Udda & Utsatt [del.1] |
FAVORIT I REPRIS! Rejält redigerad och fortfarande under ändring.
Ris och ros? (A)
Del ett
Fort fram med rakbladen, ångesten måste bort direkt!
Aaron brydde sig inte om att hans armar redan var tillräckligt
täckta av skärsår, att skada sig var det enda sättet för honom
att dämpa ångesten och rädslan han hade inom sig. Det fanns inget annat sätt. Med rakbladen kunde han fly den hårda och jobbiga verkligheten för en stund, få känna sig befriad och märkligt nog bekymmerslös.
Aaron slet med snabba händer fram en påse med rakhyvlar ur badrumsskåpet inne på den svagt upplysta toaletten och hans händer skakade okontrollerat då han fifflade fram en av de oanvända rakhyvlarna från påsen.
De var mycket vassare och lättare att skära sig med. Aaron var säker på att hans pappa inte skulle märka ifall han använde en ny, bara han satte tillbaka plasthylsan på den igen. Utan att unna sig en enda blick i badrumsspegeln
över handfatet så slet Aaron hastigt av plasthylsan på rakhyveln. Påsen med de andra rakhyvlarna slängde han omilt ifrån sig i intill den gamla vita tvättkorgen som stod i ett hörn på det smutsiga golvet.
Han tog plats på golvet alldeles bredvid duschkabinen och kavlade sen upp den långärmade tröjan en bit på högerarmen. Med vänsterrarmen skulle han skära och han placerade högerarmen med handleden uppåt, stöttande mot ena benet.
Nu var det bara att ta mod till sig att göra det också. Aaron närmade sig försiktig med rakhyveln och tog sen ett djupt andetag.
Det skulle göra ont, det visste han. Särskilt med tanke på att han redan hade ett svidande skärsår på den bleka handleden och det hade inte riktigt läkt än. Tanken var att Aaron skulle skära rakt över det för bästa effekt.
Det skulle göra mycket ondare än att göra ett nytt skärsår och Aaron bävade för det, men han visste att han skulle må mycket bättre inombords. I alla fall de närmsta sekunderna efter att han hade skurit och det var i alla fall något.
Aaron var i behov av all tröst och bedövning han kunde få för tillfället.
Därför slöt han ögonen hårt och han lät rakhyveln vila en stund rakt över skärsåret innan han skar. Han skar snabbt och hårt, precis som han brukade göra och det sved omedelbart till och började bulta oavbrutet i hans handled. Aaron öppnade långsamt ögonen igen för att se vad rakhyveln hade orsakat för resultat och han kunde se att det förra skärsåret hade börjat blöda en massa igen.
Sårskorporna hade lossnat och det nya såret var placerat rakt igenom det förra, det såg nästan ut som ett kryss och blodet strömmade långsamt ner över armen på Aaron och ner på golvet. Han höll armen en bit ifrån sig för att slippa få blodfläckar på kläderna och slöt sen ögonen ännu en gång medan han lutade sig mot den vitmålade väggen bakom sig och andades ut.
Han njöt av drömtillvaron han just hade hamnat i och han hade nästan glömt hur "skönt" det var att kunna skära sig för att slippa ångesten. Det blev till att njuta av varje sekund för Aaron var såklart medveten om att ångesten snart skulle komma krypandes tillbaka.
Den skulle sätta sig som en stor, orörlig klump i bröstet på honom och han skulle inte kunna ta ett enda befriande andetag innan ångesten gjorde sig påmind om att den fanns där. Det var outhärdligt och Aaron skulle bli tvungen att lida i tysthet.
Ett plötsligt bankande på dörren avbröt Aaron i hans korta stund av avkoppling och Aaron slog hastigt upp sina tårfyllda ögon.
- Aaron!? Kommer du inte ut snart så vet jag inte vad jag gör! Rädslan infann sig omedelbart då Aaron hörde sin alkoholiserade pappa Lasses röst och han försökte låta så sansad och lugn som möjligt då han svarade honom.
- Jag kommer snart ...
Nu visste han att det var bråttom. Trots Aarons låga ålder så hade han varit med om rätt mycket som de flesta fjortonåringarna inte ens behövde uppleva. Livet var väl orättvist men han försökte kämpa på så gott det gick. Om allt bara kunde bli bättre någon gång ...
Aaron reste sig långsamt upp från golvet, la där efter ifrån sig den nedblodade rakhyveln i handfatet och slog på varmvattnet så att den skulle bli ren. I det lilla badrumsskåpet tog han fram sårtejp och han använde toapapper som han virade flera varv runt såren på handleden innan han tejpade så att det inte skulle lossna.
