma ett par gånger, började prata med bandmedlemmarna, kom till kramstadiet (då när man kan krama folk utan att det är pinsamt), pratade mer med mig och till sist stötte hon på mig i korridoren en dag och frågade om vi skulle ta en fika efter skolan. Vid det här laget hade även jag blivit förälskad i henne. Fast aldrig hade jag tänkt att denna vackra varelse någonsin skulle vilja bli min. Jag hade kanske varit kär ett par gånger tidigare, men inte så att jag hade glömt allt annat. Och definitivt inte med gensvar, så jag hade förnekat alla hennes tecken. En snudd, en extra fin kram, ett hej i korridoren – allt det där hade jag viftat bort med ”så gör hon mot alla andra”. Det var mitt sätt att försvara mig, vifta bort det. Men så var det inte. Det var kanske tur. Det känns i alla fall så efter tre år. Det känns riktigt jävla bra att ha någon att hålla om och bli omhållen av. Alltid. I alla lägen. Fast det är jobbigt ibland. Till exempel efter studenten, när vi hade bestämt oss för att satsa på musiken. Emma var kvar i bandet, men pluggade mycket på distans. Vi hade fått fler spelningar och ett halvt om halvt skivkontrakt på ett litet skivbolag, såg vår chans och började med en massa miniturnéer. Vi var borta nästan hela sommaren. Spelade på småscener under festivaler och på sommarklubbar. För en gångs skull hade vi riktig publik. Publik som tyckte om oss. De såg ut som vi. Lyssnade på samma musik som vi. För en gångs skull kände vi oss hemma. Inte bara som att publiken var där för att det inte fanns så mycket annat att göra. Den sommaren var min bästa sommar, samtidigt min värsta. För Hedvig var inte med. Jag tror inte att någon vann i den situationen. Men Hedvig var under arton eftersom hon fyller år i början av oktober och skulle inte komma in någonstans, samt att hennes föräldrar sa nej. Problemet var inte att de inte litade på någon utav oss, utan att de inte kunde släppa taget om sitt barn. Det sa Hedvig alltid ”de är som hökar, även om det sägs att barn nummer två får göra mer än barn nummer ett så tror jag inte på det”. Ändå var Hedvig den mest ansvarsfulla och självständiga sjuttonåringen jag kände till. Jag har ingen aning om vad det berodde på, att hon inte fick följa med ens en endaste gång den sommaren. Det går nog inte att äta av båda kakorna, man får kanske bara äta en av dem.
Jag trodde i min enfaldighet att det skulle vara enklare och mindre bekymmersfyllt att hålla Hedvig i handen när hon slutat gymnasiet. Det blev det kanske. Men inte så mycket som jag hade hoppats på. Under gymnasietiden hade Hedvig jobbat vissa kvällar och helger på ett café i stan, som hade anställt henne på riktigt nu efter studenten. Mer eller mindre heltid. Hedvig trivs verkligen på caféet. Hon har många vänner där. För säg, var har Hedvig inte många vänner? Bara en sådan sak skulle det göra svårt för oss. Jag har väldigt liten bekantskapskrets. Den sträcker sig i princip till bandet, klassen (när jag gick i skolan), familjen och Hedvig. Hedvig däremot, hon har vänner precis överallt. Jobbet, skolan, mina vänner, hennes syskons vänner och vänner som hon inte kan förklara varifrån de kommer. Mig bekommer det inte. Jag nöjer mig med de jag har, Hedvig och basen. Det räcker. Hedvig säger att hon också skulle göra det, men jag är inte säker på det. Varför skulle hon annars hitta dem snabbare än svampar sticker ur jorden? Kanske beror det på att hon är som hon är. Ja, så är det nog. Är man öppen, glad, klädd i kjolar och rött läppstift får man nog räkna att folk vill bli vän med en. Till skillnad ifrån mig med intetsägande jeans (möjligtvis kan jag ha smala som Hedvig hittat i en av alla hennes secondhandbutiker), någon t-shirt och som helst av allt stänger in sig på sitt rum. Inte konstigt att folk inte söker upp mig. Åter till Hedvigs jobb. Hon trivs jättebra. Hon jobbar jättemycket på dagarna och en hel del på helgerna. Jag spelar jättemycket bas i mitt band. Framförallt på kvällarna. Vi träffas nästan aldrig. Eller åtminstone på tok för sällan om jag får bestämma. För