Vampyrernas hämd Del 7 |
Efter att ha kollat på fotografiet ett tag släppte jag det med blicken, jag kollade på Daniel, jag hörde hur magen kurrade och jag rodnade lite, ”just det glömmer jät att ni människor måste äta” sa han och skrattade, han ledde mig genom en lång hall innan vi klev in i ett stort luftigt och ljust kök, en ung kvinna stod där och gjorde i ordning frukost åt mig, jag kände doften av bacon, prinskorv och bröd, jag slog mig ner på en stol och efter bara några minuters väntan ställde hon tallriken framför mig, ett glas jouce och bestick, jag högg genast in på maten och nästan kastade i mig den, både Daniel och tjejen skrattade och jag struntade i dem. När jag ätit hela tallriken med nästan så kollade jag på kvinnan och tackade för maten. Daniel öppnade dörren och jag gick ut från rummet ”vad vill du göra?” undrade han och kollade på mig ”jag vet inte men jag skulle vilja gå ut jag känner mig så instängd” sa jag och kollade med en lite olycklig blick upp på honom ”okej jag kan nog fixa det” sa han och log ett leende som nästan sken, han verkade så otroligt snäll och underbar. Han visade mig till dörren och öppnade den, jag såg hur solens strålar träffade honom och kollade förvånat på honom, han brann inte upp ”men hur?” undrade jag förvånat och stirrade ”jag vet inte men jag har aldrig varit känslig för solens strålar” sa han som svar och röck på axlarna. Jag kollade förvånat på honom fortfarande innan jag tog ett djupt andetag, ”Daniel..” började jag och kollade på honom, hans ansiktsuttryck ändrades och han fick en orolig och bekymrad blick, ”ja?” undrade han med sin snälla mjuka röst. Jag skakade på huvudet ”Jag vill till stranden men vet inte om jag vågar, jag sprang ju för mitt liv där sist” sa jag med en djup suck på slutet, ”men denna gång är ju jag med” sa han och la sin kalla hand på min kind. Jag tittade upp i hans klara ögon,det va dock mörkröda, men de va bland de vackraste ögonen jag sett, jag va tvungen att slita blicken från hans ögon, eller snarare hans ansikte. Jag kände nämligen hur mina knän blev svagare. Jag rodnade och kände hur hjärtat bankade i bröstet på mig. Han klev utanför dörren ”Kommer du?” undrade han och tittade på mig med de där mörkröda ögonen, jag klev sakta ut genom dörren och kände hur solens strålar värmde min hud, jag njöt, jag gick sakta frammot, jag insåg när jag kom till asfalten att jag glömt skorna. Daniel skrattade då han såg mig stirra ner på mina fötter. Han gick sakta fram till mig och la ena handen i mina knäveck och den andra vid mina skulderblad så bar han mig, han tog det snabbt och mina ögon tårades av farten. Han satte ner mig efter ett tag och jag var tvungen att torka ögonen, jag kände dock att jag stod på stranden, jag kände den varma mjuka sanden mellan tårna, den salta doften från havet och vinden som ruffsade om mitt hår. Jag skrattade och började springa, jag njöt av det, jag kände Daniels blick. Sakta närmade jag mig vattenkanten, jag kände hur det salta vattnet var aldeles varmt. Jag tänkte inte på det utan drog snabbt av mig tröjan och byxorna, drog fingrarna genom håret innan jag sprang ut i vattnet, jag kastade mig elegant ner i vattnet, tog några simmtag innan jag va tvungen att hämta luft. Jag kom då på att Daniel va med, jag vände mig ocm och kollade mot stranden. Han va borta, spårlöst. Jag kollade runt i vattnet, jag simmade lite tillbaka men jag såg honom inte, jag klev upp ur vattnet, fortfarande inte ett enda spår av Daniel, jag kände hur paniken steg genom kroppen, jag började leta, slet åt mig kläderna och började springa över stranden ännu en gång sprang jag, sprang som en galning. Lätt och smidigt satte jag ner fötterna på de rätta ställerna, jag kastade mig in under en båt och föste upp en massa sand längst kanterna, jag lämnade ett litet hål för syre. Jag försökte andas tyst, satte tröjan mot munnen och andades genom den. Jag hörde försiktiga fotsteg, jag höll andan. Stegen kom närmare, jag tröck mig upp mot kanten på båten, en planka knakade till, jag hörde stegen stanna, jag blev helt stilla, rörde inte en fena, blinkade knappt. Så plötsligt hände det, någon tar tag i kanten på båten och lyfter den rakt upp. Jag skrek rakt ut av rädsla, att jag inte såg ett smack solen var precis bakom personen som löft upp båten ”Va skriker du för?” undrade Daniel ”du skrämmer ju livet ur en” sa jag surt och reste mig upp ”Gör inte om det” sa jag ch slog till honom utan att tänka på att han inte va så mjuk, ”AJ!” sa jag, hoppade upp och ner och skakad epå handen ”vad är det?” frågade han oroligt och tittade förfärat på mig. ”det gjorde ont” svarade jag surt, ”Och varför sprang du från mig?” jag tittad epå honom som om han skämtade ”varför jagade du mig och sa inte ett ljud?” undrade jag stöddigt ”öh...” fick jag till svar av Daniel ”precis” sa jag, borstade bort sanden och drog sedan på mig kläderna. Jag började sakta att gå tillbaka för att kunna njuta av solens värmade ljus strålar. Jag kände en kall hand på min axel, jag vände mig om och kollade på Daniel ”förlåt” sa han och jag kände hur knäna började darra, allt jag kunde göra var att nicka och se fånig ut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eclipse - 16 jan 11 - 19:43- Betyg:  | | jätte bra! men vart försvann han? försvann han bara för att jaga henne? Skriv mer och maila ;D | | Ferdos-Lina - 15 jan 11 - 10:36- Betyg: | | En jättebra del,mejla när nästa del kommer så snabbt som möjligt! |
|
|
|