Det var ganska krångligt att tejpa med bara en hand. Trots det lyckades Aaron rätt bra och då var det bara att dra ner tröjan över handleden igen, samt sätta tillbaks plasthylsan på rakhyveln. Han spolade i toaletten för säkerhets skull så att det inte skulle verka misstänksamt och kastade sen, för första gången på hela morgonen en blick på sig sjäv i spegeln.
Det han såg var ingen trevlig syn, det brunblonda håret stod åt alla håll och han hade mörka ringer under de tårfyllda, ljusbruna ögonen. Aaron visste vad det berodde på, det var för att han inte hade sovit särskilt bra under natten men han hade sina skäl. Annars såg han rätt okej ut, ja förutom att han var ful då. Grymt ful ...
Han var så mager att man såg revbenen på honom och han hade inga magrutor alls. Aarons längd var heller inget att skryta med och han hade tunna, nästan osynliga ögonbrun. Munnen var bara som ett smalt streck i hans likvita ansikte och näsan var han inte heller nöjd med.
Aaron var inte nöjd med någonting alls på sin kropp, han hatade sig själv.
Ett fult, äckligt och vidrigt missfoster, det var vad han var. Klart som fan att ingen älskade honom, Aaron förstod varför ingen gjorde det. Men han kunde ändå inte undgå att må dåligt över det, för han ville så gärna få känna sig behövd och omtyckt.
Den enda som tyckte om honom var hans storebror och det skulle nog förbli så. Resten av Aarons liv.
Inne i det kvadratformade köket vid det runda köksbordet av trä satt Lasse och Aarons vältränade storebror Jimmy. Jimmy var i sjuttonårsåldern och var klädd i ett vitt, ärmlöst linne och svarta mjukisbyxor. Runt halsen på honom hängde en silverkedja.
Lasse hade Smålandstidningen uppslagen på bordet framför sig och Jimmy åt frukost.
Aaron gick långsamt bort till köksbordet och slog sig sen ner på sin vanliga plats mittemot Jimmy. Lasse blängde på honom på kanten över tidningen och Aaron försökte låtsats som om han inte såg.
Istället började han äta på en av de två, ytterst tunna skivorna bröd som var framlagda vid hans plats.
(Jimmy hade fått likadan mat) Och till det blev det vatten. Vid få tillfällen brukade Aaron och Jimmy få ha smör på sina bröd, men det var bara då Lasse hade så mycket extra klirr i kassan att han kunde tänka sig och "slösa pengar på det".
Han ville hellre köpa alkohol för pengarna eftersom det var det han levde för. Det var så uppenbart.
Just som Aaron skulle sträcka sig efter sitt glas med vatten, bultade det omedelbart till i handleden där han nyligen hade skurit sig och han stannade till rakt i rörelsen samtidigt som han grimaserade ofrivlligt av smärtan. Jimmy tittade till på honom.
Först mötte han hans blick och sen blickade han ner mot hans vänsterarm. Precis som om han förstod vad som dolde sig under Aarons tröjärm, precis som han visste att han hade skaffat nya skärsår. Aaron tittade ner i bordet och gjorde åter ett försök att sträcka sig efter glaset.
Den här gången lyckades han utan att grimasera.
- Skynda dig att äta, Aaron, sa Lasse irriterat och vek med snabba rörelser ihop Smålandstidningen för att där efter lägga ifrån sig den på bordet. K
ommer någon av er sent till skolan redan första dagen och får anmärkning så vet jag inte vad jag gör.
Det får inte på några villkor alls märkas att vi inte är någon vanlig familj och det vet ni.
Aaron försökte obehindrat svälja några klunkar vatten, men tanken på att han alldeles snart skulle traska iväg till skolan för att börja i en helt ny klass gjorde honom så rädd, panikslagen och spyfärdig att han kunde börja gråta.
- Har ni förstått??
Lasse riktade sin glasskarpa blick åt Jimmy och Jimmy tittade tillbaka på honom med en outgrundlig blick i sina ljusbruna ögon.
- Ja, sa han tonlöst och ställde ifrån sig sitt tomma vattenglas på bordet. Aaron sneglade på Lasse och då Lasse vände sin blick åt honom istället tittade han genast bort.
Han ville inte möta sin idiotiska pappas blick.
- Har du också förstått, Aaron?
En ynklig liten nickning till svar var allt Lasse fick från Aaron och Aaron kunde med ens känna hur han blev allt mer och mer illamående. Det var nästan som om han behövde ... kräkas.
Och han hade rätt.