om jag fick bestämma skulle vi ses jämt. Men ändå har det inte varit något större problem. Vi har kompromissat så mycket att kompromisserna har blivit till vanor. Jag dyker upp på hennes café minst en gång om dagen, lagom till hennes lunchrast, som ligger efter den allmänna lunchen på grund av lunchrusningen, vilket passar mig och min sena dygnsrytm. De dagar hon börjar lite senare, varannan dag i snitt, går hon på mina spelningar och rep för att efteråt kunna dra hem mig till hennes etta i centrum som hon får hyra till en billig peng. Det är de kvällarna jag gillar bäst. Allra helst ska hon vara ledig dagen därpå. Hon dyker upp i spelningslokalen före publiken. Vilket brukar vara vid soundcheck. Jag tycker om att se henne stå avslappnat i lokalen, antingen långt fram eller i det bortre hörnet och lyssna. Det känns bättre då. Ännu bättre är att ha henne i diket mellan scenen och publiken, på min sida. För det känns som om hon bara ser mig då, det känns så bra. Det känns som en osynlig kärleksförklaring. Hon kunde ju lika gärna stått på Mikaels sida och sett mig på avstånd, men det gör hon aldrig. Och det känns så himla bra. Efteråt är hon alltid först fram. Trots att jag är svettig som en gris, kysser hon mig som hon aldrig gör annars. Jag frågade henne en gång om varför hon gör så. Då log hon så vackert som bara hon kan och sa ”Det är du som är så fruktansvärt full på endorfiner som det är, och jag inte har fått kyssa dig, trots att du varit så nära den senaste timmen.” Kanske ligger det något i det. Att vara så nära men ändå så långt borta.
Hedvig har en egen lägenhet. I den hänger det en smal tavla i fyra färger föreställande några massajkvinnor, du vet såna som bor i Afrikas landsbygd och klär sig i färgstarka sjalar. Tavlan fick Hedvig av sin faster när hon hade varit och arbetat i Afrika när Hedvig var liten. Tavlan hänger så att den fångar ens blick när man kommer in i lägenheten. Mitt på köksväggen. Den är väldigt fin. Direkt till höger om tavlan och kokvrån, som det egentligen är, finns sängen. En och tjugo bred. I den sängen, mellan de blommiga lakanen har jag somnat många nätter. Alltid Hedvigs lockar i ansiktet. De är så vackra när det bleka månljuset speglar sig i dem. Varmt rött och kallt blått. Ifrån sängen ser man en spegel. I spegeln reflekteras tavlan från Afrika. Många nätter har jag legat och spegeln är strategiskt uppsatt.
På mornarna brukar hon vakna före mig, tidiga mornar i cafét sätter sina spår. Jag sover vanligtvis utan tröja, på mage. En av de allra första gångerna vi sov ihop, i samma säng, vaknade Hedvig före mig. Detta var innan hon började på cafét, men hon har alltid varit mer morgonmänniska än jag. Jag sov på mage, som vanligt och när täcket hade kasat ner till mina höfter, såg Hedvig alla dessa bruna prickar på min rygg och det estetiska draget hon har gjorde det omöjligt för henne att hålla fingrarna borta. Hon såg mönster och bilder på min rygg. Hon började fylla i linjerna med sitt pekfinger så som man gjorde i barnårens målarböcker. Det var första morgonen jag vaknade utav en rysning utav välbehag i kroppen. Och många skulle det bli därefter. Även så här, nu, efter tre år när jag var och varannan morgon vaknar med de här lätta fingrarna över ryggen så tycker jag att det är lika underbart. Trots att det är en vana, så tänker jag aldrig ”imorgon bitti kommer jag vakna av lätta fingrar över ryggen” när vi går hem hand i hand. Det blir alltid som en överraskning. En väntad överraskning. Ibland händer det att hon tar fram en penna och målar. Fyller i sina osynliga linjer med färg. Ibland tar det flera dagar innan det går bort. Men det känns fint att gå runt med en stjärnhimmel på ryggen som jag bara kan se i spegeln. Och killarna i bandet har slutat att fråga vad det är jag har på ryggen när vi byter om efter spelningarna efter att ha frågat första gången och jag blev generat röd i ansiktet. Även om de är mina närmsta vänner så känner jag att Hedvig tillhör en annan del utav mitt liv än den del jag delar med dem.