Så fort Aaron kunde känna att de ytterst få matbitarna han hade lyckats få i sig var på väg upp igen så reste han sig från stolen och sprang in på toaletten det fortaste han kunde.
Det var precis så att han hann få upp toalettlocket innan spyan kom och Aaron var enormt tacksam över att det inte kom något på golvet. Då hade han säkerligen fått stryk av sin käre pappa ...
Självklart dröjde det inte länge innan Lasse uppenbarade sig i dörröppningen och han såg allt annat än glad ut.
- Och vad fan är det med dig då? utbrast han surt. Är du sjuk eller??
Aaron tänkte precis svara "nej", men sen kom han på att om han sa att han kanske var sjuk, så borde han ju få stanna hemma. Han skulle kunna göra vad som helst bara för att få stanna, även om det gällde att ligga och tråka på rummet hela dan som han hade gjort hela sommarlovet.
Han visste att Lasse inte ville få skulden för att hela hans blivande klass smittades ner av "influensa". Då skulle han uppfattas som en väldigt oansvarig förälder som lät sitt barn gå sjukt till skolan, alltså tänkte Aaron låtsas att han var sjuk.
Men han visste precis vad problemet var egentligen. Han var nervös inför skolstarten.
- Jag ... jag vet inte ... ljög Aaron och satt kvar på golvet framför toaletten en extra stund som för att låtsas att han fortfarande mådde illa. Men i själva verket så hade illamåendet släppt så fort Aaron hade kräkts och nu bara måste han försöka övertyga sin pappa om att han borde få vara hemma.
Jimmy dök också upp i dörröppningen intill Lasse och han gav Aaron en medlidsam blick.
- Har du fått magsjuka? undrade han. Din stackare!
- Hmm ... Ja, jag vet då inte om det kan vara magsjuka ... sa Lasse fundersamt. Det kanske bara är något tillfälligt, men det kanske är bäst om du är hemma idag då, Aaron.
Aaron nickade dystert och försökte göra det bästa han kunde för att inte göra ett stort glädjeskutt på grund av all lycka som bubblade upp inom honom. Han skulle få vara hemma, han behövde inte gå till skolan!
Aaron låg nerbäddad i sängen på sitt fula, inredda rum och låtsades att han var så sjuk och illamående han kunde tänka sig.
Men i själva verket oroade han sig mest för den helvetiska skolan som väntade på honom, förr eller senare skulle han bli tvungen att börja på den igen.
- Jimmy, skynda dig iväg nu så du inte blir sen!
- Jag ska bara säga hej då till Aaron.
Dörren till Aarons rum sköts upp och Jimmy kom in och satte sig på hans sängkant. Han hade tagit på sig en svart hood över det ärmlösa linnet och han drog sig bekymrat genom sitt toviga, ljusbruna hår.
- Erkänn Aaron, sa han lågt. Du spydde för att du var så nervös va? Aaron teg och svalde hårt. Han skämdes.
Inte ens för sin bror ville han erkänna att han var nervös inför skolstarten, för Jimmy själv var ju så avslappnad och cool. Aaron ville också kunna vara det!
- Men det är okej, Aaron, fortsatte Jimmy i lika låg ton. Det kommer gå bra, jag lovar dig. I din nya klass kommer det finnas massa schyssta killar, tjejer också ...
- Jimmy!! hördes Lasses irriterade röst ute i vardagsrummet.
- Ja, jag kommer! ropade Jimmy tillbaka och himlade med ögonen. Vi får prata mer sen, fortsatte han med blicken fäst på Aaron och han gav honom ett vänligt leende. Aaron log lite tillbaka och när Jimmy väl hade gått kom ångesten tillbaka igen. I precis samma effekt som den hade gjort på morgonen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | 95an - 29 apr 11 - 21:51 | | Jätte bra verkligen välskrivet!! berätta när de kommer flera delar ja gillar verkligen den gamla versionen :)) | dragonjos - 27 feb 11 - 21:29- Betyg:  | | ååh, skynda o skriv nästa del <3 | | Dikalila - 14 jan 11 - 18:56- Betyg: | | Såå bra! Gripande! | | PlEaSeKiLlMe - 12 jan 11 - 20:28- Betyg: | | sjukt jävla bra helt seriöst O: fortsätt :D:D:D <33 | | LisaHoglund - 12 jan 11 - 20:07- Betyg: | | Jag hade nästan glömt bort den här historien... men jag kan säga att jag nu har börjat läsa igen och jag tycker att det är hur bra som helst! Jag tyckte om den förra versionen, men den här är helt klart bättre och jag ser fram emot att få veta vad du har gjort med resten! :D |
|
|
|