Jag är nog ganska motsägelsefull. Det är vad jag tror om mig själv. Om man träffade mig för tio år sen, eller fem för den delen också, skulle man aldrig tänka ”Den där killen kommer att spela i ett framgångsrikt band när han är tjugo.” För de skulle inte ens ha sett mig. Alla säger att jag är grå. Eller det känns åtminstone som om de tänker så. Flora försökte göra något åt det en gång igenom att ge mig en lektion i hur man plattar håret och sminkar ögonen svarta – men det tar tid ifrån allt annat. Hedvig har inte medvetet försökt göra något åt det. Visst, hon har köpt secondhandkläder till mig som jag aldrig skulle ha hittat själv. Hon har en känsla för sånt. Att känna vad folk skulle kunna tänka sig att ha på sig utan att känna sig totalt obekväma. I mitt fall var det något smalare jeans, gråa tröjor som inte var ”ta tre betala för två” på Stadium, någon skjorta – gärna rutig. Det blir faktiskt väldigt bra när jag har på mig kläder som Hedvig hittat åt mig. Jag blir någon. Inte bara den där gråa basistsorken i Maryland. Utan jag blir basisten i Maryland. Som du kanske förstår har jag huvudsakligen på mig Hedvigs fynd på scen. Ibland utanför också. Utan Hedvig hade jag nog varit en sådan där oformlig klump som folk med stil hade stört sig på. Man kan ibland nästan höra hur de tänker ”Köper hans morsa fortfarande kläder åt honom?” Det gjorde hon ibland, men jag fick alltid godkänna dem först. Ibland, mycket sällan, hände det att jag hittade något själv. Mamma slutade i och med gymnasiet för då blev studiebidraget mitt. Sedan dess har antalet nya plagg i min garderob reducerats. Ja, förutom Hedvigs inköp, men jag vet inte riktigt om de räknas eftersom de är secondhand. Man kan väl säga att mitt val av flickvän är aningens motsägelsefullt. Jag är för intetsägande normal medan hon är mer färgglad och sprudlande än en blomsteräng vid midsommar
Jag skulle springa efter men trampa snett
– Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, Markus Krunegård
Den där kvällen började på samma sätt som många andra. Maryland hade haft en spelning. Spelningen hade gått bra och endorfinruset var stort på väg ner ifrån scenen, Hedvig väntade, så som många kvällar förr. Hedvigs kyss var lika underbar som den brukar vara efter en timme på scen. Hon hjälpte till med att plocka ihop våra saker på scenen, att ha varit tillsammans med en basist i tre år och sett varenda spelning i hemstaden hade satt sina spår.
I ena handen hade jag basen i sitt fodral, i andra handen hade jag Hedvigs hand när vi gick igenom aprilnatten. Vi stannade utanför hennes portuppgång. Vi försökte oss på en avskedshälsning, men liksom många gånger förr slutade det med händer mot bar hud under tröjor, i nackar, läppar mot nyckelben. Hedvigs kvällshesa röst, så som många gånger förr frågar: ”Vill du följa med upp i natt?” Det går inte att göra mycket annat än att tacka ja till ett sådant erbjudande. Varje natt slutar som om det vore den sista.
Det var morgonen som var annorlunda. Hedvig hade väckt mig med sina fingerrörelser över ryggen, men ganska, mycket tidigare än vanligt hade hon rest sig för att göra frukost. Kanske inget konstigt i det. Men hon hade liksom bråttom. Och på köksbordet, bredvid de kokta äggen och smörgåsarna låg en flygbiljett. Nairobi stod det på den.
– Men du bryr ju dig för fan inte!
Hedvig rasade emot mig en och en halv minut senare. Hon hade precis släppt bomben som skulle påverka framtiden. Hennes framtid, min framtid, vår framtid. Hon skulle åka till Afrika och hjälpa undernärda barn. Jag har vetat sen vi träffades att hon har varit intresserad av att åka till just Afrika och jobba i någon form av flyktingläger. Jag har alltid sett på det som en dröm som bara ligger i bakhuvudet och hon aldrig skulle genomföra. Fast jag skulle ju ha anat. För vad tar Hedvig inte tag i? Hon har pratat lite om det. Att åka i väg ett tag. Men som sagt, jag hade inte tagit på det så seriöst. Liksom, vad skulle hon kunna göra där? Hon är ingen läkare, har ingen som helst erfarenhet. Hon har möjligtvis trollat fram ett plåster till lillebror Nils. Ska hon sitta i ett torrt läger hela dagarna och leka med barn med uppsvällda magar?
– Valle! Hör du ens på?
Jag nickade. Vad skulle jag göra? Det skulle knappats funka att skaka på huvudet.
– Kan du inte svara mig? Varför är det så himla hemskt att jag ska åka iväg ett halvår och göra något jag har drömt om, medan du lever i din dröm? Ditt band har spelningar stup i kvarten, hela somrarna är ni borta. Det är inte mer än rätt att jag också får dra iväg. Fly lite ifrån vardagen. Men det har väl du inget behov av numera? Du går upp, du lullar runt, du spelar någon timme på kvällen och sen följer du med hem och så ligger vi med varandra. Ett sånt jävla liv! Kan du inte förstå att jag vill göra något annat än stå och gå hela dagarna och uppvakta griniga kunder?
Ilsketårar rann ner för hennes kinder. Hon slängde mitt liv i ansiktet på mig som om det vore något dåligt. Det var det kanske, men jag trivdes. Jag är inte som Hedvig, det första hon gjorde efter studenten var att skaffa sig en etta. En etta i centrum. Jag är som sagt där ganska mycket. Jag har ett ombyte i en byrålåda, mest för att det är praktiskt, men jag bor inte där. Det vore kanske lite som en dröm att bo med Hedvig. Sova i samma säng varje natt. Äta frukost tillsammans. Tjafsa lite om disken och sånt. Men, jag vet inte. Definitivt vet jag inte just nu. Hedvig drog efter andan innan en ny kaskad ord spydde ur hennes mun.
– Asså, du fattar ju inte Valle. Hela sommaren är tanken att ni ska vara borta. Jag kommer inte kunna följa med, för jag måste betala hyra. Och ska man betala hyra måste man ha inkomst. Ska man ha inkomst måste man jobba. Jag är trött på att stänga in mig när solen strålar utanför och jag vet att du sover i solen någonstans i landet och väntar på att få spela i något sunkigt öltält på kvällen. Jag nöjer mig inte med det. Jag vill göra något och det är inte bre mackor och hälla upp kaffe! Jag vill göra något för helvete! Kom igen! Säg något! Snälla, säg något…
Luften gick ur henne. Glada, snälla, trevliga, underbara Hedvig hade brutit ihop. Vad skulle jag säga? Jag vill självklart inte att hon ska dra iväg. Jag vill ha henne hos mig. Alltid. Hur många gånger ska jag behöva säga att de bästa stunderna i livet är att få ha henne i mina armar. Inte att stå på scenen och spela bas. Även om det är ganska fint det också.
– Adam Valentin Bergström. Kan du inte säga något? Vad som helst.
– Jag älskar dig. Det var allt jag förmådde mig säga. Vi säger det inte så mycket. Vi sparar på det. Vi vet ändå att vi älskar och älskas. Sånt behöver man inte säga högt, för det märks. Dock är det alltid trevligt att få höra. Orden ”jag älskar dig” sammanfattar mig just bra nu. Jag älskar verkligen Hedvig. Jag vill aldrig att något hemskt ska hända henne. Jag vill henne allt gott. Samtidigt vill jag ha henne hos mig hela tiden. Det har ju funkat. Samtidigt som jag vill ha henne hos mig, vill jag ju att hon ska vara lycklig. Och om de där jäkla barnen i Afrika nu kan göra henne lycklig. Då ska hon åka. Inte för jag fattar vad hon kan göra åt att de svälter där borta. Hon kan ju knappast ta med sig kylskåpet dit ner. Om hon inte vill spendera sommaren på cafét, och mig på vift så ska hon slippa.
– Jag älskar dig också, Valle. Jag älskar dig så jävla mycket. Älskade Valentin.
Man kan väl säga att där brast det totalt. De ilskna tårarna orkade inte längre vara ilska och gick över till lugn gråt. Hur lugn gråt nu kan vara medan man hulkar och snyftar om vartannat. Jag tog försiktigt de två små stegen fram till Hedvig och la armarna om henne. Jag grät nog också. Absolut inte medvetet. Hon hulka emot mitt bröst. Vätte ner skjortan hon köpt till mig inför vår första större spelning. Jag vet inte hur länge vi stod där. En minut. En halvtimme. Tre timmar. Jag har ingen aning.
Jag tror vi flyr rakt in i solen
– Jag ger dig min morgon, Fred Åkerström
Det kom ett litet plingande ljud om dörren till Hedvigs café när jag öppnade den. Eller det var inte Hedvigs café, det var cafét där Hedvig jobbade, men i min värld var det Hedvigs café. Egentligen hette det Solveigs Konditori. Klockan var efter två och lunchrusningen hade lagt sig. Jag var kanske lite senare än vad jag brukade, men det hade blivit sent igår. För igår morse hade Hedvig berättat om hennes framtidsplaner och kvällen hade jag spenderat ihop med Flora. Hon var hemma och skulle stanna över natten. Hon hade sett att jag nog inte var vid mitt sinnes fulla bruk och vi hade suttit uppe länge med flera koppar te medan jag berättat om morgonen.
– Kommer du nu?
Hedvig frågade när jag kom fram till kassan där hon stod. Hon lät lite sur, vilket säkert berodde på att jag inte hade hört av mig igår kväll. Flora hade sagt åt mig att låta bli.
– Ja. Är jag sen på något sätt?
Det var liksom svårt att inte svara med ett liknande mynt.
– Kan man säga.
Visst, jag har alltid kommit prick klockan två, men vad gör tio minuter?
– Jag visste inte att vi hade avtalat tid.
För ärligt, vi har aldrig avtalat en tid. Kanske i början, fast då sa hon mest när det var lagom att komma.
– En vana brukar bli en norm.
– Jaha. Förlåt.
Jag ville verkligen be om ursäkt, för om man kommit samma tid varje dag i nästan två år, så blir det jobbigt om man kommer sent.
– Men nu är du i alla fall här.
Hon började le lite grann.
– Det är alltid något.
Jag kände hur det drog i ena mungipan och det blev tyst.
– Var spelar ni ikväll?
Hedvig bröt tystnaden.
– Det nya stället, vid Storgatan.
Det skulle vara invigningsfest och då hade de såklart valt att ha stadens egna band på scen.
– Aha, där.
– Kommer du?
Jag ville verkligen att hon skulle komma.
– Jag får se. Förmodligen.
– När börjar du imorgon?
Det kan faktiskt vara en avgörande faktor om hon har möjlighet att följa med. För om hon börjar åtta, blir det lite jobbigt.
– Tio.
– Men då hinner du.
– Förmodligen.
Hon log över hela ansiktet. Det kändes som en liten seger, för det där leendet betydde att hon kommer ikväll.
– Du är så söt när du ler. Vet du det?
Hon log ännu mer, sträckte över disken och gav mig en puss på munnen innan hon ropade på Lisa att ta över i kassan. Hedvig öppnade luckan i disken så att jag kunde komma in på andra sidan och följa efter in i personalrummet, snarare var det ett rum med fyra stolar, ett bord, en spis, en kyl med tillhörande frys och en Micro. Ur kylen tog hon fram två baguetter, som hon placerade på tallrikar och vidare på bordet. Hedvig satte sig mitt emot mig kring det lilla bordet, tog en klunk ur vattenglaset och såg mig i ögonen.
– Helt ärligt nu Valle, säg mig vad du egentligen tycker om att jag ska åka till Nairobi?
Vad svarar man på en sådan fråga? Om jag är helt ärlig kommer hon nog inte tycka om mig för det och om jag inte är helt ärlig så kommer hon definitivt inte tycka om mig därför. För är det något Hedvig rasar över, så är det människor som inte är helt ärliga. Det avgjorde svaret.
– Helt ärligt så vill jag inte att du ska åka. Jag vill att du ska vara kvar här. Helt ärligt så undrar jag vad du kan göra där mer än att lätta ditt eget samvete.
– Är det allt du tycker? Att jag ska stanna kvar här bara för att du inte har en aning om vad jag ska göra när jag väl kommer dit?
– Ja, och sen vill jag ju inte att det ska hända dig något. Det är ju krig och pirater och sjukdomar och Gud vet vad.
– Det är inga problem. Jag kommer att jobba under FN:s beskydd och om något skulle hända mig skulle jag få åka hem direkt. Enligt kontraktet får jag i princip avbryta och åka hem för en förkylning om jag vill. Och det finns kuratorer och internetuppkoppling och allt jag behöver. Dessutom är det långt ifrån kusten, så pirater är inget problem.
Hon fnös–log lite till det sista.
– Men ändå. Jag vill ha dig här hos mig, så att du kan vara trygg. Jag kommer att sakna dig. Det var jobbigt nog när vi bokade sommaren och jag insåg att du inte skulle kunna följa med. Hur ska jag då klara hela sommaren utan dig? Och kanske ännu mer!
– Valle, vi kommer att klara det. Jag kommer att komma hem, jag lovar dig. Du är min finaste människa, så vi kommer att klara det. Vi kommer att hålla ihop på ett eller annat sätt för alltid. Du är en sådan viktig del av mig.
Hedvig la sin hand på min, så mig i ögonen. Jag såg i dem att det var färdigt diskuterat. Hon hade bestämt sig för att åka. Hon hade bestämt sig för att komma tillbaka. Ändå kunde jag inte låta bli att fråga. Fråga det som jag undrat sedan igår morse.
– Men varför åker du då, om jag betyder så mycket för dig? Är det för att du tycker att du inte gör något?
– Jag åker för att jag vill göra något med mitt liv. Jag vill ha mer erfarenhet än att ha läst samhäll och jobbat i café. Det har ju varenda människa idag. Jag vill göra något som är lite ovanligt. Det är faktiskt inte så jättemånga som vill göra volontärjobb, om det inte har varit en flodvåg i ett semesterparadis, vill säga. Jag vill inte lämna dig, jag vill helst av allt ha med dig, men jag vet att du inte skulle tycka om det, du skulle inte veta vad du gjorde där nere. Och ja, en utav anledningarna till att jag skulle vilja ha med dig är för att du skulle få göra något. Jag vet att du älskar din musik och skulle inte klara av att lämna den helt. Inte ens för mig. Försök inte Valle, du skulle inte lämna basen hemma ens för mig.
Hon hade nog rätt där. Jag skulle vilja följa efter Hedvig. Men inte utan basen. Hon känner nog mig bättre än vad jag känner mig själv…
Om det här är slutet för oss, säg det inte
– Der letzte Tag, Tokio Hotel
Hedvig öppnade dörren till mina föräldrars bil. Jag hade insisterat att få köra henne till flygplatsen, nu när jag har körkort. Körkortet var ett sådant där ryck jag fick efter att Hedvig berättat om sina framtidsplaner för mig och tyckt att jag inte gjorde någonting. Hedvig var på väg ut ur bilen. Hon ångrade sig en halv sekund. Kanske, kanske skulle hon stanna. Det kändes så, just precis då, i det där ögonblicket utav tvekan.
– Asså, jag vill egentligen inte lämna oss. Men det här funkar inte.
Jag förstod att hon syftade på vår närliggande framtid och inte på oss. Hon drog handen igenom lockarna, som hon brukar.
– Jag måste iväg. Jag skulle bli tokig om jag var tvungen att stanna. Och du vet varför, fortsatte hon lika lågt som tidigare. Med benen utanför bilen och överkroppen vriden emot mig i förarsätet, lutade sig fram emot mig och kysste lätt min kind.
– Sänd mig en apelsin när du kommer fram.
Det var allt jag kunde säga. Inte ”jag älskar dig”, som skulle varit det självklara valet för ett par månader sen. Nu kände ett internt skämt bättre. Hedvig log ett litet, förläget leende. Jag log tillbaka, ett för invant beteende efter dryga tre års förhållande. Hedvig steg ur bilen, och tog resväskan ur bagageluckan. Hon såg mig i ögonen via backspegeln, som ett sista hej då, innan hon vände sig om och gick över den tomma parkeringsplatsen utan att vända sig om.
Jag såg efter hennes ryggtavla. Den rutiga kjolen vippade under den tunna koftan. Efter sig drog hon en gammal väska, monterad på hjul så att den gick att dra. Sommarvindarna lekte i det lockiga håret. Hon var vacker. Det var spänst i hennes steg. Det syntes på henne att hon var på väg emot något nytt. Något spännande. Jag var som handlingsförlamad. Känsloförlamad. Det mest normala hade ju varit att gråta när ens flickvän och allra bästa vän åker iväg jättelänge (eller åtminstone över sommaren) och man vet inte riktigt när hon kommer tillbaka. Men det gick inte. Eller rättare sagt – jag försökte inte. Jag vet att den här resan har varit hennes enda riktiga, stora dröm. Jag har ju haft drömmar sen jag var tolv och började spela bas. Då visste jag att jag ville bli musiker. Och det blev jag. Hedvig hade stöttat mig fram igenom det äventyret. Nu var det min tur att stötta henne när hon nu höll på att uppfylla sin dröm. Det var faktiskt enda anledningen till att jag lät henne gå utan att säga emot allt för mycket. Jag sa det inte högt i alla fall. Och hade Hedvig inte pratat om Afrikaresan så mycket innan hon bokade biljetten och förklarat så mycket efteråt om hur mycket hon ville åka hade jag inte heller släppt iväg henne. Jag visste att hon skulle komma hem igen. Att hon skulle komma hem gladare och förhoppningsvis lyckligare igen. När hon kom hem skulle hon få komma hem till mig. Hon skulle få dra linjer emellan mina födelsemärken. Hon skulle få sprida ut sina klänningar hur mycket hon ville, när hon väl kom hem och ville bli min igen.
En tanke från en flickvän, eller snarare en bästa vän, långt där borta efter att hon läst ett brev från pojken hon har kär.
Det rör sig mycket tankar i den där pojkens huvud. Det visste jag sedan innan, men att det var så här mycket hade jag inte en aning om. Allt som han skrev i sitt brev. Kanske inga små saker och små detaljer, men mycket funderingar. Inte om världsproblem, men om saker som är viktiga för honom. Han har väl inga direkta problem, bara funderingar. Mest om musiken. Och om mig.
---
Den här texten kommer att publiceras i en antologi redigerad av Lars Kromsten någon gång i mars. Antologin kommer att innehålla noveller på temat "de sju dödssynderna". Novellerna är skrivna av mina kurskompisar i litterär gestaltning på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Jag kan säga att alla novellerna är sjukt bra. Varje gång man får läsa en dör man lite för att det är så bra. Ni får gärna höra av er om ni är intresserade av boken^^
Kan någon gilla vilken dödsynd jag har skrivit om?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Dikalila - 17 jan 11 - 17:52- Betyg:  | | Hur bra som helst! Men vilken dödssynd handlar det här om? ;P | | Toftered - 16 jan 11 - 22:00 | | De sju dödssynderna är: högmod/hybris, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja/likgiltighet. Bara så att de inte glöms bort^^ | | Ferdos-Lina - 16 jan 11 - 16:00 | | Jättebra! |
|
|
|
